Folkungaträdet | Page 2

tog d?rf?r yxan och lossade p? ish?ret och lyfte in huvudet under b?nken, s? att det ej skulle skr?mma landv?ttarna. Skeppet var namnf?st med gudinnans binamn Mengl?d, som ocks? m?lats i stora runor tv?rs ?ver seglet. ?nd? r?dde d?r ingen freyjagl?dje ombord, fast d?r satt en v?rvad skara av det guldh?riga folk, som bodde sunnanskogs och som hela vintrarna igenom kunde rida fr?n g?stabud till g?stabud f?r att dansa och leka. Till hemkomstens firande voro alla sk?ldarna uppsatta utefter relingen, men d?r var uppror och mummel. F?r var g?ng stambon b?jde sig och utpekade sundet, d?r de skulle styra in, kastade han sk?llsord akter ?ver. Till och med rorg?ngaren, som med hela sin tyngd lutade sig mot styr?ran utan att taga ?gat fr?n ?tteh?gen under stormskyn, talade s? h?gt om sitt missn?je, att ingen beh?vde fr?ga honom om hans tankar. Det fanns n?mligen en sedv?nja bland g?tarna fr?n den kusten: s? l?nge de rodde ledung eller voro ute p? vikingaf?rd lydde de blint och tyst sin anf?rare, men den stund, som f?rfl?t mellan hembygdens f?rsta anblick och ankarets f?llande, fingo de fritt begagna till att ?ver?sa honom med allt det klander och h?n, som under f?rden hopat sig i deras sinnen. Det stod dem ?ppet att prisa honom i en hj?ltes?ng eller att likna honom vid det mest f?raktliga, de kunde finna. Och detta sista var just nu, vad de skyndade att g?ra av fullaste hj?rtan. De ropade, att aldrig hade ett par ekplankor van?rats genom att b?ra en slaktfetare so. D?r fanns bara en enda, som envist teg. Det var den utskrattade, som nyss befallt ?ver dem alla, Folke Filbyter, h?vdingen, sj?konungen.
Han satt borterst i lyftningen, en halv mansh?jd ovan rorg?ngaren och en hel mansh?jd ovan det andra skeppsfolket. Mitt p? hj?lmen reste sig en havs?rns upp?tb?jda vinge, som gjorde honom ?nnu h?gre, och ?nd? f?ref?ll han icke att r?tt passa till en s? ansedd plats. Bl?sten hade plockat vingen p? h?lften av fj?drarna, och kappan var full av stoppar, vilkas l?nga och sneda stygn l?to ana, att han sj?lv sk?tt s?mnaden. Axlarna voro breda och kullriga, och de knotiga, alldeles bara armarna tycktes g?mma den sega styrka, som kan gr?va och b?ra. Det ljusa linh?ret, som blev vitt i skymningen, lindade sig l?nga stunder skylande om b?de haka och kinder. Det gav honom ett tycke av kvinnlighet, som underligt stred mot de tunga och stora lemmarna. Men var g?ng h?ret fl?g i s?r blottades en bondes rynkiga och trumpna ansikte.
Han s?g bort ?ver sk?ren, d?r sj?larna knuffades om det b?sta sovst?llet eller stodo uppr?tta i br?nningen och spejade efter ett isflak, som kunde b?ra dem till havs f?r vintern. N?r han h?rde deras hemska st?n och svordomar, skakades han av ett drygt l?je. Det var det enda, som vittnade om, att han var vid skarp h?rsel, fast han satt tyst.
Stambon l?g nu n?stan framstupa i st?ven f?r att h?lla utkik p? alla grund, och han var en vild och ?rrig b?rs?rk. Han stack handen bakom ryggen, och den tr?ffade med flatan r?tt ?ver hj?ssan p? en liten gubbe, som satt med benen i kors om masten.
--Tala nu, du tr?l! sade stambon. Du har varit med f?r att koka v?r mat och vakta ?ver vattenkaret, och du har sk?tt dig v?l. Knappt mer ?n tv? eller tre g?nger har du f?tt stryk. Men ?nnu ha vi inte h?rt, vad du t?nker om h?vdingen. Var nu frispr?kig, du tr?l. Kan du likna honom vid n?got b?ttre ?n en so, d? ?r du m?lsn?llare ?n jag.
Tr?len b?rjade genast lydigt att h?rma en skeppsskald genom att kn?ppa med fingrarna p? mastrepet liksom p? en harpstr?ng. Hans n?sa med de r?dspr?ngda ?drorna var mjukt och vackert b?jd som p? allt glatt folk sunnanskogs, och han gjorde munnen lustig och liten som en getpiga, n?r hon ?ter lingon. Sjungande i n?san v?nde han sig in?t skeppet och st?mde upp.
--Fager var sn?ckan, n?r hon speglade sitt freyjahuvud i Ni?rva sund. Vi s?go Bl?lands berg, men ingenting s?g v?r h?vding. Han s?g ej kvinnorna, de lekande, som gingo ut i vattnet och badade. Utan strandhugg hade vi kunnat taga dem med oss. Aldrig utmanade han heller ber?mda k?mpar till envig. Och d? vi i kyrkorna spottade Kristmoderns bel?te i munnen, st?tte han undan oss f?r att f? rycka till sig hennes fingerguld. Han tr?tte bara om guld och silver. Mycket visste vi inte om honom den f?rsta g?ngen, d? han v?rvade oss, ty han kom fr?n avl?gsna trakter. Men s? ofta han h?ll tr?ta, skr?t han av sin h?rkomst. Bonde var hans far och bonde hans farfar, och bondetr?tan g?r aldrig ur honom. Den blir arvet i hans g?rd, om han f?r n?gra barn. Men jag tror inte han duger d?rtill.
--Vi ha en skickligare skald ombord, ?n n?gon kunde ana, sade stambon.
Tr?len blev d? ?nnu modigare