Förvillelser | Page 7

för avsikt
att äta upp dem i skuggan av någon mycket gammal ek ute på
Djurgården.
En tom spårvagn rullade förbi; Tomas hoppade upp. En ung flicka i en
enkel grå vårkappa kom hastigt springande. Hon ämnade tydligen sätta
sig på något av sätena närmast framför Tomas, men vagnens fart, som
hon glömt att beräkna, förde henne i stället till sätet närmast bakom
honom. Det var Ellen; Tomas hade genast känt igen henne. Vad skulle
han göra? Skulle han hela vägen sitta som ett nöt och vända henne
ryggen? Han såg sig omkring med en hastig blick: konduktören var
sysselsatt på annat håll. Därefter reste han sig lugnt, vände om det
svängbara ryggstödet på sin soffa, gick över till andra sidan och satte
sig mittemot henne.

-- Behagar fröken ett tyskt päron? frågade han blygt och aktningsfullt.
I början vägrade den unga flickan med stora, förvånade ögon att alls
taga någon befattning med hans päron, men efter en liten stund hade
hon ätit upp två stycken. Tomas räckte henne vördnadsfullt sitt visitkort;
det stod "Med. fil. kand." under namnet.
Hon anförtrodde honom att hon hade ett ärende i en villa på
Djurgården.
Solen glödde skarpt på det Bünzowska huset, en trotsig och lysande
riddardikt i sten. Tomas kunde aldrig upphöra att beundra dessa
murytor från i går, som mästaren genom några oregelbundna och
knappast märkbara skiftningar i teglets färg lyckats giva en prägel av
att ha trotsat århundradens regn och blåst.
Tomas sökte få i gång ett bildat samtal, men fick endast korta och
förlägna svar. Under tiden irrade hennes morgonklara bruna ögon
omkring från hans ansikte till hans halsduk, från halsduken till de
ridande i allén.
De hade kommit till spårvägens slutpunkt nedanför Hasselbacken.
Tomas följde henne ett stycke framåt slätten. Med ens stannade hon
och sade på en gång blygt och damaktigt:
-- Förlåt, men ni får inte följa mig längre. Det går inte an att någon får
se mig i sällskap med en herre.
Tomas rodnade och sade ett kort farväl. Han följde henne med ögonen
tills hon försvunnit bakom en grön trädgårdsgrind långt borta. Därefter
satte han sig på en bänk och rökte en cigarrett.
Förlustelselokalerna vid slätten lågo tysta och döda i majmorgonens
kritbleka ljus. Tomas satt och tänkte på hur han skulle vara klädd på
aftonen; han hade efter bästa förstånd skrivit "Om nådemedlen" åt
Greta och mycket riktigt också blivit ombedd att komma med på
Märtas flickbjudning. Skulle han ha vitt skjortbröst eller kulört
halsduk?

En täckvagn stannade utanför ingången till Hasselbacken; en dam och
en herre stego ur. Tomas smålog, då han kände igen dem. Det var fru
Grenholm och doktor Rehn, en känd framstående läkare. Vårsolen lyste
blitt på de två gamla älskandes väg.
Ett sällskap varietéartister av skilda raser och nationaliteter kom förbi,
muntert pladdrande på tre eller fyra språk. Deras av smink och nattvak
urlakade gycklaransikten, knivskarpa röster och bjärta sluskelegans
förenade sig till ett falskt och lustigt missljud, som dröjde några
sekunder i luften och tonade bort.
Slätten låg åter solvit och tyst.
Tomas reste sig och gick några steg. Trädgårdsgrinden öppnades
därborta, och någon kom ut.
Var det Ellen?
Ja, det var hon. Tomas fick hjärtklappning och gick långsamt emot
henne.
Det glimmade till i hennes ögon, då hon såg att han var kvar, och hon
rodnade svagt.
-- Förlåt, fröken, sade han med de öppna blå ögonen vilande i hennes,
vågar jag föreslå er en promenad på Skansen? Om ni har tid.
-- Nej, sade hon undvikande, jag vet inte...
Med ens kom hon att tänka på björnungarna, som hon avgudade.
-- Ja, jag är ledig till klockan tolv i dag, svarade hon.
Och de följdes åt på vägen uppåt Skansen. Träden hade nyss fått späda
löv, som gåvo solljuset på deras väg en grönaktig skiftning.
De talade om varandras förhållanden. Hon hette Ellen Karlsson.
Hennes far var död; han hade haft en anställning vid slottet, och
modern levde av en liten pension. Hon hade en bror, som var sjutton år

och gick i elementarskolan. Han skulle bli student nästa vår. Han hade
mycket gott huvud och ville så gärna bli läkare.
Tomas gick och undrade, om han kunde våga kyssa henne snart.
De hade kommit in på en av de grönkantade stigar, som föra upp åt
Bredablick.
Nej, ännu var det för tidigt, men om en kvart hade han kanske redan
kysst henne. Vad skulle han sedan göra? Kunde han föreslå henne en
supé någon afton?
Björnungarna lekte som hundvalpar i sin bur. Vaktaren kom just med
frukost; han gav dem två stora brödkakor var. På armen hade han ett
tråg med köttmat, som han skulle bära till de vuxna björnarna längre
bort. Den äldre av ungarna kände lukten av köttet, och då vaktaren
avlägsnade sig med tråget, började han gråta med ett uttryck av så
sönderslitande förtvivlan,