Förvillelser | Page 4

uppt?ckte M?rta Brehms fina, dr?mmande huvud uppe p? f?rsta raden. Vem hade hon i s?llskap? En liten knubbig dam med rikt, askblont h?r b?jde sig just fram och talade med henne, men hon h?ll solfj?dern f?r ansiktet. Nu slog hon ihop den -- ?, fru Wenschen! Tomas Weber blev blodr?d av f?rbittring. Fru Wenschen var icke n?got s?llskap f?r M?rta.
-- God afton, Tomas!
Han k?nde en kraftig hand p? sin axel.
-- Nej, se Gabriel... ?r din fru med?
-- Ja, hon sitter d?rborta.
Gabriel Mortimer var en kusin till hans mor; fru Weber var f?dd Mortimer. Han var en man p? n?rmare fyrtio ?r och aktuarie i ett ?mbetsverk. Han hade ett par gr?bl? ?gon med en vilande, n?stan stickande blick i ett n?got frostbitet ansikte med stora, markerade drag. Han var kl?dd i frack och svart halsduk.
Mortimer hade trots den stora skillnaden i ?lder fattat ett slags v?nskap f?r Tomas.
-- God afton, herr aktuarie, god afton, herr Weber, fy fan vad h?r ?r hett...
Det var en n?got skallig herre med ett tenoraktigt utseende.
-- Jag har ?tit middag ute med en f?rs?kringsdirekt?r och en artist, och sedan ha vi suttit i Berns, ber?ttade han utan n?got f?rs?k till motivering.
Tomas s?g sig om efter Hall, men han hade nyss g?tt ut f?r att r?ka en cigarrett.
-- Jas?, svarade Mortimer v?nligt intresserad. Ja, i Berns kan man ha r?tt trevligt. N?r jag var d?r sist, det ?r inte s? nyligen, sprang det en r?tta ?ver foten p? mig, och tv? andra upptr?dde p? n?got avst?nd.
Den flintskallige herrn skrattade generat. Tomas avl?gsnade sig under f?rev?ndning att han skulle h?lsa p? fru Mortimer. Han fann henne inbegripen i ett livligt samtal med en ?ldre svartkl?dd tant ang?ende intubikaffe, troligen med anledning av annonsen p? rid?n.
Tomas v?xlade ett par ord med henne och gick ut f?r att s?ka r?tt p? Hall; han fann honom p? trottoaren utanf?r teatern. Tomas fattade hans arm, och de gingo n?gra steg upp?t Blasieholmstorg utan att s?ga n?got. Platsen l?g tom i skymningen, och kv?llshimlen v?lvde sig kall och gr?nbl? ?ver deras huvuden. En och annan skugga r?rde sig ljudl?st i halvm?rkret invid husens murar.
En blek, halvvuxen flicka kom andl?s ut ur en port; den slog igen efter henne med en skr?ll. Hon sprang fl?mtande f?rbi snett ?ver torget. Hon g?mde huvudet i h?nderna och snyftade h?gt.
-- Varf?r gr?t hon?
-- Ja... varf?r gr?t hon?
Hon var redan borta, f?rsvunnen ned?t en gr?nd -- en smal skugga, uppsugen och slukad av det djupa m?rker, som sov invid Frimurarehusets svartgr? v?gg.
En liten krokryggig man gick omkring och t?nde lyktorna, en efter en. Och h?gt ?ver husets svartnande massor brann redan Venus, v?rkv?llens m?ktiga bloss.
Man intog ?nyo sina platser.
-- Vem var det herr Mortimer talade med? fr?gade Hall.
-- Det var den herre, mot vilken fru Helga Wenschen f?rg?ves s?ker h?lla sin ?ktenskapliga trohet, utvecklade Tomas l?rt.
-- S?, var det han...
Hall f?ljde grosshandlar Wenschen med en blick av livligt intresse, d?r han med n?gra anstr?ngt viga skutt f?rsvann i parkettrappan.
Intubikaffet gled upp under ett d?mpat f?rspel.
-- Vem ?r det fru Wenschen sitter med i kv?ll? viskade en herre till en annan t?tt bakom Tomas.
Tomas gjorde v?ld p? sig f?r att icke v?nda sig om.
-- Jag vet inte s?kert, det skall vara en fr?ken...
Det skr?llde till i orkestern. Den popul?re barytonisten rullade in och b?rjade sjunga s? mycket han orkade, kl?dd i sin gredelina kofta med uddar.
Det var packat p? Rydberg. Hall, Weber och Mortimer med fru och tant lyckades slutligen er?vra en soffa l?ngst inne i stora matsalen. Det yttre rummet var upptaget av ett veterin?rm?te, som avslutade sina f?rhandlingar med en supé. En oavbruten str?m av g?ster och uppassare r?rde sig fram och tillbaka genom salen. Man ropade, knuffades och svor mellan t?nderna. D? och d? h?rdes kraftiga hurrarop fr?n veterin?rm?tet.
Jean Arvidson kom in, i frack och vit halsduk; han hade representerat firman vid en fest i handelsv?rlden och var i s?llskap med n?gra herrar av kommersiellt utseende. Han kom fram och h?lsade p? Hall, Weber och Mortimers; han k?nde dem alla.
Han var p?fallande blek.
-- Du har varit ute och rest? sade Tomas.
-- Ja, jag kommer n?rmast fr?n Hamburg, fast jag ser ut som d?den fr?n Lübeck...
Hans h?lsa hade varit d?lig en tid.
-- N?, vi tr?ffas v?l n?got i morgon, sade han ?t Hall och gick f?r att upps?ka sitt s?llskap.
I en soffa vid den motsatta v?ggen satt en gods?gare och ledamot av F?rsta kammaren och skrek mitt ?ver salen, att han ville ha en svinkotlett.
Tv? herrar av milit?riskt snitt reste sig fr?n ett bord i n?rheten f?r att g?; de skakade hand med Mortimer i f?rbig?ende. Det var Gabel och Grothusen. L?jtnant Gabel var l?ng och ljus, med kal panna och en stor, tunn krokn?sa. Hans byxor v?ckte n?stan skandal genom sin elegans; de voro otroligt vida, grovt harlekinrutiga p? snedden i svart och ljusgr?tt och