Fritofs Saga | Page 7

reform, but the
prejudice and inertia of clergy and people stood constantly in the way.
In his efforts to purge the church of some unworthy ecclesiastics he
encountered bitter opposition and suffered some humiliations. He took
a special interest in the schools of his diocese and his many

pedagogical addresses are models in point of clearness and practical
good sense.
The many and varied duties imposed on him by the episcopal office,
particularly official inspection trips, attendance upon the sessions of the
Riksdag, and serving on numerous important committees made it
impossible for Tegnér to continue his literary activities in the manner
of his university days, but occasionally he would give to his
countrymen a literary masterpiece that showed that the brilliant mind
had not been dimmed.
His mental and physical ailments grew steadily worse and after 1840
there came periods of insanity which expressed itself in the most
chimerical plans for travel, literary activities, and great national
enterprises. Light came to his reason again, but his strength had been
permanently broken. He died on November 2, 1846, and his body was
laid to rest in the cemetery at Växiö, where a simple monument of
marble and Swedish granite marks his final resting place.

FRITIOFS SAGA
I.
FRITIOF OCH INGEBORG.
Där växte uti Hildings gård 1 två plantor under fostrarns vård. Ej
Norden förr sett två så sköna, de växte härligt i det gröna.
Den ena som en ek sköt fram, 2 och som en lans är hennes stam; men
kronan, som i vinden skälver, liksom en hjälm sin rundel välver.
Den andra växte som en ros, 3 när vintern nyss har flytt sin kos; men
våren, som den rosen gömmer, i knoppen ligger än och drömmer.
Men stormen skall kring jorden gå, 4 med honom brottas eken då, och
vårsol skall på himmeln glöda, då öppnar rosen läppar röda.

Så växte de i fröjd och lek, 5 och Fritiof var den unga ek; men rosen uti
dalar gröna hon hette Ingeborg den sköna.
Såg du de två i dagens ljus, 6 du tänkte dig i Frejas hus, där månget litet
brudpar svingar med gula hår och rosenvingar.
Men såg du dem i månens sken 7 kringdansa under lummig gren, du
tänkte: Under lundens kransar älvkungen med sin drottning dansar.
Det var så glatt, det var så kärt, 8 när han sin första runa lärt. En kung
var ej som han i ära; den runan fick han Ingborg lära.
Hur glättigt sam han i sin slup 9 med henne över mörkblå djup! Hur
hjärtligt, när han seglen vänder, hon klappar i små vita händer!
Det fanns ej fågelbo så högt, 10 som han för henne ej besökt. Själv
örnen, som i molnen gungar, blev plundrad båd' på ägg och ungar.
Det fanns ej bäck, hur strid han var, 11 varöver han ej Ingborg bar. Det
är så skönt, när forsen larmar, att tryckas av små vita armar.
Den första blomma, våren fött, 12 det första smultron, som blev rött,
det första ax, vars guld blev moget, dem bjöd han henne glatt och
troget.--
Men barnets dagar flyga bort, 13 där står en yngling innan kort med
eldig blick, som ber och hoppas, där står en mö med barm, som
knoppas.
Ung Fritiof drog på jakt alltjämt; 14 den jakten skulle mången skrämt,
ty utan spjut och utan klinga den djärve ville björnen tvinga.
Då kämpade de, bröst mot bröst, 15 och jägarn, segrande, fast klöst,
med ludet byte kom tillbaka; hur skulle jungfrun det försaka?
Ty mannens mod är kvinnan kärt, 16 det starka är det sköna värt: de
bägge passa för varannan, som hjälmen passar sig för pannan.
Men läste han i vinterkväll 17 vid eldsken ifrån spiselna häll en sång

om strålande Valhalla, om gudar och gudinnor alla,
han tänkte: Gult är Frejas hår, 18 ett kornland, som för vinden går. Från
det kan jag ej Ingborgs skilja, ett nät av guld kring ros och lilja.
Idunas barm är rik, och skönt 19 han hoppar under silke grönt; jag vet
ett silke, där det hoppar ljusalfer två med rosenknoppar.
Och Friggas ögon äro blå 20 som himmeln till att se uppå; jag känner
ögon: mot de båda är ljusblå vårdag mörk att skåda.
Vi prisas Gerdas kinder så, 21 en nyfälld snö med norrsken på? Jag
kinder sett: en dag, som tänder två morgonrodnader i sänder.
Jag vet ett hjärta, lika ömt 22 som Nannas, fast ej så berömt. Med rätta
prisas du av skalder, du Nannas lyckelige Balder!
O! att som du jag finge dö, 23 begråten av en trogen mö, Så öm, så
trogen som din Nanna; hos Hel jag ville gärna stanna.--
Men kungadottern satt och kvad 24 en hjältesång och vävde glad i
duken in den hjältens under och vågor blå och gröna lunder.
Där växte