Förbannelse över de otrogna! | Page 3

undan för hans
koncipierande själs grepp som för greppet av en detektiv. Detektiverna
famlade kring i mörker. Skräcken, som var hans specialitet, ville inte
komma till uttryck i skildringen. Förtvivlad stoppade han manuskriptet
i fickan och gav sig ut. Den friska luften skulle väcka hans slappnade
fantasi till liv.
Den gjorde det inte. Den väckte i stället den andra sidan av hans väsen
till liv. Den väckte den mest fruktansvärda törst på tio kvadratmils
omkrets. Hallongren sökte vända om till det torrlagda pensionatet,
medan det var tid. Om han stängde in sig och lät regla dörren utifrån,
kunde han kanske besegra törstdjävulen. Men hans svaga föresats kom
för sent. Den var redan förvandlad till en sten på vägen till närmaste
lantkrog.
Denna väg var lång och gick delvis genom en skog. Men Hallongren
aktade icke på vägens längd, och de enda tankar, skogen väckte hos
honom, voro tankarna på den sulfitsprit, han hört skulle förtäras av
vissa olyckliga. Till den grad hade Backus besegrat muserna på hans
andes slagfält, att han vid ankomsten till krogen drog upp sitt
misslyckade manuskript ur fickan. Med ett hånskratt rev han sönder det
och kastade det vid sidan av vägen.

Därefter tillbragte han flera timmar på ett sätt som åtskilliga--mycket
få--av läsarna skulle ha lust att göra honom efter. Vid elvatiden
stängdes lantkrogen, och han anträdde återfärden till det torrlagda
pensionatet. Han gjorde det utan entusiasm, men han gjorde det. Hans
fötter buro honom i oregelbunden takt fram längs landsvägen. Hans
sinnen och hans själ sovo. Men det var en orolig sömn, och plötsligt
spratt han upp ur den till ett förvirrat medvetande. Var var han? Och
vad var det han hört för ett ljud?
Var han var, konstaterade han lätt nog. Han stod på en nattmörk
landsväg. Skogen susade omkring honom. Träden voro mörka och
förvridna. Men han hade hört något utom deras sus. Han hade hört
smygande steg bakom sig. Någon förföljde honom i mörkret.
Han stod en stund med bultande pulsar. Han sökte intala sig själv att
han hört miste, men just som han satte sig i gång igen, hörde han ljudet
alldeles tydligt--lätt prasslande steg bakom honom i mörkret. Skräcken,
som inte velat komma, när han sökte frambesvärja den i sin roman,
kom. Den kom som en hydra. Den grep med en fångarm om hans hjärta,
där alkoholen dunkade, och med en om hans huvud. Det skymde för
honom. Han började springa, men t-s-s, t-s-s, kom ljudet efter honom,
obevekligt som bekymret följer ryttaren på hästryggen. Han ökade
takten; han sprang för livet; till slut stannade han dödstrött, och t-s-s,
t-s-s, hörde han de tassande stegen komma flygande längs den
nattsvarta vägen.
Skräcken, den blinda och oresonliga, grep ett sista tag om hans hjärta
och kramade till. Det var mer än tillräckligt. De förkalkade väggarna
brusto, och Sten Hallongren sjönk död ner på den svarta landsvägen.
Men de prasslande bladen av hans sönderrivna manuskript, som förts
efter honom av vinden, flögo fram till den fader de dödat. Två av dem
lade sig på var sitt av hans ögonlock och slöto dem stilla och varligt,
och ett lade sig diskret på det ställe, där de antika bildhuggarna
placerade fikonlövet.

IN MEMORIAM
I dessa dagar av många dödsfall kan man knappt påräkna intresse för
ett i ett främmande land. Men trots detta känner jag det som min plikt
att skriva några rader med anledning av Jens Sören Frederik Christian
Nicolaisens bortgång.
Jens Sören Frederik Christian Nicolaisen föddes i Landemærket i inre
delen av Köbenhavn ett av de sista åren på 70-talet. Redan som mycket
ung gav han gott hopp om sig. Han blev tidigt en mästare i konsten att
knalla en ruta och sätta i väg innan folk hunnit ut. Hans slangbåge och i
lika hög grad hans tjuvaktiga fingrar voro fruktade från Landemærket
till Kultorvet. Med sådana förutsättningar kan det icke förvåna, att han
vid 16 års ålder övergav murarbanan, på vilken han några veckor förut
gjort sitt inträde, för att ägna sig åt lösningen av nationalekonomiska
problem.
Jens Sören Frederik Christian Nicolaisens insats i nationalekonomien
vann icke det beaktande som den haft anledning påräkna. Den hade ett
fel; den kom trettio år för tidigt. Det skulle så många års fred och fyra
års krig till för att den privata äganderätten skulle komma i den
misskredit, vari Nicolaisen sökte bringa den; och för att denna
äganderätts motståndare skulle bilda ett eget samhälle och utsända
guldgalonerade gesanter, som bodde i palats. Föregångsmannen
Nicolaisen fick samma lott som andra föregångsmän. Han hade knappt
hunnit antydningsvis demonstrera sin uppfattning av äganderätten,
innan myndigheterna försäkrade sig om hans person och satte den
innanför fyra grundmurade väggar.
Placerad innanför dessa, återknöt Nicolaisen bekantskapen med
muraryrket, men på sitt eget sätt. Hela hans läggning gick åt det
negativa hållet. Han kände det som sin plikt, icke att bygga upp,