Förvillelser | Page 6

mörk vrå av
ett rum med fällda gardiner.
Han vred sig oroligt på soffan.
-- Är du inte trött, skall vi betala?
-- Ja, det är sent.
De bröto upp, Tomas gick förut. Djurläkarnas tummelplats liknade en
marknad, som härjats av någon nattlig orkan. På en stol nere vid dörren
satt en uppassare, en ung gosse, hopsjunken som en trasa och sov. Det
var densamme, som hade fallit omkull med brickan. Hall klappade
honom varsamt på axeln och stack till honom en tiokrona. Gossen for
upp, förskräckt, förvirrad, med övergångsålderns ständiga onda
samvete i blicken.
-- Det är litet hjälp för att reparera olyckan med brickan, förklarade
Hall lågmält.
-- Nå kommer du, jag är färdig...

En kall gryningsdager slog emot dem utifrån torget. I fonden reste sig
slottsfasaden askgrå, spöklikt stor, denna underbara norra fasad, vars
färg är skiftande som havets. Den ljusnande nordöstra horisonten tände
i den översta fönsterraden en ramp av blekt grönskimrande opaler.
Tomas hade funnit en nattvandrerska och följde henne långt uppåt
Regeringsgatan. Hon var stor och fet och gjorde ett redbart, men väl
manhaftigt intryck; man såg genast, att hon icke förstod skämt. Sedan
inledningsreplikerna växlats, hade de ingenting vidare att säga varandra.
Tomas sneglade på henne då och då med en skygg blick. Plötsligt
gjorde han en tvär vändning kring ett hörn och stack av som en pil
nedåt en sidogata.
Han beslöt att gå närmaste vägen hem. Han var trött.
Han gick som i sömnen.
En skräddare med ett par byxor över armen kom ut ur ett litet ärtgrönt
trähus med gula fönsterluckor.
Drömde han? Bruka skräddarna gå med byxor över armen om natten
också?
Tomas växlade en hastig hälsning med vice häradshövding Abel
Ratsman, som just kom ut från samma ställe. Han hade träffat honom
ett par gånger hos Brehms. Ratsman påstods ha utmärkta
framtidsutsikter.
På Stureplan råkade han mitt in i en flock uppsluppna nattsvärmare, av
vilka han kände ett par. Han måste nästan med våld slita sig lös för att
slippa följa med upp i en främmande herres våning och dricka konjak.
Det dagades mer och mer. Ett svagt morgonskimmer darrade redan
över de yrvakna vinghästarna på det Bångska husets tak.
På Sturegatan upphann Tomas skräddaren med byxorna. Då han
kommit förbi honom, vände han sig om och såg med förvåning, att det
icke var någon skräddare, utan baron Grothusen. Det var Gabels byxor

han hade över armen. Var hade han kommit över Gabels byxor? Han
gick fullkomligt stadigt, och hans bleka grodansikte hade samma
självsäkert korrekta uttryck som vanligt. Han stod tydligen under
inflytande av den föreställningen, att han var ute och promenerade med
sin egen vårrock på armen.
Det ena byxbenet släpade i rännstenen.
Då Tomas kommit inom tamburdörren, stannade han häpen, förskräckt.
Hans mor satt på vedlåren och sov, i nattröja och med en schal över
axlarna. Bredvid henne stod en stake med ett rött flämtande ljus, som
just höll på att brinna i pipan.
Hon for hastigt upp ur sin slummer, då hon hörde Tomas stänga dörren.
-- Å Tomas, är du äntligen hemma! Jag har satt mig härute för att jag
skulle höra när du kom. Var har du varit hela tiden?
Tomas blev förargad. Han var ju icke något barn längre. Skulle han
aldrig slippa ifrån dessa dumheter?
-- På Rydberg, svarade han kort.
Han märkte att hon hade gråtit och tillade strax i blidare ton:
-- Vi kom att sitta litet länge. Vi hade Mortimers i sällskap.
Modern blev lugnare, då hon hörde att Mortimers varit med.
Hon beredde sig att gå in.
-- Är pappa hemma? frågade Tomas.
-- Ja, nej, han är inte hemkommen ännu, men jag går in och lägger mig
ändå, det är bara för dig jag har varit orolig. God natt. Å Tomas, du är
för ung att vara så mycket ute!
Hon strök honom förvirrat, nästan förläget över kinden med den lediga
vänstra handen och gick in.

III
Tomas var utan pengar.
Han hade gjort ett något för raskt slut på dem han fått av fadern efter
sin examen, och han vågade icke genast bedja honom om mera. Fadern
hade dessutom på sista tiden låtit en smula reserverad, när det blev tal
om pengar. Han spelade mycket och förlorade oftast, ehuru han icke
ville erkänna det; hans slätrakade, barnafromma ansikte lyste alltid av
den vinnande partens stilla lycka.
Om han skulle vända sig till modern? Det vore endast att göra henne
onödiga bekymmer.
Icke kunde man heller gå med tom portmonnä under dessa skimrande
vårdagar. Tomas lånade trettio kronor av Hall.
Ja, våren...
Skutorna nere i Nybrohamnen vaggade sakta som i en dröm, med de
mörka grå seglen utspända, ty det hade regnat på natten. Klockan slog
nio i Östermalmskyrkan. Tomas var redan ute. I en frukthandel vid
Hamngatan köpte han några tyska päron i en påse; han hade