Förvillelser | Page 7

p? Djurg?rden.
Solen gl?dde skarpt p? det Bünzowska huset, en trotsig och lysande riddardikt i sten. Tomas kunde aldrig upph?ra att beundra dessa murytor fr?n i g?r, som m?staren genom n?gra oregelbundna och knappast m?rkbara skiftningar i teglets f?rg lyckats giva en pr?gel av att ha trotsat ?rhundradens regn och bl?st.
Tomas s?kte f? i g?ng ett bildat samtal, men fick endast korta och f?rl?gna svar. Under tiden irrade hennes morgonklara bruna ?gon omkring fr?n hans ansikte till hans halsduk, fr?n halsduken till de ridande i allén.
De hade kommit till sp?rv?gens slutpunkt nedanf?r Hasselbacken. Tomas f?ljde henne ett stycke fram?t sl?tten. Med ens stannade hon och sade p? en g?ng blygt och damaktigt:
-- F?rl?t, men ni f?r inte f?lja mig l?ngre. Det g?r inte an att n?gon f?r se mig i s?llskap med en herre.
Tomas rodnade och sade ett kort farv?l. Han f?ljde henne med ?gonen tills hon f?rsvunnit bakom en gr?n tr?dg?rdsgrind l?ngt borta. D?refter satte han sig p? en b?nk och r?kte en cigarrett.
F?rlustelselokalerna vid sl?tten l?go tysta och d?da i majmorgonens kritbleka ljus. Tomas satt och t?nkte p? hur han skulle vara kl?dd p? aftonen; han hade efter b?sta f?rst?nd skrivit "Om n?demedlen" ?t Greta och mycket riktigt ocks? blivit ombedd att komma med p? M?rtas flickbjudning. Skulle han ha vitt skjortbr?st eller kul?rt halsduk?
En t?ckvagn stannade utanf?r ing?ngen till Hasselbacken; en dam och en herre stego ur. Tomas sm?log, d? han k?nde igen dem. Det var fru Grenholm och doktor Rehn, en k?nd framst?ende l?kare. V?rsolen lyste blitt p? de tv? gamla ?lskandes v?g.
Ett s?llskap varietéartister av skilda raser och nationaliteter kom f?rbi, muntert pladdrande p? tre eller fyra spr?k. Deras av smink och nattvak urlakade gycklaransikten, knivskarpa r?ster och bj?rta sluskelegans f?renade sig till ett falskt och lustigt missljud, som dr?jde n?gra sekunder i luften och tonade bort.
Sl?tten l?g ?ter solvit och tyst.
Tomas reste sig och gick n?gra steg. Tr?dg?rdsgrinden ?ppnades d?rborta, och n?gon kom ut.
Var det Ellen?
Ja, det var hon. Tomas fick hj?rtklappning och gick l?ngsamt emot henne.
Det glimmade till i hennes ?gon, d? hon s?g att han var kvar, och hon rodnade svagt.
-- F?rl?t, fr?ken, sade han med de ?ppna bl? ?gonen vilande i hennes, v?gar jag f?resl? er en promenad p? Skansen? Om ni har tid.
-- Nej, sade hon undvikande, jag vet inte...
Med ens kom hon att t?nka p? bj?rnungarna, som hon avgudade.
-- Ja, jag ?r ledig till klockan tolv i dag, svarade hon.
Och de f?ljdes ?t p? v?gen upp?t Skansen. Tr?den hade nyss f?tt sp?da l?v, som g?vo solljuset p? deras v?g en gr?naktig skiftning.
De talade om varandras f?rh?llanden. Hon hette Ellen Karlsson. Hennes far var d?d; han hade haft en anst?llning vid slottet, och modern levde av en liten pension. Hon hade en bror, som var sjutton ?r och gick i elementarskolan. Han skulle bli student n?sta v?r. Han hade mycket gott huvud och ville s? g?rna bli l?kare.
Tomas gick och undrade, om han kunde v?ga kyssa henne snart.
De hade kommit in p? en av de gr?nkantade stigar, som f?ra upp ?t Bredablick.
Nej, ?nnu var det f?r tidigt, men om en kvart hade han kanske redan kysst henne. Vad skulle han sedan g?ra? Kunde han f?resl? henne en supé n?gon afton?
Bj?rnungarna lekte som hundvalpar i sin bur. Vaktaren kom just med frukost; han gav dem tv? stora br?dkakor var. P? armen hade han ett tr?g med k?ttmat, som han skulle b?ra till de vuxna bj?rnarna l?ngre bort. Den ?ldre av ungarna k?nde lukten av k?ttet, och d? vaktaren avl?gsnade sig med tr?get, b?rjade han gr?ta med ett uttryck av s? s?nderslitande f?rtvivlan, att Ellen n?stan fick t?rar i ?gonen. Det var n?got av vildskogens hemliga sorg i hans veklagan. Han s?g icke ?t sina br?dkakor, s? l?nge han mellan tr?dens stammar kunde uppf?nga en skymt av vaktaren med k?ttet. Brodern, som var av en ?nnu of?rd?rvad och mera f?rn?jsam natur, hade under tiden glufsat i sig sina kakor och ?vergick d?refter omedelbart till den andres portion. Det kunde han lika g?rna ha l?tit bli; han fick genast en ?rfil s? att han tumlade om flera varv. Flat och snopen gick han bort och lade sig att sova i andra ?ndan av buren, medan den ?ldre i kv?vt raseri b?rjade mumsa p? kakorna. Mitt under m?ltiden erinrade han sig ?nnu en g?ng sin sorg och uppgav ett tjut, som skakade hela hans ludna kropp, och som sm?ningom d?mpades till l?ga snyftningar.
Ellen och Tomas stirrade betagna p? djuren. D?refter m?ttes deras blickar. Ingen m?nniska syntes. Skogen l?g tyst och vid omkring dem, och vinden gnolade i grenarna ?ver deras huvuden.
Var det nu det skulle ske?
Hon tycktes ha gissat hans tankar, ty de stora r?dbruna ?gonen b?rjade spela med ett s? f?rskr?mt uttryck, som om hon s?g sig om efter hj?lp.
-- L?t oss g?, viskade hon.
Tomas uppgav allt hopp f?r den dagen.
De kommo ned p?