Förbannelse över de otrogna! | Page 2

Tv? personer sutto i samtal just framf?r kaptenen och hans f?ljeslagare. En tillf?llighet ville att det var stammens h?vding och dess ?verstepr?st.
--Kai-kai! sade h?vdingen. Det var en f?rtr?fflig m?ltid.
--F?rtr?fflig! sade ?verstepr?sten. L?tom oss tacka den store guden Wam-wam-puh, vars ?verstepr?st jag ?r, f?r densamma. Vi f? inte l?ta sinnliga njutningar komma oss att gl?mma, vem det ?r som sk?nker oss dem. Hade icke du, o konung, offrat till Wam-wam-puh, s?som jag tillr?dde, ?r det sannolikt, att din fiende Teo-teo nu hade kai-kaiat dig.
--T?nkbart, medgav konungen slappt. Men mina krigare ?ro tapprare ?n Teo-teos, och dessutom ha de f?rdelen av en sund milit?risk uppfostran ?nda fr?n barndomen.
--Det ?r sant, sade ?verstepr?sten och s?kte stryka bort ett par fl?ckar fr?n sin stola. Men utan hj?lp av Wam-wam-puh hade deras milit?riska insikter icke gagnat n?got.
Konungen teg och tuggade en stund p? ett stycke m?rg, han uppt?ckt i en ih?lig kindtand.
--S?g mig, sade han pl?tsligt, hur l?nge ?r det vi kai-kaiat Teo-teos stam? Jag kan inte komma ih?g det. Jag b?rjar bli gl?msk.
--Ers majest?t har ?tit f?r gott, sade ?verstepr?sten, det ?r det som g?r det. Om jag inte misstar mig, ?r det nu femtio ?r oavbrutet. Ers majest?ts far p?b?rjade detta krig med anledning av att Teo-teos stam f?rs?tligt ?mnade ?verfalla oss.
--Teo-teos stam har alltid varit en samling l?mska f?rbrytare, sade konungen. Var det fred f?re den tiden?
--Nej, ers majest?ts farfar, hans far och hans farfar f?rde n?stan oavbrutet krig i hundrafemtio ?r. L?ngre tillbaka minns jag inte. Det var tre regenter av en beundransv?rd tapperhet.
--Leve de! sade konungen. Men jag f?r ibland s? underliga idéer. S?g mig, vad tror du skulle ske om jag sl?te fred med Teo-teos stam i morgon?
--Ers majest?t talar, sade ?verstepr?sten, med respekt sagt d?raktigt och l?ttsinnigt. Hur skulle ers majest?t kunna sluta fred? Vad skulle vi leva av?
--Jag har ibland t?nkt n?got p? att f?rs?ka ?ta kokosn?tter. H?r finns ju nog n?tter f?r oss alla.
--Ers majest?t! ropade ?verstepr?sten. Wam-wam-puh har befallt, att m?nniskor skola ?ta eller ?tas. S? har det varit i evighet och s? kommer det att f?rbli. Ingen f?r?ndring ?r t?nkbar, ty en f?r?ndring strider b?de mot religionen och m?nniskans eget v?sen.
?verstepr?sten fixerade konungen s? allvarligt, att denne bleknade. Inte eng?ng en konung kan till?ta sig allt. G?r han det, f?r han taga konsekvenserna, och p? Tillgivenhets?arna finns det egentligen bara ett slags konsekvenser.--
Kapten Mc Neill och hans f?ljeslagare hade emellertid h?rt nog. De sm?go sig tillbaka mot stranden. Styrmannen mumlade:
--F?rbannade odjur! De ha levt av att ?ta varandra s? l?nge de minnas! Och till p? k?pet v?ga de p?st?, att de g?ra det p? grund av en gudomlig f?rordning!
--Det ?r uppr?rande! sade kapten Mc Neill. Vi m?ste s?nda hit en skotsk mission?r. Sv?righeten blir att f? honom f?rbi de franska piraterna. De bli v?rre och v?rre f?r vart ?r som kriget p?g?r.
--Hur l?nge ?r det nu vi ha haft krig med Frankrike? sade styrmannen.
--Det ?r snart i m?nga hundra ?r. De l?ra sig aldrig att h?lla fred.
--Det ?r underligt, att det alltid skall vara krig och krig. Jag tycker h?r skulle vara plats nog f?r alla.
--John! sade kaptenen allvarligt till styrmannen. Jag trodde du var en god presbyterian. Kriget kommer att finnas alltid. Kriget ?r en f?ljd av syndafallet. I syndafallet f?rd?rvades v?r natur f?r alltid. Denna natur kan m?nniskan endast ?vervinna genom n?den, och n?den faller endast p? n?gra f? och aldrig p? fransm?n. D?rf?r kommer kriget att finnas till yttersta dagen. Minns det, John!
F?ljande morgon avseglade Endeavour fr?n Tillgivenhets?arna. ?ret efter upp?ts kaptenen och hela bes?ttningen av inv?narna p? den st?rsta ?n i Fromhetsarkipelagen, n?r de s?kte lands?tta en presbyteriansk mission?r vid namn Mc Pherson.

SANNINGEN OM STEN HALLONGRENS D?D
Sten Hallongren var detektivf?rfattare. Dessutom var han flitig dyrkare av Backus. Detta ?r ber?ttelsen om Sten Hallongrens d?d.
F?r att f? arbetsro hade Sten Hallongren av sin f?rl?ggare s?nts ut p? landet. Han skulle bo p? ett torrlagt pensionat. Avst?ndet till n?rmaste krog var s?dant, att det fanns utsikt att han fick sin femtiotredje roman f?rdig. B?de han och f?rl?ggaren hyste denna f?rhoppning, men den hystes varmast av f?rl?ggaren. Hallongren sj?lv ans?g, att en folkupplaga av de femtiotv? f?rsta romanerna kunde vara lika bra. F?rl?ggaren bestred att en folkupplaga borde ifr?gakomma f?rr?n efter den hundrade romanen. Vidh?ller han fortfarande denna ?sikt, kommer det aldrig n?gon folkupplaga. Den femtiotredje romanen blev Hallongrens sista.
Detta ?r ber?ttelsen om hans d?d.
Han hade suttit och arbetat en stund p? det torrlagda pensionatet. Det gick inte. Scenerna saknade fart. Bovarna veko undan f?r hans koncipierande sj?ls grepp som f?r greppet av en detektiv. Detektiverna famlade kring i m?rker. Skr?cken, som var hans specialitet, ville inte komma till uttryck i skildringen. F?rtvivlad stoppade han manuskriptet i fickan och gav sig ut. Den friska luften skulle v?cka hans slappnade fantasi till liv.
Den gjorde det inte. Den v?ckte i st?llet den andra sidan av