Förbannelse över de otrogna! | Page 3

hans v?sen till liv. Den v?ckte den mest fruktansv?rda t?rst p? tio kvadratmils omkrets. Hallongren s?kte v?nda om till det torrlagda pensionatet, medan det var tid. Om han st?ngde in sig och l?t regla d?rren utifr?n, kunde han kanske besegra t?rstdj?vulen. Men hans svaga f?resats kom f?r sent. Den var redan f?rvandlad till en sten p? v?gen till n?rmaste lantkrog.
Denna v?g var l?ng och gick delvis genom en skog. Men Hallongren aktade icke p? v?gens l?ngd, och de enda tankar, skogen v?ckte hos honom, voro tankarna p? den sulfitsprit, han h?rt skulle f?rt?ras av vissa olyckliga. Till den grad hade Backus besegrat muserna p? hans andes slagf?lt, att han vid ankomsten till krogen drog upp sitt misslyckade manuskript ur fickan. Med ett h?nskratt rev han s?nder det och kastade det vid sidan av v?gen.
D?refter tillbragte han flera timmar p? ett s?tt som ?tskilliga--mycket f?--av l?sarna skulle ha lust att g?ra honom efter. Vid elvatiden st?ngdes lantkrogen, och han antr?dde ?terf?rden till det torrlagda pensionatet. Han gjorde det utan entusiasm, men han gjorde det. Hans f?tter buro honom i oregelbunden takt fram l?ngs landsv?gen. Hans sinnen och hans sj?l sovo. Men det var en orolig s?mn, och pl?tsligt spratt han upp ur den till ett f?rvirrat medvetande. Var var han? Och vad var det han h?rt f?r ett ljud?
Var han var, konstaterade han l?tt nog. Han stod p? en nattm?rk landsv?g. Skogen susade omkring honom. Tr?den voro m?rka och f?rvridna. Men han hade h?rt n?got utom deras sus. Han hade h?rt smygande steg bakom sig. N?gon f?rf?ljde honom i m?rkret.
Han stod en stund med bultande pulsar. Han s?kte intala sig sj?lv att han h?rt miste, men just som han satte sig i g?ng igen, h?rde han ljudet alldeles tydligt--l?tt prasslande steg bakom honom i m?rkret. Skr?cken, som inte velat komma, n?r han s?kte frambesv?rja den i sin roman, kom. Den kom som en hydra. Den grep med en f?ngarm om hans hj?rta, d?r alkoholen dunkade, och med en om hans huvud. Det skymde f?r honom. Han b?rjade springa, men t-s-s, t-s-s, kom ljudet efter honom, obevekligt som bekymret f?ljer ryttaren p? h?stryggen. Han ?kade takten; han sprang f?r livet; till slut stannade han d?dstr?tt, och t-s-s, t-s-s, h?rde han de tassande stegen komma flygande l?ngs den nattsvarta v?gen.
Skr?cken, den blinda och oresonliga, grep ett sista tag om hans hj?rta och kramade till. Det var mer ?n tillr?ckligt. De f?rkalkade v?ggarna brusto, och Sten Hallongren sj?nk d?d ner p? den svarta landsv?gen.
Men de prasslande bladen av hans s?nderrivna manuskript, som f?rts efter honom av vinden, fl?go fram till den fader de d?dat. Tv? av dem lade sig p? var sitt av hans ?gonlock och sl?to dem stilla och varligt, och ett lade sig diskret p? det st?lle, d?r de antika bildhuggarna placerade fikonl?vet.

IN MEMORIAM
I dessa dagar av m?nga d?dsfall kan man knappt p?r?kna intresse f?r ett i ett fr?mmande land. Men trots detta k?nner jag det som min plikt att skriva n?gra rader med anledning av Jens S?ren Frederik Christian Nicolaisens bortg?ng.
Jens S?ren Frederik Christian Nicolaisen f?ddes i Landem?rket i inre delen av K?benhavn ett av de sista ?ren p? 70-talet. Redan som mycket ung gav han gott hopp om sig. Han blev tidigt en m?stare i konsten att knalla en ruta och s?tta i v?g innan folk hunnit ut. Hans slangb?ge och i lika h?g grad hans tjuvaktiga fingrar voro fruktade fr?n Landem?rket till Kultorvet. Med s?dana f?ruts?ttningar kan det icke f?rv?na, att han vid 16 ?rs ?lder ?vergav murarbanan, p? vilken han n?gra veckor f?rut gjort sitt intr?de, f?r att ?gna sig ?t l?sningen av nationalekonomiska problem.
Jens S?ren Frederik Christian Nicolaisens insats i nationalekonomien vann icke det beaktande som den haft anledning p?r?kna. Den hade ett fel; den kom trettio ?r f?r tidigt. Det skulle s? m?nga ?rs fred och fyra ?rs krig till f?r att den privata ?gander?tten skulle komma i den misskredit, vari Nicolaisen s?kte bringa den; och f?r att denna ?gander?tts motst?ndare skulle bilda ett eget samh?lle och uts?nda guldgalonerade gesanter, som bodde i palats. F?reg?ngsmannen Nicolaisen fick samma lott som andra f?reg?ngsm?n. Han hade knappt hunnit antydningsvis demonstrera sin uppfattning av ?gander?tten, innan myndigheterna f?rs?krade sig om hans person och satte den innanf?r fyra grundmurade v?ggar.
Placerad innanf?r dessa, ?terkn?t Nicolaisen bekantskapen med muraryrket, men p? sitt eget s?tt. Hela hans l?ggning gick ?t det negativa h?llet. Han k?nde det som sin plikt, icke att bygga upp, utan att riva ned. Med hj?lp av ofullkomliga verktyg nedrev han delvis en av de fyra v?ggar, som omg?vo honom, och gick genom densamma ?nyo ut i v?rlden f?r att sprida sina nationalekonomiska ?sikter.
P? det hela taget m? det s?gas, att han spridde dessa med mild hand. En och annan f?rsvunnen ?verrock, ett och annat ?ppnat kontorssk?p vittnade om hans teorier. N?got f?rs?k att med v?ld vinna anh?ngare ?t dem