Folkungaträdet | Page 7

fasta p? sitt k?p. Fem goda minnesm?n f?ljde honom genom skogarna och uppsatte r?m?rkena. Han var s? lysten efter mark, att han icke f?rsm?dde det v?rdel?saste k?rr. Allt betalade han i vittnens n?rvaro, och Ulv Ulvsson, som var s?ljare, nedsm?lte genast k?psilvret i sm? st?nger och gr?vde ned dem p? ett obekant st?lle.
P? den tiden fanns det inga fattiga eller tiggare varken sunnanskogs eller i svearnas land. De, som ingenting ?gde, sutto hos de rikare och voro n?jda. I en trakt, d?r det mest bodde vilda j?gare, som tillb?do stridsguden Ti, fortlevde d?rf?r en gammal lag. Det hette d?r, att den, som tog annans gods med kraft, skulle f? beh?lla det; den, som stal, skulle ?terb?ra h?lften, men den, som tiggde, skulle mista livet. Andan i den lagen r?dde ocks? bland de bofasta b?nderna, men det fanns gott om oroliga sinnen. De lockades av allt nytt och s?rskilt av ryktet om Folke Filbyters rikedomar. N?stan genast fick han d?rf?r fullt upp med folk. N?gra blevo bods?tar eller stubbekarlar, men de flesta togos till g?votr?lar, och om n?tterna vankade en talrik vakt kring eldarna p? sveden.
Folketunas v?ldiga stuga stod snart under ?s, sammanokad av friskt ektimmer och t?tad med ?nnu gr?nskande mossa. Starka sm?llar h?rdes i v?ggarna, n?r virket b?rjade torka i sommarsolen. D?r funnos inga h?gs?tesstolpar eller lucks?ngar, inga f?llar eller hyenden. Husbonden k?nde sig n?jd med en l?ngb?nk vid h?rden och en halmk?rve p? det tilltrampade golvet. Det f?rsta, som han skaffade sig, var varken v?ggbonader eller prydliga sk?lar utan tolv vita h?ns med en r?d hane. Sedan k?pte han getter och f?r. ?t alla dessa flaxande eller trampande djur uppsatte han en avbalkning i h?rnet, s? att de fritt kunde g? ut och in genom stugan. D?rren till f?rstugan vid gaveln stod n?stan best?ndigt halv?ppen. Den var s? l?g, att den intr?dande m?ste buga. Och var det en fiende, v?ntade honom banehugget fr?n den masurklubba, som alltid l?g p? b?nken.
Sm?ningom fyllde han ocks? bodar och f?llor med brandig boskap och sm? lurviga h?star. Ingen satte heller en mj?lkst?va till munnen med en s? skinande h?lsa och bel?tenhet som han. Kinderna voro rundare ?n p? en husfreyja, som har vanan att alltf?r l?nge dr?ja bland sina bunkar. R?sten var djup och m?rk som en j?ttes, och hans h?nder s?go ut att kunna br?cka upp k?ftarna p? en slagbj?rn. Var morgon, n?r den r?da hanen gol p? avbalkningen, reste sig Folketunas husbonde uts?vd ur halmen. Hans f?rsta steg g?llde varggropen, men som den alltid befanns tom, gick han sedan till tr?larna p? ?kern. Storplogen h?ll han i en s?dan heder, att ingen tr?l n?gonsin fick s?tta den i jorden eller h?lla om styret. Han mj?lkade sj?lv sina kor och ryktade sina oxar och h?star, och han f?rde med sig en lukt av herde, d? han kom tillbaka i salen.
Han var aldrig h?rd mot sina tr?lar, ty de voro som h?r p? hans egen hj?ssa och hud p? hans egen arm. Det var tv?rtom hans stolthet att kl?da och f?da dem v?l. Fast de knappt kunnat hitta en b?ttre husbonde, skulle de dock g?rna ha f?rl?tit honom, om han slagit och sv?lt dem, bara han h?llit sig h?gre och f?rn?mligare, s? att avst?ndet mellan honom och dem blivit st?rre. De ?nskade, att han skulle ha h?ngt bj?llror p? h?starna, bl?dragit stugan med dyrbara bonader och brett en vit duk p? det bord, som de icke sj?lva fingo sitta vid. D?rmed hade det kommit mer glans och anseende ?ver g?rden. N?r nu en fr?mmande steg in, b?rjade han sin h?lsning med att dra p? munnen ?t husets herre och ?t all hans tarvlighet mitt i rikedomen. Detta f?rgrymmade till den grad tr?larna, att de ofta blevo buttra och ovilliga. Men d? h?ll han bondetr?ta och blev seg som bast och om?jlig att flytta som en sten.
V?gf?rdande k?pm?n kommo ibland med hall?ndskt salt, som hade blivit dyrt under de oroliga tiderna. H?nde det, att de kl?vjade genom skogarna med ?nnu st?rre dyrbarheter, skickade han ut sitt folk och l?t plundra dem. P? det s?ttet v?xte best?ndigt hans rikedom. De ihj?lslagna blevo s?nkta i ett k?rr, som han sedan aldrig sj?lv tordes rida f?rbi annat ?n i stort f?lje och vid full dager. B?de Tor och Frey och Oden och Kristus h?dade han av hj?rtans lust och trodde p? ingendera. En torsvigg, som hittades i ?kern, h?gg han ?nd? fast i d?rrtr?t, f?r att den skulle skydda mot eld. Och i smyg, s? att ej tr?larna skulle se det, l?t han en kristen man l?sa ?ver storplogen. Han trodde lika litet p? mannen som p? torsviggen, men han ans?g, att i s? allvarliga ting var en god bonde i sin r?tt att f?rs?ka alla medel. Varken regn eller sn? kunde heller avh?lla honom fr?n att p? Tors dag t?ga ?stad med sitt husfolk f?r