Förbannelse över de otrogna! | Page 5

De konstverk som Abram Blauvogel och
hans vänner skapade, skapade de för egen räkning. De hängde i en
komplett serie på väggarna i deras ateljéer. Framtidens konsthistorici
skulle icke behöva göra mödosamma studieresor, när de en gång skulle
skildra denna den mest revolutionerande av alla målarskolor.
De sex pluskvamperfektiska målarna med Abram Blauvogel i spetsen
konstaterade publikens hållning med bitterhet men utan överraskning.
Av publiken kan man vänta sig allt utom förståelse för geniet. Det finns
endast ett sätt att vinna publiken: genom att besegra den. Tvinga den att
ge sig på nåd och onåd. Den och dess gycklare, kritikerna. Abram
Blauvogel sade det till sina fem anhängare, och de ropade: du har rätt!
* * * * *
Följaktligen fördubblade de sina ansträngningar. De målade urljuset i
en renhet som var så outsäglig, att vanliga ögon icke kunde uthärda
den.
Det hjälpte inte. Inga andra ögon än de tolv pluskvamperfektiska ens
försökte uthärda sagda renhet. Utställningslokalerna slöto sina dörrar
för den. Ingen kom till de ateljéer, där den skildrades i en komplett
serie. Och plötsligt gjorde Abram Blauvogel en förfärlig upptäckt: om
ingen kom till dessa ateljéer, fanns det i stället någon som ämnade gå
därifrån. Målaren Leontes Qvist hade newtonska tendenser--tendenser
till avfall.
Den natt, då han upptäckte detta, var den svarta natten i den
pluskvamperfektiska skolans historia. Det började med ett ordbyte
mellan Abram Blauvogel och Leontes Qvist. Ordbytet växte till en

storm. Det slutade med ett mord.
Hellre än att se målaren Leontes Qvist återfalla i det newtonska
bedrägeri, ur vilket han frälst honom, dräpte Abram Blauvogel honom
med sina egna händer. Han ströp målaren Leontes Qvist och hängde
upp honom vid sidan av den kompletta serien av hans verk. Det var ett
konstens abrahamsoffer, fullt jämförligt med offret i gamla testamentet.
Men ingen vädur infann sig för att rädda målaren Leontes Qvist.
I stället infunno sig två poliser hos målaren Abram Blauvogel. De
belade honom med handjärn och avförde honom till ett statsfängelse.
Han sattes i en cell, och bödeln prövade eggen på sin yxa. Det ansågs
säkert, att Abram Blauvogel skulle lägga sitt huvud på stupstocken om
en mycket kort tid, och den pluskvamperfektiska skolan stå utan chef.
Men det skulle icke gå så. Muserna höllo sina händer över denna den
mest revolutionerande av alla skolor.
Förhöret med Abram Blauvogel kom. Han erkände villigt, vad som
lades honom till last. Den allmänne åklagaren yrkade i ett kort tal på
döden, och alla väntade att hans begäran skulle bifallas av domaren. Då
reste den av staten utsedda försvarsadvokaten sig.
Han sade:
--Jag skall icke vara mångordig. Jag tror mig knappt behöva säga
någonting. Jag ber er blott betrakta detta.
Härmed lät han täckelset falla för den kompletta serien av Abram
Blauvogels verk. Urljuset i sin fulla renhet strålade för första gången
mot domaren. Endast några ögonblick, så kunde han icke mer. Han
satte händerna för ögonen och sade med kvävd röst:
--Det är nog! Hölj över det igen! Den som har gjort detta kan jag inte
döma till döden.
* * * * *

Den pluskvamperfektiska skolan har ännu sin chef. I cellen n:r 138 på
statshospitalet fortfar denne att skildra urljuset. Han gör det utan
penslar och färger, men det minskar inte effekten. Det gör den nästan
starkare och samtidigt mera uthärdlig för andras ögon.

PROFESSOR POPPENBERGS PENNSKAFT
Professor Felix Poppenberg hatade en sak i världen över allting annat:
den privata äganderätten. Han hade dokumenterat dess omöjlighet, dess
antisocialitet, dess brottslighet. Detta hade han gjort i tio band,
utkomna i Bern. Professor Poppenberg, som var ryss, bodde i Bern,
eftersom hans eget land hade ansett hans närvaro obehövlig för rikets
trivsel. Under en lång följd av år vittnade hans egna skrifter om hans
känslor för äganderätten. Endast den hövlighet, Schweiz visar
utlänningar, gjorde att professor Poppenberg tolererades. Därpå utbröt
den ärorika revolutionen i Ryssland, och professor Poppenberg, som
var en av dess andliga fäder, kallades hem av det segrande proletariatet.
Hans hemkomst blev en triumf. Han hyllades på gatorna. Varje gång en
borgare befriades från plånbok, klocka och päls, var det under ropet:
»Leve professor Poppenberg! Ned med den privata äganderätten, som
är omöjlig, antisocial och brottslig.» Av ett misstag hejdades även
professor Poppenberg åtskilliga gånger och undersöktes. Han smålog
endast mot dem som gjorde sig detta besvär, som en lärare ler mot goda
elever. Han ägde intet som helst, värt att taga. Han installerades i ett
rum i den Heliga synodens lokaler och uppmanades av en delegation att
skriva vidare mot den privata äganderätten.
Han svarade denna delegation med de berömda orden:
--Den privata äganderätten är icke blott omöjlig, antisocial och brottslig.
Den är löjlig.
Därefter satte han sig i sitt rum i den Heliga synodens lokaler och
påbörjade det elfte bandet av sin Kritik av äganderätten. Det var hans
mening, att hans anklagelser