Förbannelse över de otrogna! | Page 4

utan
att riva ned. Med hjälp av ofullkomliga verktyg nedrev han delvis en av
de fyra väggar, som omgåvo honom, och gick genom densamma ånyo
ut i världen för att sprida sina nationalekonomiska åsikter.
På det hela taget må det sägas, att han spridde dessa med mild hand. En
och annan försvunnen överrock, ett och annat öppnat kontorsskåp

vittnade om hans teorier. Något försök att med våld vinna anhängare åt
dem gjorde han aldrig, och måhända var det därför han misslyckades.
Det enda, mot vilket han använde våld, var de väggar, bakom vilka man
gång efter gång sökte övertyga honom om det felaktiga i hans idéer.
Det beräknas, att Nicolaisen från 1896, då han första gången satte sin
signatur på en fängelsevägg, till 1917 brutit sig ut över ett dussin
gånger. Det oförstående samhället gav honom namnet utbrytarkungen
och var icke utan att känna en viss stolthet över honom, så länge han
satt inspärrad. Det gjorde han i regel. Först i år föreföll det, som om
samhället skulle gäckas. Från oktober 1917, då Nicolaisen lämnade
fängelset i Stubbeköbing (genom väggen), till sista veckan av
innevarande månad andades han oavbrutet frihetens luft. Samhället
protesterade till att börja med milt, därefter med en skärpa, som växte
till förbittring. Polisen över hela landet mobiliserades mot Nicolaisen.
Man utsände hans porträtt till alla lokala myndigheter. Man posterade
vakt på de krogar, där han brukade komma. Man skuggade hans
väninnor och tvångsförhörde dem dagvis. Man jagade efter Nicolaisen
med hundar--nya, dresserade hundar. Intet hjälpte. Poliserna, som
skulle ha arresterat Jens Sören Frederik Christian Nicolaisen, fingo inte
arrestera honom. Hundarna, som skulle ha bitit honom, fingo inte bita
honom. Fängelserna, som skulle ha mottagit honom innanför sina
renoverade väggar, fingo icke tillfälle att öppna sig för honom. Alla
laglydiga medborgares harm växte till raseri. Vad var meningen?
Skulle en gammal förbrytare som han bedraga samhället på vad han var
skyldig det? Nej, det fick inte ske! Samhället fordrade Jens Sören
Frederik Christian Nicolaisens huvud på ett fat.
Samhället skulle få vad det begärde.
Aftonen den 28 oktober var trafiken i hörnet av Vestervoldgade och
Stormgade mer än livlig efter krigsförhållanden. Spårvagnar ringde och
gnisslade i kurvan; bryggarvagnar mullrade fram bakom tunga
ardennerhästar; cyklar fräste förbi i gatsörjan; de återuppståndna
hästdroskorna rullade fram i begravningstakt. Bilar såg man däremot
inte till. Dem hade kriget gjort slut på. En och annan lastbil kom
slamrande. Man stirrade på den och flyttade sig ur vägen med respekt.
Man var inte van vid bilar längre. De oroade en.

Plötsligt gick det en viskning genom hopen vid spårvagnshållplatsen:
--Sallatsfatet!
En stor bil med form som en flyttvagn kom rusande genom Stormgade.
Den var tung och grön och rusade fram under ideliga tutanden. Det var
den nya fångbilen, som avlöst de gamla hästvagnarna. Folkspråket hade
låtit den behålla föregångarnas namn, sallatsfatet, men liksom andra
produkter av kriget gjorde den allt för att glömma sitt ursprung. Den
hade en min som om den varit en privatbil och en fart som om den varit
en brandbil. Människoklungan vid hörnet av Stormgade och
Vestervoldgade skingrades som agnar vid dess anblick. Några hoppade
upp i närmaste spårvagn, andra räddade sig upp på trottoaren. En ensam
medelålders man med försiktigt och skäggigt ansikte tycktes varken
veta fram eller tillbaka. Först tog han ett par steg mot spårvagnarna, så
ändrade han sig och störtade mot trottoaren, för att i sista sekunden åter
ändra sig och göra ett förtvivlans språng ut mot spårvagnarna. Det
föreföll, som om anblicken av en poliskask inne på trottoaren hade
framkallat detta beslut. Det kom i varje fall för sent. Den gröna bilen
var där i samma sekund, gick över honom som en jaggernautsvagn och
avklippte hans huvud under ett triumferande böl.
Sällan har ett böl varit mera berättigat. Mannen, som halshöggs av den
gröna fångbilen, var ingen annan än den, som skulle ha åkt inne i den,
men i oresonlig trilska undvikit det i över ett år. Samhället hade fått sin
fiende Jens Sören Frederik Christian Nicolaisens huvud på ett fat, så
som det önskade, och t.o.m. skulle man kunna säga på ett sallatsfat.

MÅLAREN BLAUVOGELS BROTT
Målaren Blauvogel var chef för den pluskvamperfektiska målarskolan.
Denna skola var ännu icke erkänd av andra personer än chefen och
medlemmarna. Dess lösen var: ned med Newton. Törhända kan det
synas egendomligt, att en målarskola bekrigar en död fysiker, men den
pluskvamperfektiska målarskolan sade med rätta: det var Newton som
uppdelade ljuset i sju färger. Vi vilja göra motsatsen. Vi vilja smälta

hop färgerna och återföra dem till ur ljusets enhet och renhet.
Kring denna nyplatonskt klingande formel och målaren Abram
Blauvogel hade fem nya målare fylkats och bildat den
pluskvamperfektiska skolan.
Dennas framgångar hos publiken voro som redan antytts icke särskilt
stora. Publiken höll på Newton. Den föredrog de sju färger, den var van
vid, framför urljusets renhet.