Folkungaträdet | Page 3

och sj?ng:
--S? blevo vi d? vinddrivna ?nda till Jorsalalands ov?nliga kuster. D?r slutligen fick v?r h?vding stora ?gon. D?r steg han i land och stod och stirrade intill kv?llen. Han s?g, att kvarnarna d?r drevos av vinden, s? att mj?lnarna bara beh?vde h?lla fram s?cken f?r att f? den fylld. Aldrig hade han h?rt om ett st?rre under. D?rom talade han sedan under hela f?rden, n?r vi andra ville ha nattro. H?vding, har du f?rst?tt mig? Nu ?r du hemma! Mj?lkonung, gack nu och hissa mj?lsegel!
--Jag skall! svarade Folke Filbyter och steg upp. Nu f?rst hade han r?tt att svara.--?ro ni kanske inte alla fr?n mj?ldammets land sunnanskogs? Vore det sommar, skulle jag ?nda hit tro mig h?ra kornsuset fr?n ?stergyllen. Sannerligen, stambo, den gamle vid masten ?r mer snartalig ?n du.
M?nnen tystnade med ett undertryckt mummel, och tv? av dem stego i vattnet och buro Folke Filbyter i land. Med breda och s?kra steg gick han upp p? h?gen utan att stort giva akt p? dv?rgen, som ?nnu stod kvar och lyddes in?t landet. Ur ficks?cken p? den trasiga kappan tog han upp en handfull jord och kastade den i gr?set. D?rvid b?jde han sig fram?t och talade till sk?ldm?n nere i stenkammaren, som det var ?terkomna vikingars sed.
--N?r jag drog bort, sade han, tog jag denna mull ur din h?g, att den skulle bringa mig lycka. Frikostigt har du hulpit mig. Arm var jag d? jag for, bortjagad fr?n f?derneg?rden, d?r alltf?r m?nga s?ner tr?ngdes p? b?nken. Heml?s var jag som den klagande lommen under h?sthimmeln. Ej har jag sedan dess t?mt hornet under sotad ?s, ej sovit p? b?ddad dyna, men sju borgar br?nde jag i Frankland. Nu ?r jag rik nog att k?pa egen mark, och jag ?r tr?tt och led vid det hav, som mitt knotande folk s? og?rna vill l?mna. Havets tj?nare ?ro tr?lar ?t en nyckfull husbonde. Tr?lar ?ro ocks? de, som vrida sig under l?ngtan efter ber?mmelse eller som i var dr?m se en kvinna. D?rf?r ?ro mina m?n tr?lar, men jag ensam ?r fri, ty jag har ingen l?ngtan och jag ?lskar ingen kvinna och ingenting under solen. H?gkvinna, n?r talade n?gonsin till dig en s? fri man? N?r stod en s? lycklig m?nniska p? din grav? H?r offrar jag ?t dig mina tr?ltecken: hj?lmen och sv?rdet. F?r mig m? v?rlden g?, som den vill. I ro skall jag njuta mina ?r. Tidigt var morgon skall jag g? till min varggrop f?r att h?mta, vad den f?ngat under natten. Sedan skall jag p? min torvb?nk blunda i solskenet och h?ra kornet v?xa.
Han st?tte fast sv?rdet i gr?set och h?ngde h?vdingahj?lmen ?ver knappen, s? att han sedan stod barhuvad.
--Och jag s?ger dig, att b?ttre gjorde du, om du ?ter stege p? ditt skepp, svarade dv?rgen med ett g?llt anskri. Jag s?ger dig, du h?vding, du bonde, att ?r det frid du s?ker, d? skall du fly. I or?kneliga mans?ldrars tal har ingen sk?dat s?dana ting som nu stunda. Asagudarna stiga nu ned till landet f?r att upps?ka ett v?xtkraftigt fr?, och ingen vet, vilket de v?lja. Icke v?lja de det sk?naste och ?dlaste, utan det, som lovar att skjuta den starkaste brodden. Ur detta fr? skall det v?xa ett lummigt tr?d med ov?der och stilla stj?rnor i sin krona. S? h?gt skall det tr?det stiga, att det skall ?verskugga allt, som h?r ?r levande, icke bara m?nniskorna utan stridsh?starna i spiltorna och ?ken vid plogarna, ja, de vilda djuren i skogarna. Ty alla skola k?nna, n?r det droppar solregn eller blod fr?n grenarna. Och alla skola s?ras, d? stammen r?mnar och faller. S? tala i natt genom mig de h?ga asagudarna.
Folke Filbyter tog ett par steg fram mot dv?rgen och kn?t h?nderna ?ver hans luva.
--?va din trolldom p? de d?da under h?garna, du dv?rg, och s?rj ej f?r de levande! P? inga gudar tror jag men v?l p? egen kraft. L?ng ?r v?gen till de m?ktiga p? F?resvall, och i deras ?ker ?mnar jag icke gr?va. Och nu, skeppsfolk! Hit?t med s?cken och t?rningar och v?g, s? att vi f? dela bytet, innan det blir ?nnu m?rkare. Stora vagnen och Freyjas sp?nten brinna redan p? himmelen.
Viken glittrade i den sista kv?llsstrimman som ett n?t av otaliga v?ta maskor, och m?nnen stodo till kn?t i vattnet f?r att b?ra i land lasten. De h?rde honom icke f?r det d?n, som rullade utefter marken, men de f?rstodo honom p? hans vinkande. P? andra f?rder hade deras skepp blivit fyllda ?nda till relingen med vapen, tygbalar, vins?ckar och p?sar med valn?tter och kryddor. H?r fanns det bara en enda s?ck, men den inneh?ll myntat eller nedbr?nt guld och silver. De m?ste vara m?nga om den f?r att f? upp den p? h?gen.
Folke Filbyter l?ste f?rseglingen och r?rde en stund bland mynt och guldtackor, liksom en