Folkungaträdet | Page 5

med ens, och han fann, att det var tv? dv?rgd?ttrar, som h?llo varann i h?nderna och utan uppeh?ll sv?ngde om p? samma st?lle. N?r de fingo se honom, sl?ppte de varann och vacklade bakl?nges mot v?ggarna, och deras yra ?gon stodo som blodbubblor. De voro alldeles nakna med mycket smala armar och ben och sm? utst?ende br?st. Det enda, som de buro p? sina gulaktiga kroppar, var n?gra sl?ngande l?nkar av glasp?rlor. Om f?tterna hade de sina mjuka r?vskinnssockor, som ?nd? icke kunde f?rtaga skakningen i marken. En dv?rgman, som tycktes till ?ren, fast det fl?tade h?ret var ramsvart, reste sig f?rskr?ckt ur benh?gen i vr?n. Han sk?t ifr?n sig trumman och smackade med tungan mot gommen och talade med tummarna, som det var sed bland finnfolk.
--L?nnvandrare, asadyrkare, sade han, och hans ?gon fylldes av falska t?rar. Du g?r mycket illa, som smyger dig ?ver dv?rgen i hans kula.
R?ken stockade sig i Folke Filbyters torra strupe, och det dr?jde en stund, innan han kunde svara. D?rf?r fortsatte dv?rgen:
--Mycket illa g?r du, ty detta rum ?r inte f?r oheliga blickar. Vet du inte, fr?mling, att n?r vi dv?rgar dansa, sluta vi f?rst, d? vi falla. D? springer hj?rtat upp i huvudet, s? att det k?nns, hur det bultar under tinningen. Och d? h?nga vi ?ver kanten p? jorden och hisna. Vi tala d? med Den en?gde, med guden vid forsen, den blodgirige och grymme, som r?der ?ver oss. Han ber?ttar oss allt, som h?nder och skall h?nda. Mycket har han ocks? redan sagt oss denna morgon. Men vad s?ker du h?r? Vill du k?pa dv?rgasmide eller torsviggar?
--Jag har kommit till en bygd av kummel och jordkulor! slungade Folke Filbyter in i h?gen, s? snart han ?terfick m?let. ?r detta ett heligt rum, s? vanhelgas det inte genom en god g?rning. Den hungriga och t?rstiga, som skakar av vinterkyla, beg?r bara en st?rkande klunk ur hornet. Stig hit ut, gamling, i st?llet att rycka dig i h?ret och kvida, och d?m sj?lv, om en vapenl?s man med en s?ck p? ryggen ser ut att komma av ond vilja.
--Ocks? p? kummel och jordkulor v?xer det nytt gr?s var sommar, svarade dv?rgen. Men vad som nu skall v?xa, d?rom m? vi v?l med dans sp?rja Den en?gde. Mina d?ttrar, om vi ocks? skulle fr?ga honom, vad denne vandrare b?r i sin s?ck!
Folke Filbyter ryckte till och makade sig en smula ?t sidan.
--I s?cken har jag lappar och gamla skor, och barhuvad och obev?pnad man g?r s?krast f?r fridst?rare. S?g mig nu, om det ?r l?ngt till bebyggda marker.
--Ovanliga lappar, som skramla, sade dv?rgen med gnistrande ?gon, men utan att l?tsas m?rka hans oro. Andras svettdroppar har du i s?cken, men de ha blivit s? h?rda, att de klinga mot varann. Rovgods ?r tung b?rda, och ?nnu har du l?ngt till g?rdarna. D?r g?rdsfolk s?tter r? och r?r, f?r dv?rgen flytta. Dv?rgen minns varken mor eller far, vet inte varifr?n han kommit. Ensam bor han i skogarna med sina d?ttrar. Vart j?rtecken f?rskr?cker honom, och hela h?sten har det st?tt hotande stj?rnbilder p? himmelen. En god konung har l?nge h?rskat ?ver landet. Fager, fager var han till att h?lsa, d? han red till tings i sin ?lderdoms vita krona. Djupt i skogarna h?rdes sk?lddundret och de fria odalm?nnens rop, n?r de delg?vo honom sin vilja. Emund, han som var av l?ngfedga?tt och h?rstammade fr?n gudarna, f?rtryckte ingen. Lugnt steg r?ken fr?n dv?rgens kula, och de, som blotade ?t Tor och Frey, hade hans skydd. D?rf?r n?mnde honom kristfolket Den slemme, men vi andra kallade honom Den gamle. Visserligen ?r han nu d?d, och jag s?ger dig, l?nnvandrare, han ?r d?d utan son.
--Ni dv?rgar tro er veta allt, svarade Folke Filbyter. Och nu k?nner jag igen, att det var du, som stod p? sk?ldm?ns h?g. Hade du visat mig den genaste stigen, skulle du besparat mig m?ngen omv?g. Men vad ang?r det mig, vem som r?der ?ver Uppsala ?d? En konung ?r en matfriare, som l?tsas husbonde vid det bord, d?r andra best? kosten. Mina f?der voro stormodiga odalm?n, och ingen av dem s?lde sig till hirdtj?nst. R?ck mig nu hornet, pyssling!
Dv?rgen utst?tte ett h?nfullt v?sande mellan framt?nderna och tryckte b?da tummarna mot br?stet.
--Har du aldrig h?rt talas om den st?rsta klenoden i Jorgrimmes kula? Har du aldrig h?rt om ulvhunden M?negarm, som tjutande och sk?llande jagar efter m?nen f?r att sluka honom? En urtidskonstn?r tog en g?ng ett tjurhorn och satte det p? f?tter och sj?ng runor ?ver det. Han tv?dde det med s?taktig od?rt, som g?r m?nniskorna galna, och lejkingr?s, som g?r dem stela och h?rda. Det hornet namnf?ste han efter ulvhunden, ty den, som dricker d?rur, grips av en s? vild segerk?nsla, att han vill sv?lja b?de m?nen och stj?rnorna och allt som ?r synligt. Till sist f?rskr?cktes konstn?ren f?r sitt eget verk