Eros begravning | Page 5

grova uttryck, tar den fina. F?r att r?tt skildra fru Olgas liv mellan Jan-Petters br?llop och hans begravning, f?r att tillfyllest f?rklara hennes f?rh?llande till sin omgivning och hennes sj?lstillst?nd, skulle man beh?va ?terge n?gra hundratal pikanta situationer, citera n?gra tusental ordlekar, kvicka infall, skrattretande anm?rkningar. Det l?g visst icke n?gon bitterhet eller elakhet i detta raljeri. Sl?kten hade nu eng?ng svalt den moraliska mesalliansen med alla dess konsekvenser och konstaterade endast med leende vemod att en av dess medlemmar saknade h?gre sedlig halt.
Gentemot detta leende vemod st?llde fru Olga envisa och f?rbittrade f?rs?k att upptr?da som en fanatiskt str?ng och noggrann husfru av gamla skolan. F?rs?ken misslyckades j?mmerliga. Hon kunde icke utdela den minsta lilla skrapa utan att stamma, rodna, ta tillbaka. Och hennes noggrannhet tog sig ej s?llan lika l?jliga uttryck som nu, d? hon med v?ckarklockan i handen lurade p? sin kammarjungfru. Den d?r v?ckarklockan hade f?r resten ?nnu en uppgift: den var en symbol f?r vetenskapen. Sl?ktens ringaktning f?r hennes lilla person baserade sig ej blott p? en underskattning av hennes moral utan kanske i ?nnu h?gre grad p? ett underk?nnande av hennes vetenskapliga l?ggning. D?r begicks s?kerligen en stor och svidande of?rr?tt. Hon hade redan och med en viss glans avlagt sin fil. kand., d? det Willmanska husets befarade ruin och Jan-Petters upptr?dande inom r?ckh?ll f?rm?dde professorskan att i egenskap av sl?ktens ?verhuvud utf?rda ett uppseendev?ckande dekret: yngsta dottern saknade l?shuvud. Best?rtningen blev utomordentligt stor. Kalven med tv? huvuden ?r en mindre s?llsynt naturens lek ?n en Willman utan l?shuvud. Naiva medlemmar av sl?kten k?nde sig skandaliserade och protesterade. Professorskan svarade med ett hemlighetsfullt och ?mt leende:
Olga har f?tt n?gonting, som ?r b?ttre ?n ett gott huvud.
Vad i helsicke nu d?! B?ttre ?n ett gott huvud? De grubblade.
Pl?tsligt gick det upp ett ljus f?r dem.
Ett gott hj?rta! Ett gott hj?rta ?r b?ttre ?n ett gott huvud. ?tminstone f?r omgivningen.
Det blev l?sen och den vetenskapliga f?rklaringen av det n?got g?tfulla och generande fallet Olga Janselius, f?dd Willman. Hon hade ett gott hj?rta. Som alltid, d? en stor uppt?ckt gjorts, infunno sig bevisen sj?lvmant och i legio. 1) I sp?d ?lder hade hon, ehuruv?l flaskbarn, aldrig kinkat utan sovit som en Guds ?ngel (vilket visserligen berodde p?, att den str?ngt upptagna professorskan h?llt n?gra droppar br?nnvin i mj?lken), 2) som minder?rig hade hon a) ?mt v?rdat en sjuk kr?kunge, b) sj?lvmant l?st h?gt f?r tante Sara, c) gr?tit p? julafton och i det l?ngsta v?grat att mottaga sina klappar, d?rf?r att hon m?tt ett fattigt barn p? gatan, 3) som ung flicka hade hon trots sitt d?liga huvud(?) k?mpat sig till sina examina (som om n?gon skulle v?gat underk?nna Anna-Lisa Willmans dotter!) blott f?r att gl?dja sina f?r?ldrar, 4) som ungm? hade hon sk?nkt sin k?rlek ?t en sjuk och olycklig(?) man, 5) som matmor visade hon sina tj?nare alltf?r mycken flathet (sant! men hindrar ej att hon dagligen ?nskade dem tandv?rk och andra olyckor), 6) ?ven mot fattiga sl?ktingar visade hon n?gon godhet (med i runt tal 30,000 kronor om ?ret!), 7) hon sk?nkte den olycklige och f?r?ldral?se ynglingen Ludwig von Battwyhl den ?mmaste omv?rdnad.
Den sista punkten var sann i varje ord utom ett. Ludwig Battwyhl var ingalunda olycklig; tv?rtom m?ste han betraktas som urtypen f?r en lycklig pojke. Ingen far hade f?rtryckt honom, ingen mor hade f?rd?rvat hans mage eller hans sj?lsstyrka. Han hade levat st?rre delen av sitt liv i ett skolhush?ll, som han helt och h?llet beh?rskade genom sina talanger, sin n?vstyrka och sitt kvinnotycke. Han ingav sina kamrater en skr?ckblandad beundran och sina l?rare en fasa, som stundom stegrades till panik. Han hade relegerats fr?n tvenne l?roverk och slagit en massa rekord i diverse idrotter. Vid sjutton ?rs ?lder var han en ?ver hela landet k?nd fotbollspelare, men l?mnade i sitt ryktes blomning fotbollsplatsen till f?ljd av ett komplicerat benbrott, som gjorde honom obetydligt halt och h?gst intressant. Han var kanske alltf?r m?tt p? ?ra men alls icke p? mat, och gom och mage beredde honom dagligen nya njutningar. Han ?gde landets finaste pointer med meterl?ng stamtavla och dessutom ett v?lf?rsett stall som visserligen icke var hans. ?verhuvudtaget kan man s?ga, att han ?gde allt, som icke var hans, och h?ri l?g grunden till hans otroliga bekymmersl?shet och hans storartade frikostighet. Ur hans v?st- och byxfickor rullade st?ndigt mynt, ?ver vilkas h?rkomst inte katten gitte grubbla. Hans karakt?r ans?gs vara god men missk?nd och d?rf?r dubbelt god. Hans omutliga sanningsk?rlek ?r redan ber?rd. Hans fl?rdfrihet gr?nsade till oartighet och hans artighet till n?rg?ngenhet--allteftersom det passade sig. Slutligen ?gde han en stark och s?llan motad ben?genhet att h?nga och sl?nga med armarna h?rt knutna kring en eller annan fruntimmershals. Willmanska sl?kten med dess djupa psykologiska insikter tydde denna ben?genhet som ett utslag av barnslig l?ngtan efter moders?mhet. Det kan vara sant; men i