Förvillelser | Page 5

f?rsedda med breda svarta r?nder vid sidorna. Gabriel Mortimer n?p i dem med of?rst?lld beundran, lutade sig ned och lyfte upp ett stycke av tyget t?tt under ?gonen, ty han var n?rsynt.
-- Var bor din skr?ddare? fr?gade han.
-- Det talar jag inte om, svarade Gabel med ett urbant sm?leende, p? en g?ng smickrad och st?tt.
Baron Grothusen var utomordentligt ful, men han hade en mycket vacker figur.
Tomas slog i br?nnvinet; det var Eksj?. Han slog endast i halva glas.
Mortimer talade om prins Eugens tavlor p? senaste utst?llningen; han var s?rskilt f?rtjust i "Det gamla slottet". Samtidigt f?ljde han med ?gonen Tomas' r?relser; s? fort denne st?llt ifr?n sig br?nnvinsflaskan, fattade han den med en elegant handr?relse, och utan att g?ra n?got avbrott i den mening han nyss p?b?rjat slog han sitt glas s? demonstrativt fullt, att det rann ?ver.
En kypare sn?vade och f?ll framstupa med en stor bricka, full av glas och buteljer. Det var en helt ung gosse, han k?mpade med gr?ten. Hovm?staren skyndade till. Han hade den stramt korrekta h?llning, som betyder, att all bestraffning uppskjutes till ett l?mpligare tillf?lle.
Veterin?rerna hurrade ?nyo, denna g?ng i takt. Det hade h?llits ett tal.
Man hade kommit till kaffet. Mortimer och Hall drucko visky, Tomas och damerna munk. Tomas hade fallit i dr?mmar. Han hade med ens blivit intagen av en h?ftig lust att skaffa sig ett par alldeles likadana byxor som Gabels. Hall st?tte till honom:
-- Det ?r ett par herrar d?rborta som vill sk?la med dig!
Tomas vaknade upp och fattade sitt glas. Det var tv? av hans f?rra l?rare, lektor Petersén och d:r Mentzer. Man utbytte den lilla h?lsning med glaset, som antyder, att man tills vidare gillar varandras borgerliga vandel.
Veterin?rernas lifsgl?dje hade n?tt sin h?jdpunkt. Det hurrades oavbrutet, och man kunde till och med uppfatta ett och annat f?rs?k att sjunga "Ur svenska hj?rtans djup".
Fru Mortimer b?rjade g?spa. Tomas k?nde hastigt ett styng i sitt samvete: han hade gl?mt att s?ga adj? ?t modern innan han gick! Det var Gretas fel, som hade st?tt och pratat om sin kria.
Det blev folksamling mitt i salen, och sorlet tystnade f?r n?gra sekunder. En ?ldre herre hade f?tt ett anfall av illam?ende och m?ste f?ras ut.
Mortimer med fru och tant sade god natt och br?to upp. Hall och Weber flyttade sig ?ver i soffan.
-- Det var en s?ker tant, anm?rkte Hall. Hon svepte tre lik?rer p? en kvart.
G?sternas antal hade glesnat. Veterin?rerna borta i fonden hade delat sig p? flera i sl? ton samtalande grupper. Uppassarna gingo villr?diga omkring, som skr?mda f?r efter ett ov?der, gr?bleka och med slaka fracksk?rt.
De b?da v?nnerna sutto tysta. Tomas dr?mde sig vandra med M?rta i den sommarstilla luften under gobel?ngm?lningarnas bl?gr?na tr?d. Det led mot aftonen, och almarnas bleka, stiliserade kronor susade svalt ?ver deras huvuden. Framme i den tomma f?rgrunden stod en b?nk av sten, ensamhetens och de l?nga meditationernas kalla b?nk. Den hade Tomas och M?rta l?ngesedan n?tt f?rbi. Och l?ngt inne i skogen, d?r v?gens bukter sinade ut i ett gr?nt dunkel, lockade en f?gel med sp?da, utdragna toner.
Pl?tsligt sl?cktes det elektriska ljuset. Ett par gasl?gor t?ndes. Skuggorna uppf?rde sp?klika brottningsscener kring v?ggarna, och bakom glasrutorna till det stora gr?na kaféet, d?r det ?nnu var ljust, r?rde sig ett v?ldsamt skuggspel av str?ckta halsar och av armar, f?ktande i luften med glas i hand.
Hall satt tyst bakom sitt h?ga, slipade whiskyglas och betraktade sceneriet. Hans ansikte var sig alltid likt. Genomvakade n?tter l?mnade icke l?ngre n?gra sp?r efter sig i denna h?rdade hy.
-- Allts? ?nnu en dag, sade han och kastade bort sin cigarrett.
Tomas blundade. Ellen, flickan i handskbutiken, hade runnit honom i minnet. Han kunde icke l?ta bli att t?nka p? hennes armar. Det var M?rta han ?lskade, och likv?l f?ref?ll det honom som om han hade g?tt miste om n?got v?sentligt av livets lycka, om han aldrig finge se dessa armar blottade och vita str?ckas emot honom fr?n n?gon m?rk vr? av ett rum med f?llda gardiner.
Han vred sig oroligt p? soffan.
-- ?r du inte tr?tt, skall vi betala?
-- Ja, det ?r sent.
De br?to upp, Tomas gick f?rut. Djurl?karnas tummelplats liknade en marknad, som h?rjats av n?gon nattlig orkan. P? en stol nere vid d?rren satt en uppassare, en ung gosse, hopsjunken som en trasa och sov. Det var densamme, som hade fallit omkull med brickan. Hall klappade honom varsamt p? axeln och stack till honom en tiokrona. Gossen for upp, f?rskr?ckt, f?rvirrad, med ?verg?ngs?lderns st?ndiga onda samvete i blicken.
-- Det ?r litet hj?lp f?r att reparera olyckan med brickan, f?rklarade Hall l?gm?lt.
-- N? kommer du, jag ?r f?rdig...
En kall gryningsdager slog emot dem utifr?n torget. I fonden reste sig slottsfasaden askgr?, sp?klikt stor, denna underbara norra fasad, vars f?rg ?r skiftande som havets. Den ljusnande nord?stra horisonten t?nde i den ?versta f?nsterraden en ramp av blekt gr?nskimrande opaler.
Tomas hade funnit en