knäckte. Hon
störtade upp, snurrade runt och knuffade till något; hon sprang ut i
sängkammaren och förnam bakom sig en skräll och ett vekt och sorgset
krasande. Men framför henne arbetade klockan gäll och oförtruten;
med utsträckta händer rusade hon bort till fönstret och skulle just gripa
tingesten, då pekfingrarna plötsligt sköto fram som fällknivsblad och
gåvo klockan en gemensam knuff. Den vacklade, den föll, den krossade
sitt glas mot sanden; det glänsande nickelfodralet sprack men
slagverket fungerade oklanderligt. Fru Olga skrek till och hävde sig ut
genom fönstret. Klockan låg i sanden och ringde. Bevingade kryp
kretsade surrande kring linden; svalor skuro genom luften och snärtade
den med sina vingar; korna bölade efter mjölkpigorna; katten satt på
solurets häll och tvådde sig efter nattens jakt; hunden såg på;
gåsflocken betade i parkens gräs. Lat och lurig, tung av söta dofter drog
vinden från västan till östan motande framför sig en maklig, vitullig
skock. Det var morgon, det var högsommar, det var Saradagen.
Och ett efter ett öppnades fasadens fönster. Först ett i nedersta raden,
det andra från vänster, och ut stack ett slätkammat huvud med bena
över hjässan, flätsnäckor över öronen, med ovalt ansikte, ovala ögon,
krum liten näsa, bågformiga läppar och mellan läpparna en stor
polkagris. Det var Brita Djurling, fru Olgas systerdotter. Därpå
öppnades fönstret i andra raden längst till höger, öppnades med en
skräll och ut vällde två starka skuldror, nakna, feta, brunbrända av
solen och som knoppen på en soppterrin så vilade på den breda kroppen
ett alltför litet huvud, bukkindat och trint, rött och omgivet av röda
testar. Över näsans köttiga rygg red på sned en skraltig och vinglig
pincené med morgonimmiga glas och i vänstra mungipan hängde en
helt liten snugga, syrlig att döma av den bruna såsen på hakan. Det var
Lotten Brenner, värdinnans syssling på mödernet och kusin till den näst
siste ägaren av Larsbo. Hon harsklade dovt och spottade långt ut på
gårdsplan. Härnäst öppnades ett fönster i tredje raden den högsta och
ett vackert och själfullt anlete kom till synes, ganska likt fru Olgas
fastän mera förfinat, även mera åldrat och med blekare färger,
ögonlocken höjdes aldrig helt och munnen log ett förteget, tankfullt,
roat och medlidsamt löje, som om hon ständigt lyssnade till vackra men
sorgliga saker; men i sin dagliga gärning lyssnade hon säkert till annat,
doktor Karolina Willman, den berömda magspecialisten. Här på Larsbo
bodde hon alltid högst upp under taket och i en tämligen torftigt
möblerad kammare, ty från dess fönster hade hon fri blick över Mosjön
och kunde med kikarens hjälp se svanorna simma i vassen. Ännu ett
fönster slogs upp, ljudlöst men snabbt, i andra våningens mitt, just tätt
bredvid Olgas. Med sokratisk näsa mellan djupblå, närsynta ögon och
skära, finhyllta kinder visade Betty Willman sin nätta person, drog
munnen sidleds som flundran, då hon såg den i gruset troget ringande
klockan, sände en snedblick mot himlen och en annan mot Olga, nös åt
solen som stack henne rakt i uppnäsan och dolde sitt ansikte i smala,
vita, blåådriga händer. Det sjätte fönstret slogs upp i nedersta raden ej
långt ifrån Britas. Här bodde den fagra Lizzy, om vilken det sades, att
hon ägt en trolovad fästman i var fakultet och i den filosofiska tvenne,
men att hon nu, sedan fakultetsindelningen befunnits mindre lämplig,
lät professurernas antal bestämma kavaljerernas, designerande var gång
med sitt val en papabilis. Förtal, givetvis, men värdigt de svartaste,
rikaste knollrigaste lockar, som någonsin skyddat stora och djupa
kunskaper i fornnordiska språk. Hon hälsade dagen med en susande
gäspning följd av ett dovt och mullrande ljud ej olikt åskan; hon
sträckte de fylliga armarna till en gest à la Müllers system men avbröt
sin övning för att krafsa sig hårt kring ögon och näsa och här och var på
den halvnakna kroppen. Till sist skrek hon ett kraftigt gomorron och
nickade glatt till höger och vänster åt sömndruckna vänner. Men över
det vänstra örat svävade lätt som en fjäril, fast intrasslad i håret, en
glömd papiljott, brokig och klippt ur en modejournal. Slutligen och för
att fylla sjutalet, öppnades långsamt, försiktigt, med något darrande
händer det lilla fyrkantiga fönstret mittöver själva portalen. Och hon,
som nu kom till synes, var om ej ställets så dagens genius: fröken Sara
Schönthal, en fattig judinna, till skillnad från alla de andra utan ringaste
blodsband med gårdens värdinna. Om hon kommit i släkten som
guvernant eller sällskapsdam eller hushållsmamsell, det är numera
okänt. Säkert är, att hon varit förtrogen med den saliga professorskans
flickhemligheter och att sen dess ett tjugutal ungmör av tvenne
generationer anförtrott åt tante Sara allt, som kan komma ett hjärta att
brista av fröjd eller smärta, och lite därtill. Icke förty var hon tunn och
torr och tom som ett oskrivet pergament, gulnat och svartnat, skrynklat
och sprucket till oläslighet redan
Continue reading on your phone by scaning this QR Code
Tip: The current page has been bookmarked automatically. If you wish to continue reading later, just open the
Dertz Homepage, and click on the 'continue reading' link at the bottom of the page.