Förvillelser | Page 5

varit ute och rest? sade Tomas.
-- Ja, jag kommer närmast från Hamburg, fast jag ser ut som döden från
Lübeck...
Hans hälsa hade varit dålig en tid.
-- Nå, vi träffas väl något i morgon, sade han åt Hall och gick för att
uppsöka sitt sällskap.
I en soffa vid den motsatta väggen satt en godsägare och ledamot av
Första kammaren och skrek mitt över salen, att han ville ha en
svinkotlett.

Två herrar av militäriskt snitt reste sig från ett bord i närheten för att gå;
de skakade hand med Mortimer i förbigående. Det var Gabel och
Grothusen. Löjtnant Gabel var lång och ljus, med kal panna och en stor,
tunn kroknäsa. Hans byxor väckte nästan skandal genom sin elegans;
de voro otroligt vida, grovt harlekinrutiga på snedden i svart och
ljusgrått och försedda med breda svarta ränder vid sidorna. Gabriel
Mortimer nöp i dem med oförställd beundran, lutade sig ned och lyfte
upp ett stycke av tyget tätt under ögonen, ty han var närsynt.
-- Var bor din skräddare? frågade han.
-- Det talar jag inte om, svarade Gabel med ett urbant småleende, på en
gång smickrad och stött.
Baron Grothusen var utomordentligt ful, men han hade en mycket
vacker figur.
Tomas slog i brännvinet; det var Eksjö. Han slog endast i halva glas.
Mortimer talade om prins Eugens tavlor på senaste utställningen; han
var särskilt förtjust i "Det gamla slottet". Samtidigt följde han med
ögonen Tomas' rörelser; så fort denne ställt ifrån sig brännvinsflaskan,
fattade han den med en elegant handrörelse, och utan att göra något
avbrott i den mening han nyss påbörjat slog han sitt glas så
demonstrativt fullt, att det rann över.
En kypare snävade och föll framstupa med en stor bricka, full av glas
och buteljer. Det var en helt ung gosse, han kämpade med gråten.
Hovmästaren skyndade till. Han hade den stramt korrekta hållning, som
betyder, att all bestraffning uppskjutes till ett lämpligare tillfälle.
Veterinärerna hurrade ånyo, denna gång i takt. Det hade hållits ett tal.
Man hade kommit till kaffet. Mortimer och Hall drucko visky, Tomas
och damerna munk. Tomas hade fallit i drömmar. Han hade med ens
blivit intagen av en häftig lust att skaffa sig ett par alldeles likadana
byxor som Gabels. Hall stötte till honom:

-- Det är ett par herrar därborta som vill skåla med dig!
Tomas vaknade upp och fattade sitt glas. Det var två av hans förra
lärare, lektor Petersén och d:r Mentzer. Man utbytte den lilla hälsning
med glaset, som antyder, att man tills vidare gillar varandras borgerliga
vandel.
Veterinärernas lifsglädje hade nått sin höjdpunkt. Det hurrades
oavbrutet, och man kunde till och med uppfatta ett och annat försök att
sjunga "Ur svenska hjärtans djup".
Fru Mortimer började gäspa. Tomas kände hastigt ett styng i sitt
samvete: han hade glömt att säga adjö åt modern innan han gick! Det
var Gretas fel, som hade stått och pratat om sin kria.
Det blev folksamling mitt i salen, och sorlet tystnade för några
sekunder. En äldre herre hade fått ett anfall av illamående och måste
föras ut.
Mortimer med fru och tant sade god natt och bröto upp. Hall och
Weber flyttade sig över i soffan.
-- Det var en säker tant, anmärkte Hall. Hon svepte tre likörer på en
kvart.
Gästernas antal hade glesnat. Veterinärerna borta i fonden hade delat
sig på flera i slö ton samtalande grupper. Uppassarna gingo villrådiga
omkring, som skrämda får efter ett oväder, gråbleka och med slaka
frackskört.
De båda vännerna sutto tysta. Tomas drömde sig vandra med Märta i
den sommarstilla luften under gobelängmålningarnas blågröna träd. Det
led mot aftonen, och almarnas bleka, stiliserade kronor susade svalt
över deras huvuden. Framme i den tomma förgrunden stod en bänk av
sten, ensamhetens och de långa meditationernas kalla bänk. Den hade
Tomas och Märta längesedan nått förbi. Och långt inne i skogen, där
vägens bukter sinade ut i ett grönt dunkel, lockade en fågel med späda,
utdragna toner.

Plötsligt släcktes det elektriska ljuset. Ett par gaslågor tändes.
Skuggorna uppförde spöklika brottningsscener kring väggarna, och
bakom glasrutorna till det stora gröna kaféet, där det ännu var ljust,
rörde sig ett våldsamt skuggspel av sträckta halsar och av armar,
fäktande i luften med glas i hand.
Hall satt tyst bakom sitt höga, slipade whiskyglas och betraktade
sceneriet. Hans ansikte var sig alltid likt. Genomvakade nätter lämnade
icke längre några spår efter sig i denna härdade hy.
-- Alltså ännu en dag, sade han och kastade bort sin cigarrett.
Tomas blundade. Ellen, flickan i handskbutiken, hade runnit honom i
minnet. Han kunde icke låta bli att tänka på hennes armar. Det var
Märta han älskade, och likväl föreföll det honom som om han hade gått
miste om något väsentligt av livets lycka, om han aldrig finge se dessa
armar blottade och vita sträckas emot honom från någon