Förbannelse över de otrogna! | Page 4

gjorde han aldrig, och m?h?nda var det d?rf?r han misslyckades. Det enda, mot vilket han anv?nde v?ld, var de v?ggar, bakom vilka man g?ng efter g?ng s?kte ?vertyga honom om det felaktiga i hans idéer. Det ber?knas, att Nicolaisen fr?n 1896, d? han f?rsta g?ngen satte sin signatur p? en f?ngelsev?gg, till 1917 brutit sig ut ?ver ett dussin g?nger. Det of?rst?ende samh?llet gav honom namnet utbrytarkungen och var icke utan att k?nna en viss stolthet ?ver honom, s? l?nge han satt insp?rrad. Det gjorde han i regel. F?rst i ?r f?ref?ll det, som om samh?llet skulle g?ckas. Fr?n oktober 1917, d? Nicolaisen l?mnade f?ngelset i Stubbek?bing (genom v?ggen), till sista veckan av innevarande m?nad andades han oavbrutet frihetens luft. Samh?llet protesterade till att b?rja med milt, d?refter med en sk?rpa, som v?xte till f?rbittring. Polisen ?ver hela landet mobiliserades mot Nicolaisen. Man uts?nde hans portr?tt till alla lokala myndigheter. Man posterade vakt p? de krogar, d?r han brukade komma. Man skuggade hans v?ninnor och tv?ngsf?rh?rde dem dagvis. Man jagade efter Nicolaisen med hundar--nya, dresserade hundar. Intet hj?lpte. Poliserna, som skulle ha arresterat Jens S?ren Frederik Christian Nicolaisen, fingo inte arrestera honom. Hundarna, som skulle ha bitit honom, fingo inte bita honom. F?ngelserna, som skulle ha mottagit honom innanf?r sina renoverade v?ggar, fingo icke tillf?lle att ?ppna sig f?r honom. Alla laglydiga medborgares harm v?xte till raseri. Vad var meningen? Skulle en gammal f?rbrytare som han bedraga samh?llet p? vad han var skyldig det? Nej, det fick inte ske! Samh?llet fordrade Jens S?ren Frederik Christian Nicolaisens huvud p? ett fat.
Samh?llet skulle f? vad det beg?rde.
Aftonen den 28 oktober var trafiken i h?rnet av Vestervoldgade och Stormgade mer ?n livlig efter krigsf?rh?llanden. Sp?rvagnar ringde och gnisslade i kurvan; bryggarvagnar mullrade fram bakom tunga ardennerh?star; cyklar fr?ste f?rbi i gats?rjan; de ?teruppst?ndna h?stdroskorna rullade fram i begravningstakt. Bilar s?g man d?remot inte till. Dem hade kriget gjort slut p?. En och annan lastbil kom slamrande. Man stirrade p? den och flyttade sig ur v?gen med respekt. Man var inte van vid bilar l?ngre. De oroade en.
Pl?tsligt gick det en viskning genom hopen vid sp?rvagnsh?llplatsen:
--Sallatsfatet!
En stor bil med form som en flyttvagn kom rusande genom Stormgade. Den var tung och gr?n och rusade fram under ideliga tutanden. Det var den nya f?ngbilen, som avl?st de gamla h?stvagnarna. Folkspr?ket hade l?tit den beh?lla f?reg?ngarnas namn, sallatsfatet, men liksom andra produkter av kriget gjorde den allt f?r att gl?mma sitt ursprung. Den hade en min som om den varit en privatbil och en fart som om den varit en brandbil. M?nniskoklungan vid h?rnet av Stormgade och Vestervoldgade skingrades som agnar vid dess anblick. N?gra hoppade upp i n?rmaste sp?rvagn, andra r?ddade sig upp p? trottoaren. En ensam medel?lders man med f?rsiktigt och sk?ggigt ansikte tycktes varken veta fram eller tillbaka. F?rst tog han ett par steg mot sp?rvagnarna, s? ?ndrade han sig och st?rtade mot trottoaren, f?r att i sista sekunden ?ter ?ndra sig och g?ra ett f?rtvivlans spr?ng ut mot sp?rvagnarna. Det f?ref?ll, som om anblicken av en poliskask inne p? trottoaren hade framkallat detta beslut. Det kom i varje fall f?r sent. Den gr?na bilen var d?r i samma sekund, gick ?ver honom som en jaggernautsvagn och avklippte hans huvud under ett triumferande b?l.
S?llan har ett b?l varit mera ber?ttigat. Mannen, som halsh?ggs av den gr?na f?ngbilen, var ingen annan ?n den, som skulle ha ?kt inne i den, men i oresonlig trilska undvikit det i ?ver ett ?r. Samh?llet hade f?tt sin fiende Jens S?ren Frederik Christian Nicolaisens huvud p? ett fat, s? som det ?nskade, och t.o.m. skulle man kunna s?ga p? ett sallatsfat.

M?LAREN BLAUVOGELS BROTT
M?laren Blauvogel var chef f?r den pluskvamperfektiska m?larskolan. Denna skola var ?nnu icke erk?nd av andra personer ?n chefen och medlemmarna. Dess l?sen var: ned med Newton. T?rh?nda kan det synas egendomligt, att en m?larskola bekrigar en d?d fysiker, men den pluskvamperfektiska m?larskolan sade med r?tta: det var Newton som uppdelade ljuset i sju f?rger. Vi vilja g?ra motsatsen. Vi vilja sm?lta hop f?rgerna och ?terf?ra dem till ur ljusets enhet och renhet.
Kring denna nyplatonskt klingande formel och m?laren Abram Blauvogel hade fem nya m?lare fylkats och bildat den pluskvamperfektiska skolan.
Dennas framg?ngar hos publiken voro som redan antytts icke s?rskilt stora. Publiken h?ll p? Newton. Den f?redrog de sju f?rger, den var van vid, framf?r urljusets renhet. De konstverk som Abram Blauvogel och hans v?nner skapade, skapade de f?r egen r?kning. De h?ngde i en komplett serie p? v?ggarna i deras ateljéer. Framtidens konsthistorici skulle icke beh?va g?ra m?dosamma studieresor, n?r de en g?ng skulle skildra denna den mest revolutionerande av alla m?larskolor.
De sex pluskvamperfektiska m?larna med Abram Blauvogel i spetsen konstaterade publikens h?llning med bitterhet men utan ?verraskning. Av publiken kan man v?nta sig allt utom f?rst?else f?r geniet. Det finns endast ett s?tt att