Förvillelser | Page 8

Bellmansrov?gen. Han plockade en bukett sippor vid v?gkanten och f?ste den vid hennes barm. Han var glad ?ver att ha kommit p? den idén, oaktat den icke ?r s? ovanlig, ty han var yr i huvudet av skogsluften och visste icke vad han skulle s?ga eller g?ra.
Pl?tsligt fick han en ny idé, som var ?nnu b?ttre ?n den f?rsta.
-- ?r ni inte hungrig? fr?gade han. Det ?r jag!
Hon var icke hungrig, men han lyckades likv?l ?vertala henne att g? med in p? Bellmansro och dricka kaffe med bakelser.
De kommo ?verens om att icke sitta ute, ty man kunde bli sedd, och de togo plats i ett litet gr?nt m?blerat sidorum, med en d?lig soffa, ett bord och ett par stolar. Det var en kvav luft d?rinne. Han hj?lpte henne av med hatt och kappa, sedan uppasserskan serverat dem och g?tt.
Kaffet var drucket. En geting surrade p? rutan.
Tomas iakttog, att hon ?nnu hade en fin r?daktig strimma p? halsen efter kattens rispa. Men han kunde icke taga ?gonen fr?n hennes armar. Dessa armar, nakna, vita...
-- Hur mycket ?r klockan? fr?gade Ellen.
Han h?rde henne icke. Han sm?g sig t?tt intill henne och viskade b?nfallande i hennes ?ra:
-- Era armar -- jag vill se era armar...
Tomas trodde icke sina ?gon. Hon satt n?gra sekunder som f?rstenad, men tog slutligen med s?mng?ngaraktigt lugn av kl?nningslivet och lade det p? en stol. D?refter bet?ckte hon ansiktet med sina h?nder, m?rkr?d av skam. Han drog henne till sig och kysste henne ?verallt, p? halsen, br?stet, korsetten. Hon satt som f?rlamad. All motst?ndskraft hade domnat i hennes unga, vita lemmar, och de skygga r?da ekorr?gonen flackade f?rvildat hit och dit, i r?dsla, i skr?ck. Pl?tsligt f?rlorade hon all besinning och slog armarna om hans hals med ett litet skrik.

IV
Konsul Arvidson gav middag i sin villa vid Humleg?rden, trots den framskridna s?songen. Hans fru fyllde femtio ?r. Fru Arvidson hade varit vacker som ung; nu p? ?ldre ?r hade hon f?tt en p?fallande likhet med Karl X Gustav.
Den rymliga, l?ngstr?ckta matsalen hade endast tv? f?nster p? en kortv?gg; man hade d?rf?r gjort dag till natt, slutit till persiennerna och t?nt alla ljusen i kronorna.
Konsuln hade nyss h?lsat sina g?ster v?lkomna. Hans n?ra sextio?riga ansikte hade ?nnu det ?tersken av ungdom, som tv? klara, st?ndigt s?kande och st?ndigt otillfredsst?llda ?gon n?gon g?ng kunna sprida ?ver en ?ldrande v?rldsmans av v?llevnad n?got kolorerade hy.
?verste Vellingk satt vid v?rdinnans sida; konsuln hade f?rt fru Weber till bords.
Tomas Weber hade f?tt M?rta Brehm till sin h?gra granne. Han hade en violbukett p? frackuppslaget. Han hade varit tillsammans med Ellen varje afton sedan l?rdagen och var yr i huvudet av lycka, men ocks? en smula blek. F?r att f?rklara, varf?r han icke kunde g? p? M?rtas bjudning, hade han just dukat upp en historia om en examensfest, som en av kamraterna hade givit, och vid vilken han varit tvungen att n?rvara, emedan han eljest l?tt kunnat f? en ov?n.
M?rta hade nyss fr?gat honom, om han hade haft roligt p? sin kamratfest.
-- Det var avskyv?rt tr?kigt, f?rklarade Tomas trov?rdigt. Jag l?ngtade d?rifr?n hela tiden...
M?rta knep ihop ?gonen som hon brukade och sm?log oskyldigt malici?st, som om hon icke trodde honom mer ?n j?mnt. M?rta Brehm var aderton ?r. Hennes vidjeslanka gestalt var smal som en sexton?rings, men linjernas mjuka, sj?lvmedvetet avv?gda lek j?vade likv?l icke hennes ?lder. Hon hade en kr?mvit kl?nning med l?nga, vida tyll?rmar, i vilka de sp?da jungfrulemmarnas b?jningar och str?ckningar skymtade dr?mlikt frestande. Kring halsen hade hon en helt liten urringning; i sk?rpet och i det blekbruna h?ret bar hon violer.
Bordeauxn serverades, och de st?tte leende sina glas tillsammans.
Mitt emot dem sutto Hall och Greta.
Greta hade sin porslinskl?nning, som hon kallade den; det var en ljus, blommig sommarkl?nning i ett bl?tt och vitt m?nster, som erinrade om gammalt porslin. Hon hade i b?rjan en anstr?ngt st?dad min och kastade d? och d? en skygg blick p? en stor, blekgr?n orkidé, som Hall hade i knapph?let, och vars underliga former n?stan skr?mde henne. Den tycktes henne likna ett levande djur mera ?n en blomma, n?got s?llsynt och ljusskyggt vattendjur, som nyss blivit uppfiskat ur havets gr?naste djup. Vad Johannes Hall betr?ffar, fann hon honom mera ful ?n vacker, men hon uppt?ckte sm?ningom, att han hade ett gott och vinnande l?je. De kommo snart p? god fot med varandra, och det dr?jde icke l?nge f?rr?n Greta b?rjade uppf?ra sig som om hon varit hemma hos sig.
Gabriel Mortimer hade av en egendomlig ?dets ironi blivit sammanf?rd med fru Wenschen, med vilken han, vad ingen visste, av gammalt hade f?rtroliga relationer. Deras f?rbindelse hade likv?l varken varit l?ngvarig eller seri?s. Fru Wenschen var kl?dd i gyllengr?tt siden och djupt dekolleterad. Mortimer kikade hastigt ned i hennes barm med en likgiltig blick av samma art som den, med vilken en turist betraktar ett landskap, som