Folkungaträdet | Page 9

var tr?linna hade en p?se p? ryggen, och i var p?se skrek det ett barn. S? brukar det g? till h?r sunnanskogs.
--I min stuga f?r tr?lkvinnorna n?ja sig med halmen.
--Vi menade ocks? bara, att du skall l?ta henne sitta kvar i gropen, s? att ingen beh?ver r?ra vid henne. Vill hon taga sig upp, k?nner hon nog runor, som hj?lpa henne lika bra som n?gon stege. Och s? menade vi, att du borde t?nka p? att skaffa mer heder ?t g?rden. Du ?r redan ?ver din medel?lder, och en s? rik bonde som du beh?ver v?l bara ?ka till n?rmaste granne f?r att g?ra ett gott brudk?p.
Han v?nde henne ryggen och begynte g? ut?t ?kern. N?r tr?larna s?go det, f?ljde de efter och togo vid igen med arbetet. Under tiden mumlade han:
--Jag har nog h?rt om de stormodiga bonded?ttrarna, som draga sina br?der med sig in p? b?nken och sl? efter husbonden med nyckelknippan.
N?r det hade lidit om en stund och dagvarden blev framsatt, kom han tillbaka till stugan. Han t?nkte p? dv?rgdottern och mindes henne, som han hade sett henne i dr?mmen och den g?ngen hon dansade. Men p? samma g?ng t?nkte han p? n?got helt annat, som i grunden sysselsatte honom vida mer, och det var att tr?larna begynte tredskas och ville giva honom r?d. Det var d? l?nen f?r att han var en god husbonde, som lovat dem nya vadmalskl?der varannan h?st. D?rf?r teg han envist och blev ?terigen seg som bast. D? han emellertid s?g, att tr?larna icke genast f?ljde med in utan togo spadarna med sig och i en gr? flock linkade bort till varggropen, ropade han p? bryten.
--Vi tycka att det ?r b?st att skotta igen gropen, s? f?r hon bli d?r, sade bryten och hejdade ett ?gonblick sin g?ng. Det enda ?r med allt guldet och silvret, som hon har p? b?ltet, men det kunna vi taga upp sedan till n?sta sommar och l?mna dig d?.
Folke Filbyter satte sig p? b?nken, d?r gr?tfatet redan stod och rykte. Han tog skeden full och bl?ste p? den, och genom d?rren s?g han hur tr?larna st?llde sig kring gropen. De v?ntade p? bryten, och n?r han utan att g?ra sig n?gon br?dska slutligen hade hunnit fram, r?dgjorde de en stund. De gingo ?n till den ena sidan, ?n till den andra och s?go ned i gropen. Bryten tycktes vilja ?vertala dem att f?rst giva sig en stunds ro och icke l?ta maten kallna, ty han pekade mot stugan, men de voro oroliga och ot?liga.
--Vad ont har jag gjort er, efter ni vilja mig s? illa? klagade dv?rginnan ur djupet. Spring till min far i skogen. Han skall giva er mycket silver f?r mitt liv. Sten?ga, Stenpanna, gud vid forsen, Umasumbla, hj?lp oss!
--Nu kan ingen stengud l?ngre skydda dig, h?nade bryten n?stan godmodigt. Men blunda och b?j dig litet fram?t, s? g?r det fortare f?r dig.
Tr?larna plockade undan grankvistarna. Ryggarna, som redan voro krokiga f?rut, b?jdes ?nnu mer och f?rskinnen sm?llde. En sakta gr?t var annars det enda, som h?rdes, och spadarna kastade jord och sand i den grav, som var ?mnad ?t vildmarkens vargar och r?var men ej ?t hennes olyckliga dotter.

4.
Folke Filbyter gav sig god ro, och det gjorde han f?r att dubbelt kunna visa sin vilja och makt. F?rst n?r han hade ?tit sig m?tt, sk?t han ifr?n sig fatet och gick till varggropen.
--Vi fylla gropen f?r v?r egen skull, men ?nd? mer f?r din, husbonde, sade bryten och makade p? piskan i b?ltet. Du kommer att bli n?jd med oss sedan efter?t.
Folke Filbyter gav honom icke n?got svar. N?r han b?jde sig fram, s?g han, att hon ?nnu hade huvudet fritt och bart. Hon h?ll den ena handen str?ckt upp?t liksom f?r att i det sista r?cka sig efter hj?lp. Han grep henne stadigt om armen och lyfte henne upp i solljuset. Hennes hud var s? het, att han k?nde, hur det sved inne i handen p? honom. Utan att sl?ppa sitt tag, bar han henne med sig som en docka ?nda in i salen och satte henne i halmen.
D?refter gick han bort i h?rnet och ?ppnade kistan. Den hade m?nga h?ngl?s och bommar och var dessutom kantad med fastl?nkade gr?stenar, s? att den skulle bli ?nnu tyngre och tarva m?nga m?ns kraft f?r att flyttas ur st?llet. Det klingade och rasslade, n?r han r?rde i kistan bland smycken och silvertackor, och en stund letade han n?got och tycktes tveksam. S? tog han upp en guldkedja och kastade den ?ver takbj?lken mitt i salen, tv? steg fr?n h?rden. Det var en kedja av fina ringar och med m?nga sm? och stora p?rlor. Kn?ppet gl?nste p? l?ngt h?ll med bl?aktigt och stilla sken som en aftonstj?rna.
--Vad heter du? fr?gade han.
--Jag heter Jorgrimmes dotter.
Han klappade henne p? luvan.
--S?rj ej, du lilla dv?rgm?, sade han, ty