Eros begravning | Page 7

besvara
dessa frågor, statistiken skulle förse henne med siffror ad libitum. Hon
skulle träda ut ur den ljumma, fadda, sliskiga atmosfär, som omgav
Jan-Petter Janselius' änka, och slå sig ned i vetenskapens matematiskt
svala tempel. Hon såg framför sig räckor av bokhyllor, läspulpeter,
biblioteksdiskar, folianter, bibliotekarier, professorer, studenter. Hon
erinrade sig en ung man, som förr i världen ägnat henne en viss
hyllning. Han var amanuens vid Riksbiblioteket och skulle bli mycket
förvånad över att se henne; ännu mer, då han fick veta hennes ärende
och planer. Hon kom att tänka på att hon alltid borde bära en enkel
svart dräkt; den skulle framhäva såväl hennes anspråkslöshet som
hennes allvar. Det var endast en liten bitanke, som snabbt förbleknade.
Framför henne låg ett arbetsfält, vars omfattning och betydelse ej kunde
överskattas. Hon beslöt att uppdraga riktlinjerna för sitt förstlingsarbete
och började med titeln. En väl vald titel verkar på en gång inspirerande
och koncentrerande. "Det erotiska livet i social belysning." En redbar
och flärdlös titel men kanske alltför fantasifattig. Fantasien spelar större
roll i det vetenskapliga tänkandet än man i allmänhet antar. "Kärlekens
ekonomi"? Bättre, mycket bättre! På en gång allvarligt och en liten
smula pikant--för dem, som prompt ville finna någonting pikant i detta
ämne. Som boktitel utmärkt men kanske lämpligare för ett arbete n:r 2,
ett standardwork i 2 à 3 delar. Broschyren är ett vigare redskap för den
unga vetenskapen, som ej kan ställa sig förnämt avvisande till alla
popularitetskrav. En kraftig, aktuell, allvarlig titel, snarare frågande än
besvarande meditativ, riktad som en sprängkil mot problemets kärna--
Nu hade hon den!

"Har den moderna människan social rätt till kärlek?"
Nej. Nej det var inte bra. Inte rätt, inte! Det är ett tråkigt banaliserat,
deklasserat ord och i grund och botten djupt ovetenskapligt.
Men så här:
Har den moderna människan råd att älska?
Förträffligt!
Hon såg upp från papperet med de 29/2 kvinnoenheterna och de 5,220
kronorna och råkade rent tillfälligtvis se sig i spegeln. Det föreföll
henne, som om detta tankfulla, tungsinta, en smula härjade men ej
alldeles osköna ansikte skulle ha en särskild rätt att slunga fram en
fråga som denna: Har den moderna människan råd att älska? Hon
smålog för att se om de tankfulla och tungsinta dragen skulle
förflyktigas; men nej, de snarare framhävdes, och över pannans kanske
väl ungdomliga klarhet ringlade den svarta locken som ett frågetecken.
Har den moderna människan råd att älska? Hon kom att tänka på, att
om hennes arbeten engång skulle utges i en samlad upplaga, borde
författarinnans porträtt just vara sådant som spegelbilden nu: huvudet
lätt böjt, läpparna skilda i ett nästan omärkligt svårmodigt leende,
blicken silad genom ögonhåren, locken på sin plats. Dessutom borde
hon upptaga sitt flicknamn Olga Willman eller ännu hellre Olga
Willman-Janselius--i sanning en symbolisk konstellation ovan orden:
Har den moderna människan råd att älska? Var det kanske en slump att
just hon skulle bryta en av mänsklighetens färdvägar genom den
erotiska urskogen? Ett tioårigt lidande är icke en slump, det är ett öde.
Hon stod inför Eros skyddad av erfarenhetens pansar, känslolös, rättvis,
vetenskaplig. Hon kände sig segerviss, hon kände att hon skulle tillfoga
den fatala guden ett nederlag, beröva honom en provins. Hon kunde
ännu ej ha någon klar föreställning om, hur det skulle gå till, men
hennes hjärta darrade av glädje och allvar, ty hon anade någonting stort.
Tanter, systrar, kusiner, sysslingar, bryllingar och amanuensen vid
Riksbiblioteket skulle lära sig inse, att hon icke var det lilla giftasdjur,
de höll henne för; kohandeln mellan professorskan och Jan-Petter
skulle hämnas. Samtidigt som hon sovrade och systematiserade sina

erfarenheter, skulle hon friska upp sin matematik tillsammans med
Ludwig, ty siffror och åter siffror är det sprängämne, som röjer
årtusendens avlagrade fördomar ur vägen. Och Casimir Brut skulle få
en välförtjänt läxa! Kall och nykter skred hon till verket, beredd att taga
sina forskningars alla konsekvenser även de mest omvälvande, de mest
ödeläggande--kanske framför allt dem. Hon skänkte sin spegelbild ännu
en blick och upptäckte en ny, blek, kylig glans påminnande om
marmorns och rätt klädsam. Men hon fäste sig icke vid dylikt, utan
röck med ett raskt grepp det första redan nedklottrade arket ur
notesboken och skrev på det blanka bladet i pärlrunda bokstäver orden:
Har den moderna människan råd att älska?
* * * * *
I detsamma ringde väckarklockan. Den fungerade utmärkt som dessa
väckarklockor till fem och femtio vanligen göra. Dess slagverk var
ställt på sju, dess visare pekade på sju och soluret på gårdsplanen hade
ungefär samma uppfattning. Allt var i sin ordning. Fru Olga hade tagit
plats i skrivkabinettet innanför sängkammaren; ett tiotal meter skilde
henne från klockan. Hon var lika yrvaken och bestört som om hon
väckts ur den sötaste slummer. Hon grep i blindo framför sig och fick
tag i en ljusbärande, dansande silverne faun, vars ljus hon