Eros begravning | Page 3

att det Janselius-Willmanska ?ktenskapet v?sentligt befordrat den fria forskningen i v?rt land.
Den unga eller halvunga kvinna, som nu med v?ckarklocka i hand s?kte best?mma normaltiden f?r ett k?rlekssamtal, torde d?remot haft mindre sk?l att rosa f?rbindelsen. Jan-Petter var rentut sagt en d?lig ?kta man. De ?ktenskapliga plikter, som falla inom det intima samlivets omr?de, skola icke h?r ber?ras, allra helst Jan-Petter redan f?re br?llopet uttryckligen f?rklarade sin ovillighet i n?mnda h?nseende. Men brist p? ett h?ll kan ju i viss m?n motv?gas av ?verfl?d p? ett annat. Larsbofrun kunde ha gjort r?kning p? ett komfortabelt liv, n?jen, smycken, resor. Hennes anspr?k--om de framst?lldes--blevo icke fyllda. Gentemot hustrun tog Jan-Petters naturliga sn?lhet ut sin r?tt. Hon ville icke tigga slantar och kl?der och fick heller inga. De unga, fattiga l?rdomsljus, som under sommaren voro hennes g?ster, pr?lade i den fagraste sommarstass, bekostad av Larsbopengar, men Larsbofrun sj?lv gick i sina slitna, urblekta, s?ndertv?ttade bomullskl?nningar. Om vintern, d? makarna mestadels levde allena, var det till och med knappt om maten. Jan-Petters svaga h?lsa kr?vde en s?rskild diet, och den matfriska unga frun fick suga p? ramarna. Ocks? f?rblev hon mager och g?nglig ?nda till mannens d?d f?r att under sorge?ret fetma p? ett n?stan orov?ckande s?tt. Och att hon ?nnu tv? ?r efter mannens d?d gick kl?dd i svart, berodde mindre p? pietet ?n p? den omst?ndigheten, att sorggarderoben var den f?rsta, som hon skaffade sig p? egen fri hand och med fri b?rs. Den blev utomordentligt vacker, rikhaltig och n?stan outslitlig.
En egendomlig slump eller m?h?nda en h?gre tillskyndelse fogade s?, att Jan-Petter och hans sv?rmor l?mnade det jordiska p? en och samma dag med endast ett par timmars mellantid. Man v?gar kanske antaga att det band, som f?renat dessa b?da sj?lar, varit starkt nog att trotsa den store F?rst?rarens skiljande hugg. Hur som helst s? hade fru Olga i ett slag blivit kvitt ett dubbelt f?rmynderskap. Sorgen gjorde henne icke blind f?r denna f?rdel och hon sade sig sj?lv att hon skulle b?rja ett nytt liv, fyllt av stora och starka intressen. Men hon redde sig illa i den nya friheten. Hennes k?rlek till b?cker hade varit Jan-Petter en nagel i ?gat och f?r att i n?gon m?n h?vda sin sj?lvst?ndighet hade hon l?st som en tentand; n?tter igenom hade hon legat p? magen med huvudet inpressat mellan h?nderna, boken under n?san, pluggat. Nu f?ref?ll henne l?sningen meningsl?s. ?det hade gjort henne till fru p? ett storgods och hon ville helt ?gna sig ?t dess sk?tsel, ett m?ngsidigt och ansvarsfullt arbete. Men stopp! D?r stod Casimir Brut p? vakt.
Han var en man, som man m?jligen kunde hoppa ?ver men sv?rligen komma f?rbi. Axelbredden var f?rbluffande, n?stan vanskaplig, l?ngden mindre imponerande, tyngden ansenlig. Pannan var icke s?rdeles h?g men bred och sl?t som en hyvlad planka. ?gonen hade en stark och som oftast ilsken blick, mildrad genom ideliga blinkningar, som tycktes s?ga: N?, jag ?r ju inte s? farlig--men akta er! Sk?gget var ett praktstycke, m?rkbrunt, armsl?ngt, sv?llande och v?lv?rdat. Ibland doppade han det i soppan, vred d? l?ngsamt och omsorgsfullt ur det i det han noga s?g till, att dropparna f?llo tillbaka i tallriken. Eljest var han en hyfsad man och n?r fru Olga kom med sina allehanda f?rslag och reformer, lyssnade han. Den unga frun utvecklade sina f?rslag med en reda, som bottnade i en bred, sund, klar och skolad logik. Men att hon var orolig och ivrig kunde man se d?rp?, att hon h?ll b?da pekfingrarna uppstr?ckta alldeles som en geisha i en operett. N?r hon slutat, blinkade de mot varandra vid pass en minut--dock icke till samf?rst?nd. Casimir Brut svarade:
G?rna f?r mig. Men d? g?r jag.
Och det kunde ju inte komma i fr?ga.
Fru Olga m?ste s?ka sig n?got annat. Dagen blev tom. Jan-Petter hade alltid haft n?gon liten f?rargelse i bakfickan, vanligen bem?ngd med en viss del sp?nning och en viss del ?verraskning. Knappt en kv?ll under det tio?riga ?ktenskapet hade hon g?tt till s?ngs utan att s?ga ?t sin spegelbild: T?nk i alla fall! Och detta lilla "T?nk i alla fall" hade dock varit en krydda. Dagen blev fadd. Den sista f?rargelse, Jan-Petter gjorde henne, var denna:
Som n?mnts hade Jan-Petter under sista skedet av sitt liv samlat konstverk, som genom sina motiv kunde minna honom om det f?rsta skedet. Samlingen bestod huvudsakligast av kopparstick, tr?snitt, mezzotinter, raderingar, teckningar, allt i allt ?ver trehundra nummer. De upptogo en betydande del av rummens v?ggytor. Ungef?r h?lften voro av den art, att de trots det mer eller mindre lasciva motivet g?rna kunde l?ta se sig; hos den andra h?lften ?verskred--om uttrycket till?tes--det oanst?ndiga anst?ndighetens gr?nser. Jan-Petter f?rsvarade sin skatt med det bibelord, som lasten g?rna f?r p? tungan: Den renom ?r allting rent. Tyv?rr m?ste Olga erk?nna, att hennes renhet ingalunda bestod provet. Hon avskydde hela denna bordellutstyrsel, och d?