Förvillelser | Page 4

möblerat. På
skrivbordet låg alltid ett ark rent, vitt papper och en omsorgsfullt
formerad blyertspenna.
Hall låg på soffan, färdigklädd. På en stol vid huvudgärden stod en
bricka med ett krus av Wynand Fockinks curaçao och två glas. Det var
drucket ur båda.
Det låg en svag lukt av mysk över rummet. Ett par narcisser lågo
kastade på golvet.
Hall strök sig gång på gång genom håret med ett förstrött uttryck.
-- Ja, så går vi då, sade han slutligen och reste sig med någon
ansträngning.
Operan hade nästan fullt hus.
Det klack till i Tomas, då han under en mellanakt upptäckte Märta
Brehms fina, drömmande huvud uppe på första raden. Vem hade hon i
sällskap? En liten knubbig dam med rikt, askblont hår böjde sig just

fram och talade med henne, men hon höll solfjädern för ansiktet. Nu
slog hon ihop den -- å, fru Wenschen! Tomas Weber blev blodröd av
förbittring. Fru Wenschen var icke något sällskap för Märta.
-- God afton, Tomas!
Han kände en kraftig hand på sin axel.
-- Nej, se Gabriel... Är din fru med?
-- Ja, hon sitter därborta.
Gabriel Mortimer var en kusin till hans mor; fru Weber var född
Mortimer. Han var en man på närmare fyrtio år och aktuarie i ett
ämbetsverk. Han hade ett par gråblå ögon med en vilande, nästan
stickande blick i ett något frostbitet ansikte med stora, markerade drag.
Han var klädd i frack och svart halsduk.
Mortimer hade trots den stora skillnaden i ålder fattat ett slags vänskap
för Tomas.
-- God afton, herr aktuarie, god afton, herr Weber, fy fan vad här är
hett...
Det var en något skallig herre med ett tenoraktigt utseende.
-- Jag har ätit middag ute med en försäkringsdirektör och en artist, och
sedan ha vi suttit i Berns, berättade han utan något försök till
motivering.
Tomas såg sig om efter Hall, men han hade nyss gått ut för att röka en
cigarrett.
-- Jaså, svarade Mortimer vänligt intresserad. Ja, i Berns kan man ha
rätt trevligt. När jag var där sist, det är inte så nyligen, sprang det en
råtta över foten på mig, och två andra uppträdde på något avstånd.
Den flintskallige herrn skrattade generat. Tomas avlägsnade sig under
förevändning att han skulle hälsa på fru Mortimer. Han fann henne

inbegripen i ett livligt samtal med en äldre svartklädd tant angående
intubikaffe, troligen med anledning av annonsen på ridån.
Tomas växlade ett par ord med henne och gick ut för att söka rätt på
Hall; han fann honom på trottoaren utanför teatern. Tomas fattade hans
arm, och de gingo några steg uppåt Blasieholmstorg utan att säga något.
Platsen låg tom i skymningen, och kvällshimlen välvde sig kall och
grönblå över deras huvuden. En och annan skugga rörde sig ljudlöst i
halvmörkret invid husens murar.
En blek, halvvuxen flicka kom andlös ut ur en port; den slog igen efter
henne med en skräll. Hon sprang flämtande förbi snett över torget. Hon
gömde huvudet i händerna och snyftade högt.
-- Varför grät hon?
-- Ja... varför grät hon?
Hon var redan borta, försvunnen nedåt en gränd -- en smal skugga,
uppsugen och slukad av det djupa mörker, som sov invid
Frimurarehusets svartgrå vägg.
En liten krokryggig man gick omkring och tände lyktorna, en efter en.
Och högt över husets svartnande massor brann redan Venus,
vårkvällens mäktiga bloss.
Man intog ånyo sina platser.
-- Vem var det herr Mortimer talade med? frågade Hall.
-- Det var den herre, mot vilken fru Helga Wenschen förgäves söker
hålla sin äktenskapliga trohet, utvecklade Tomas lärt.
-- Så, var det han...
Hall följde grosshandlar Wenschen med en blick av livligt intresse, där
han med några ansträngt viga skutt försvann i parkettrappan.
Intubikaffet gled upp under ett dämpat förspel.

-- Vem är det fru Wenschen sitter med i kväll? viskade en herre till en
annan tätt bakom Tomas.
Tomas gjorde våld på sig för att icke vända sig om.
-- Jag vet inte säkert, det skall vara en fröken...
Det skrällde till i orkestern. Den populäre barytonisten rullade in och
började sjunga så mycket han orkade, klädd i sin gredelina kofta med
uddar.
Det var packat på Rydberg. Hall, Weber och Mortimer med fru och tant
lyckades slutligen erövra en soffa längst inne i stora matsalen. Det yttre
rummet var upptaget av ett veterinärmöte, som avslutade sina
förhandlingar med en supé. En oavbruten ström av gäster och uppassare
rörde sig fram och tillbaka genom salen. Man ropade, knuffades och
svor mellan tänderna. Då och då hördes kraftiga hurrarop från
veterinärmötet.
Jean Arvidson kom in, i frack och vit halsduk; han hade representerat
firman vid en fest i handelsvärlden och var i sällskap med några herrar
av kommersiellt utseende. Han kom fram och hälsade på Hall, Weber
och Mortimers; han kände dem alla.
Han var påfallande blek.
-- Du har