Folkungaträdet | Page 4

bonde siktar s?den mellan fingrarna f?r att pr?va, att den ?r god. Noga och varsamt m?tte han sedan ut p? v?gen ?t var och en den utlovade andelen. Det f?rband folket att stanna kvar och se till, att skeppen blevo uppdragna och st?ttade. I stambons hj?lm kastades allra sist lott om nornornas v?ng?va. Var karl, som slog upp minst fem ?gon p? t?rningen, fick taga s? mycket, som kunde l?ggas i ?ppna handen. Men d? de framstr?ckta h?nderna blivit fyllda, str?k Folke Filbyter girigt tillbaka i s?cken s? m?nga mynt, som han i en hast kunde n?.
--God h?vding kr?ver offerg?rd, sade han och kn?t fort igen s?cken.
Med stor sv?righet lyfte han upp den p? sin rygg. Han s?g ut som en stavkarl med p?se, d?r han vandrade bort ?ver gravf?ltet. S?cken var s? tung, att han ofta m?ste stanna och luta sig mot minnesstenarna.
--H?gbor! ropade dv?rgen och v?nde sig ?terigen in?t landet. Jag h?r blotbrudarna ?ppna porten till Uppsala tempel, och p? tunet vid kungsg?rden springa svennerna med skridljus. Jag ser en vitsk?ggig gubbe ligga inne i lucks?ngen med ?ppna och or?rliga ?gon. Nu d?r den sista drotten av Ivar Vidfamnes ?tt.

2.
I tv? n?tter vandrade Folke Filbyter in?t skogarna, d?r ett tunt h?lje av sn? redan l?g ?ver marken. Om dagarna dolde han sig under buskar och grenar av fruktan f?r stigm?n, och till och med under s?mnen h?ll han om s?cken.
N?r tredje dagen var till h?lften liden, kastade han sig p? en l?g kulle i skogen. Den var s? t?tt bevuxen med unggranar, att ingen sn? tr?ngt ned. Endast p? ett st?lle glesnade det mellan topparna, s? att han kunde se hela solskivan, men den begynte att snurra och bukta sig och skifta f?rg. Hans huvud sj?nk viljel?st ?t sidan, s? att ?rat blev tryckt mot marken. Han hade ingenting att f?rt?ra, och den sn?, som han ibland lade p? tungan, br?nde mer ?n den vederkvickte. Han stred mot s?mnen genom att tvinga sina ?ron att lyssna och sina ?gon att se p? den raglande solskivan.
--Nu sover jag, sade han och satte sig upp. Hans ?gon hade verkligen fallit ihop och somnat, fast knappt l?ngre ?n under ett par andedrag. Men h?rseln, som d?rigenom blev ensam om att vaka, hade dubbelt sk?rpts. Han var s?ker p?, att ett egendomligt ljud skakat marken under hans ?ra. Sedan han v?l en g?ng b?rjat att lyssna, kunde han h?ra det, ocks? n?r han satt uppr?tt. Det l?t n?rmast som en springdans, men det var icke n?got stampande av skor eller sm?llande av bara f?tter, utan stegen voro mjuka och ludna. N?gon slog takten p? ett trumskinn, men endast med naglarna, ty det p?minde om n?r en f?gel hoppar med sina klor p? ett n?vertak. En sur r?klukt stack honom i n?san, och som han ?nnu icke ?ppnat ?gonen, var det n?ra att han p? fulla allvaret somnat in i en dr?m om svedjef?lt och hj?lpsamma m?nniskors boningar. Men s? kom han ih?g s?cken, och med ett nytt tag om den s?g han upp.
Han kr?p f?rsiktigt fram?t f?r att pr?va om ljudet p? n?got st?lle l?t fylligare och n?rmare. N?r han hade hunnit ett halvt varv kring kullen, m?rkte han, att r?ken blev t?tare och att det var den, som kom solen att bukta sig och darra. Han trevade sig fram ?nnu en armsl?ngd genom riset, och d? upph?rde de stickande barren under fingrarna, och det k?ndes lent och mjukt, som hade han strukit ?ver ryggen p? en hund. Det var en skinnf?ll. N?r han r?rde vid den, gled den litet ?t sidan fr?n en tr?ng ?ppning, som ledde in i den upplysta h?gen. Den var s? full av r?k, att han i b?rjan icke urskilde annat ?n ett par sprakande vedpinnar under en gryta och n?gra ludna sockor, som dansade runt p? jordgolvet. Sm?ningom uppt?ckte han l?ngre bort i vr?n, ovanf?r n?gra jaktdon och avgnagda ben, tv? h?nder, som med naglarna knackade p? ett trumskinn. Under hela tiden viskade jordkulans inv?nare i takt med trumman, men alltid mycket noga, s? att de tisslade fram vart ord p? en g?ng och liksom med en r?st. Det var best?ndigt samma ?terkommande besv?rjelse:--Sten?ga, Stenpanna, gud vid forsen, Umasumbla, hj?lp oss!
Han l?t f?llen glida igen ?ver ing?ngen och grep ?ter om s?cken, fullt besluten att icke l?ngre ?n n?digt dr?ja hos s? hemlighetsfulla varelser. Knappt fick han likv?l upp b?rdan p? sin v?rkande rygg, innan han h?rde hur en dv?rgkvinna, utan att med ett enda ord falla ur takten, fl?mtade fram:--Far, far, jag h?r m?nhunden sk?lla. M?negarms runda gap vill nu sluka sj?lva den bleka vintersolen. Far, far, fyll mig hornet, ty nu segnar jag!
Ett lerlock lyftes fr?n en kruka och det plaskade och bubblade, n?r drycken rann i hornet. D? kunde han icke l?ngre bemanna sin t?rst utan ryckte h?ftigt undan f?llen. R?ken st?rtade ut