Förbannelse över de otrogna! | Page 6

skulle kulminera i detta band. För sitt inre

såg han redan slutsidan med en kursiverad sista rad:
Den privata äganderätten kan karakteriseras med ett ord. Detta ord
dräper den i ett hugg. Den privata äganderätten är löjlig.
Hans arbete på detta band stördes varken av larmet från kulsprutorna på
gatan eller av nödropen från visiterade borgare. Dessa ljud voro musik
för professor Poppenberg. De voro som ett ledmotiv för hans arbete. De
gjorde att det gick fram med stormsteg. De, och hans pennskaft.
Professor Poppenberg kunde icke tänka sig att skriva med något annat
pennskaft. Han hade räddat det genom aderton års landsflykt. De
krävande pensionaten i Bern hade hånlett åt det, när professor
Poppenberg, tillfrågad om han ägde något, visade på pennskaftet och
sade: detta. Det var gammalt, slitet, bitet och färglöst, men det var det
pennskaft som nedskrivit de tio banden av Kritik av äganderätten och
som nu raspade ned sida efter sida i det elfte och kulminerande
bandet--bandet som skulle sluta med kursivsatsen:
Den privata äganderätten kan karakteriseras med ett ord. Detta ord
dräper den i ett hugg. Den privata äganderätten är löjlig.
En dag fick professor Poppenberg besök i sitt rum i den Heliga
synodens lokaler. En deputation från Jeniseisk (i Sibirien) hade
tillryggalagt fyratusen värst för att hälsa förintaren av den privata
äganderätten, och som nu raspade ned sida efter sida i det, dess
hyllning. Några timmar efter det den lämnat honom för att återresa till
Jeniseisk gjorde professor Poppenberg en förfärlig upptäckt: hans
pennskaft var borta.
Hans pennskaft var borta! Pennskaftet, som förintat äganderätten i tio
(och ett halvt) band, var borta. Hur? Det fanns endast en förklaring: det
hade stulits. En medlem av delegationen från Sibirien hade begagnat
tillfället och gjort det oerhörda.
Professor Poppenbergs hår reste sig på hans huvud. Hans ögon lågade;
hans näsvingar skälvde. Hans röst darrade, då han trädde in på
proletariatets styrelsekontor och sade:

--Delegationen från Jeniseisk har arbetat mot proletariatets intressen.
Den har stulit mitt pennskaft. Utan detta pennskaft kommer det elfte
och kulminerande bandet av min Kritik av äganderätten icke att skrivas.
Detta band är slutkapitlet i proletariatets bibel. Jag fordrar delegationen
från Jeniseisk arresterad, mitt pennskaft tillbakalämnat och
gärningsmannen skjuten.
Det skedde så. Professor Poppenberg skrev det elfte bandet färdigt
samma natt. I detta band överträffade han sig själv. Han beslöt att sätta
slutsatsen med fetstil:
Den privata äganderätten kan karakteriseras i ett ord. Detta ord dräper
den i ett hugg. Den privata äganderätten är löjlig.

TOLFTE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET
Äntligen--äntligen skulle tåget gå!
Det hade varit sex ruskiga timmar! Sex timmar i ett sådant litet
nordtyskt hål, där man endast vistas, om man är handelsresande eller
studerar vid den polytekniska anstalten; över sex timmar där, och bara
för en idiotisk stationskarls skull. Tåget från Hamburg hade naturligtvis
haft direkt förbindelse till Rheine och Holland--naturligtvis!--och så
står karlen och bedyrar motsatsen länge nog för att tåget till Holland
skall ge sig av från spåret bredvid! Det var så att man kunde bli galen!
Dömd att vänta sex timmar bara för det! Man skulle nästan kunna tro,
att den där stationskarlen vore köpt och betald för att--men nog med det.
Som det var, hade den lilla nordtyska staden denne stationskarl att
tacka för sex timmars besök av en celeber resande--plus ett antal tyska
mark. Många restauranger hade den ju inte, men de som funnos hade
lagt märke till dagen. Både kyparna och den öldrickande
söndagspubliken hade stirrat på mannen, som drack den ena tredubbla
whiskyn efter den andra--men med sådana mätglas måste man göra
dem tredubbla, och whisky var motgiftet nummer ett.
Varför i all världen blåste de inte av tåget?

Nå, en försenad resande! Gjorde de sig verkligen besvär med att vänta
på en sådan tredjeklassare? Han såg ju ut som en folkskollärare på
landet, blå överrock, svart filthatt, celluloidkrage och grön kappsäck!
Vad nu? Han styrde kurs på andraklassvagnen. Ressällskap, och sådant
ressällskap till på köpet! Det här var en lyckad söndag. Där stod han i
kupédörren, och nu gick tåget.
--Goddag, min bäste herre, goddag!
Trodde han man önskade hans bekantskap? Han tänkte kanske
presentera sig, sin blå överrock, sin svarta hatt och sin gröna kappsäck!
Bäst att avstyra det med detsamma. Det finns ingenting så avkylande
som en kall stirrning och dödstystnad. Så där, räckte det? Nej, det
tycktes inte så. Mannen med den blå överrocken lyfte sin svarta hatt
med ett soligt leende:
--Ni kommer från Hamburg?
Vad fan angick det honom? Hur kunde han för resten gissa det?
--Ni är utlänning?
Vad innerst i dödsriket angick det honom?
--Jag kan se, att ni inte är härifrån. Jag känner nästan alla människor här.
Jag är teologie studerande och har verkat någon tid som pastorsadjunkt,
därför känner jag de flesta här.
Haha! Det var omöjligt att hålla sig allvarsam. Teologie studerande!
Verkat som pastorsadjunkt!