Fritofs Saga | Page 8

m?nskor vandra, d? t?nka de blott p? varandra.
N?r natten upp? f?stet st?r, 29 v?rldsmodern med de m?rka h?r, och tystnad r?r och stj?rnor vandra, d? dr?mma de blott om varandra.
"Du jord, som smyckar dig var v?r 30 med blommor i ditt gr?na h?r, giv mig de sk?nsta! Jag vill vira en krans av dem att Fritiof sira."
"Du hav, som satt din dunkla sal 31 med p?rlor full i tusental, giv mig de sk?naste, de b?sta! Kring Ingborgs hals vill jag dem f?sta."
"Du knapp p? Odens kungastol, 32 du v?rldens ?ga, gyllne sol! Var du blott min, din blanka skiva till sk?ld jag ville Fritiof giva."
"Du lykta i Allfaders hus, 33 du m?ne med ditt bleka ljus! Var du blott min, jag gav dig g?rna till smycke ?t min sk?na t?rna."--
Men Hilding sade: "Fosterson, 34 den ?lskog v?nd din h?g ifr?n! Ej lika falla ?dets lotter, den t?rnan ?r kung Beles dotter.
Till Oden sj?lv i stj?rnklar sal 35 uppstiger hennes ?ttartal; du ?r blott Torstens son; giv vika! ty lika trives b?st med lika."
Men Fritiof log: "Mitt ?ttartal 36 g?r ned?t i de d?das dal. Nyss slog jag skogens kung s? luden, hans anor ?rvde jag med huden.
Friboren man ej vika vill, 37 ty v?rlden h?r den frie till. Vad lyckan br?t, kan hon f?rsona, och hoppet b?r en konungs krona.
H?g?ttad ?r all kraft, ty Tor, 38 dess ?ttefar, i Trudvang bor. Han v?ger b?rden ej men v?rdet: en v?ldig friare ?r sv?rdet.
Jag k?mpar om min unga brud, 39 om ock det var med dundrets gud. V?x trygg, v?x glad, min vita lilja, ve den, som dig och mig vill skilja!"
II.
KUNG BELE OCH TORSTEN VIKINGSSON.
Kung Bele, st?dd p? sv?rdet, i kungssal stod, 1 hos honom Torsten Vikingsson, den bonde god, hans gamle vapenbroder, snart hundra?rig, och ?rrig som en runsten och silverh?rig.
De stodo, som bland bergen tv? offerhus, 2 ?t hedna gudar vigda, nu halvt i grus; men visdomsrunor m?nga p? muren t?ljas, och h?ga forntidsminnen i valven dv?ljas.
"Det lider emot kv?llen", sad' Bele kung, 3 "ej mj?det vill mig smaka, och hj?lm k?nns tung, inf?r mitt ?ga m?rkna de m?nsko?den, men Valhall skiner n?rmre, jag anar d?den.
Jag kallat mina s?ner och din ocks?, 4 ty de tillsammans h?ra, liksom vi tv?. En varning vill jag giva de ?rnar unga, f?rrn orden somnat alla p? d?d mans tunga."--
D? tr?dde de i salen, som kung befallt, 5 och fr?mst bland dem gick Helge, en m?rk gestalt. Han dvaldes helst bland sp?m?n kring altarrunden och kom med blod p? h?ndren ur offerlunden.
D?refter syntes Halvdan, ljuslockig sven; 6 vart anletsdrag var ?delt men vekligt ?n. Till lek han tycktes b?ra ett sv?rd vid b?lte och liknade en jungfru, f?rkl?dd till hj?lte.
Men efter dem kom Fritiof i mantel bl?, 7 ett huvud var han h?gre ?n b?gge tv?. Han stod emellan br?dren, som dag st?r mogen emellan rosig morgon och natt i skogen.
"I s?ner", sade kungen, "min sol g?r ned. 8 I endr?kt styren riket, i br?drafred! Ty endr?kt h?ller samman: hon ?r som ringen p? lansen; den f?rutan hans kraft ?r ingen.
L?t styrkan st? som d?rrsven vid landets port 9 och friden blomstra inom ? h?gnad ort! Till skygd blev sv?rdet givet men ej till skada, och sk?ld ?r smidd till h?ngl?s f?r bondens lada.
Sitt eget land f?rtrycker d?raktig man, 10 ty kungen kan allenast vad folket kan. Gr?nlummig krona vissnar, s? snart som m?rgen i stammen ?r f?rtorkad p? nakna bergen.
P? pelarstoder fyra st?r himlens rund, 11 men tronen vilar endast p? lagens grund. N?r v?ld p? tinget d?mer, st?r of?rd n?ra; men r?tt ?r landets fromma och kungens ?ra.
V?l dv?ljas gudar, Helge, i disarsal, 12 men ej som sn?ckan dv?ljes i slutet skal. S? l?ngt som dagsljus skiner, som st?mma ljudar, s? l?ngt som tanke flyger, bo h?ge gudar.
Nog svika lungans tecken i offrad falk, 13 och fl?rd ?r m?ngen runa, som sk?rs p? balk; men redligt hj?rta, Helge, och friskt tillika, skrev Oden fullt med runor, som aldrig svika.
Var icke h?rd, kung Helge, men endast fast! 14 Det sv?rd, som bitar skarpast, ?r b?jligast. Milt sinne pryder kungen, som blommor sk?lden, och v?rdag bringar mera ?n vinterk?lden.
En man f?rutan v?nner, om ?n s? stark, 15 d?r h?n, som stam i ?ken med skalad bark. Men v?ns?ll man han trives som tr?d i lunden, d?r b?cken vattnar roten och storm ?r bunden.
Yvs ej af f?drens ?ra! envar har dock blott sin; 16 kan du ej sp?nna b?gen, ?r han ej din. Vad vill du med det v?rde, som ?r begravet? Stark str?m med egna v?gor g?r genom havet.
Du Halvdan, gl?ttigt sinne ?r vis mans vinst; 17 men joller h?ves ingen, och kungen minst. Med humle brygges mj?det, ej blott med honung; l?gg st?l i sv?rd och allvar i leken, konung!
F?r mycket vett fick ingen, hur vis han het, 18 men litet nog