Folkungaträdet | Page 8

att blota. Han begav sig d? till n?got av de sm? skurdtempel, som byggda av p?lar och alldeles runda stodo under ekarna vid v?gen med insjunkna n?vertak och mossiga bel?ten. Visade sig hotande j?rtecken i offerdjurets in?lvor, greps han av s? vidskeplig ?ngest, att han hela natten l?t br?nna facklor och uts?tta vakter. Knappt t?ndes likv?l den f?rsta ljusningen p? skyn ovan vind?gat, innan han ?ter blev lika stormodig och trygg f?r sju dygn.
Allt detta genomsk?dade tr?larna och de f?rs?kte att ?dmjukt lyda honom, men de aktade honom icke.
En morgon, n?r han gick sin vanliga g?ng till varggropen, kastade han spaden ?ver axeln. Tr?larna h?llo p? att sk?ra gr?s och han sade till dem:
--Stort och ljuvligt ?r mitt Folketuna, fet och lucker ?r jorden, och allt h?r ?r till nytta. Varggropen ?r det enda, som aldrig givit mig n?got, varken en p?ls f?r vintern eller ett villebr?d f?r spettet. D?rf?r t?nker jag nu s?, att det ?r lika gott att fylla den. Vad mena ni om det, barn?
--Vi mena, svarade bryten, som var tr?larnas f?rman, att det vore oklokt arbete. P? tom strand kan en vacker dag ligga den grannaste mussla.
Dejan, som var tr?lkvinnornas f?restyre och bar nycklarna till sk?mman, ville ocks? s?ga n?got, men hon tvekade. F?rst d? hon m?rkte, att han enkom v?nde sig till henne, sade hon:
--?nda hit kan du sj?lv se, att grankvistarna som ?ro lagda ?ver varggropen, blivit rubbade. I dag f?r du byte. Men jag s?ger dig, husbonde, ?r det en grann mussla, s? akta dig att den inte sk?r dig i fingrarna.
Det hade han icke v?ntat, och varskodd av deras ord lyfte han spaden till hugg som en yxa. De sista stegen gick han smygande.
S? snart han b?jt sig ?ver gropen och makat kvistarna ?t sidan, l?t han ?ter spaden sjunka. Den trygga munterheten i hans sj?l susade upp som j?sande vin, ?nda till dess hela ansiktet blev blodr?tt.
--Du hjulbente och kutige Asa-Tor! utbrast han. N?r hittade en bonde en s?dan f?ngst i sin varggrop!
En s? l?ng stund stod han sedan or?rlig och tyst, att tr?larna varken f?rr eller sedan hade sett honom f?rsjunken i s? djupa tankar. Det var nu full sommar. Tunga humlor brummade i luften. Baldersbr? och Friggas ?ga blommade p? tunet, och p? ?kervallarna gulnade l?nge sedan kornet. Borta p? sj?n vickade en fiskare sin ekstock, och den var ?nnu svart efter elden, som hade urholkat den.
Tr?larna kommo efter hand ocks? fram till gropen och st?llde sig i en ring. Endast dejan, som f?rut hade kastat en blick mellan grankvistarna, h?ll sig ett stycke bakom de andra. P? botten i gropen satt en liten sp?d finnm? och lyfte skr?mt och bedjande sina h?nder. Fast hon ?nda upp under kinderna var g?md i sin p?siga r?vp?ls, igenk?nde han henne genast. D?rom misstog han sig ej. Hon var en av dv?rgd?ttrarna, som dansade i h?gen, fast hon d? icke hade annat p? sig ?n skinnsockorna och de sl?ngande l?nkarna av glaskulor. L?nkarna voro nu hopvirade om halsen och glimmade i r?vh?ret som regn. ?gonen, som d? voro yra och liksom fyllda med blod, brunno nu stilla och djupa som tv? bruna vildsj?ar, men de voro ?nd? desamma. En g?ng sedan dess hade han dr?mt om henne. D? i dr?mmen hade hon suttit och brutit s?nder glaskulorna som n?tter, och ur alla kr?p det sm? svarta larver med horn.
--N?r jag ser r?tt efter, sade han, uppt?cker jag p? ditt b?lte en hel rad av de mynt, som jag f?rlorade i sn?n. Du kan inte skylla mig f?r att ha br?dskat med att taga h?mnd p? er, dv?rgar. S?g nu, hur har du kommit hit?
--Ensam och vilse gick jag i nattm?rkret, kvidde hon och sm?llde med tungan och talade med tummarna p? finnvis. Ingen hade ?ra n?r vildmannens dotter ropade. Ingen hj?lpte henne, n?r hon stupade genom gillret, och hon var f?r liten att taga sig upp.
Dejan kom nu litet n?rmare.
--Hon ?r nog frid och v?l danad, den lilla, men du skall inte h?ra p? henne, husbonde. N?r en av hennes folk ser en r?d r?v, kallar han den vit, bara d?rf?r att en dv?rg aldrig kan s?ga n?got sant. Var du s?ker, att h?r ?r n?got f?rs?t med i detta. Jag har h?rt mycket ont om Jorgrimme och hans kula. Hade han ?rligt i sinnet, komme han sj?lv till g?rdsgrinden med sina d?ttrar och bad dig att k?pa dem. Upptar du henne bland husfolket, s? kan d?rav komma mycket ont.
Han st?tte fast spaden i marken och b?rjade t?nka.--Tror ni d?, fr?gade han slutligen, att jag skall sitta ensam i alla mina dagar och inte ha annan ?gonf?gnad ?n era sotiga huvud?
--Vad oss tr?lfolk ang?r, svarade hon, k?nner jag mer h?g?ttade odalm?n ?n du, som inte h?llit sig f?r goda att s?tta tr?lkvinnorna bredvid sig p? dynorna. Jag har varit i g?rdar, d?r