Eros begravning | Page 6

slänga med armarna hårt knutna kring en eller annan

fruntimmershals. Willmanska släkten med dess djupa psykologiska
insikter tydde denna benägenhet som ett utslag av barnslig längtan efter
modersömhet. Det kan vara sant; men i så fall visade han en utpräglad
förkärlek för unga mödrar, även sådana som voro yngre än han själv.
Sin fostermor, den goda fru Janselius, dyrkade han med en passion,
som påminde om kattens passion för råttan. Hennes välsvarvade lilla
person kramades i de långa pojkarmarna, tills hon kippade efter andan.
Jan-Petter i livet hade åsett dessa ömhetsanfall med fnittrande välbehag.
Damerna Willman torkade gärna en tår ur ögonvrån. Fru Olga riste sig
och burrade upp sig som en höna i regn. Hon skämde verkligen bort
honom, men det berodde mindre på det goda hjärtat än på en
fullständig oförmåga att hålla honom stången.
Emellertid var det fastslaget, att hon ägde ett gott hjärta eller--tydligare
formulerat--bättre hjärta än huvud. Vidare: att man av henne,
Jan-Petters änka, ej kunde vänta en allvarlig syn på livet och
enkannerligen ej på dess erotiska sida. Kort sagt: hon var älskvärd men
en smula undermålig. Denna uppfattning retade henne ohyggligt och
hon beslöt att komma den på skam. Hon ville visa, att erotiken för
henne var en livsyttring av underordnad betydelse, medan den för de
flesta människor är det centrala i livet. Hon ville påvisa, vilken
oproportionerligt stor plats den så kallade kärleken tar ej blott i
individens utan även i samhällets liv. Hon ville lägga denna sociala
parasit under mikroskopet, uppdaga dess livsbetingelser, kartlägga de
härjade områdena, uppdraga gränsen mellan socialt berättigad och
oberättigad erotik--i få ord: hon ville grunda en ny pragmatisk
vetenskap. Det Willmanska blodet hade vaknat och ropade på siffror,
iakttagelser, hypoteser, statistik, framför allt statistik. I månader hade
hon sökt bekämpa detta utslag av ärftlig belastning. Hon var rädd. Hon
var fullt medveten om att en människa, som vill grunda en ny
vetenskap, är en löjlig människa. Hon väntade varken lager eller rosor,
hon väntade törne och halm. Och där satt hon nu med sin väckarklocka.
* * * * *
Kammarjungfruns samtal med torvupptagaren varade 38 min. 14 sek.
Då det till en början endast kunde bli fråga om approximativa

beräkningar, strök hon genast sekunderna och rundade efter kort
betänkande minutsiffran till 40, som är en synnerligen bekväm
multiplikator. Hon ställde klockan i fönstret och grep till papper och
penna. Larsbo huvudgård ägde 26 kvinnliga tjänare, av vilka sju föllo
för åldersstrecket, som hon något godtyckligt drog vid de klimakteriska
åren. Av återstoden voro nio gifta. Som en första arbetshypotes antog
hon nu att gift kvinna äger hälften så stort behov av erotiska samtal
som ogift. Hennes arbetsmaterial blev således 14-1/2 eller 29/2
kvinnoenheter.
Mångåriga iakttagelser hade lärt henne, att en medelstarkt erotiskt
betonad, arbetande kvinna i regel nöjer sig med ett längre erotiskt
samtal (vulg. möte, träff, "tätatät") om dagen. En enkel multiplikation
gav således vid handen, att Larsbo kvinnliga tjänare för erotiska syften
dagligen bortslösade 9 tim. 40 min. arbetstid, representerande ett
materiellt värde av cirka 4,85 kr. Ett "möte" kräver emellertid även en
manlig deltagare. Denne kan visserligen vara en gården icke tillhörig
arbetare; men då import och export gårdarna emellan härvidlag torde
väga jämnt, ansåg hon sig kunna räkna med 29/2 mansenheter, varvid
hon naturligtvis förbehöll sig att senare göra en särskild beräkning för
gårdens övertaliga män. Den bortpratade manliga arbetstiden
representerade efter en medeltimpenning beräknad 12,55 kr. Summa
manlig och kvinnlig arbetskraft i kronor 17,40 per dag eller cirka 5,220
kr. om året!
Givetvis måste denna siffra nagelfaras och kanske avsevärt korrigeras
med hänsyn till åtskilliga felkällor: årstidens inverkan på det erotiska
livet (stickprovet togs på Saradagen, alltså mitt i högsommaren); den
större eller mindre tillgången på säsongarbetare; gårdens moraliska
atmosfär (en ej oviktig omständighet vad Larsbo beträffar); och sist
men icke minst experimentators något uppjagade sinnesstämning.
Sistnämnda felkälla hade sin orsak i ett samtal mellan experimentator
och Casimir Brut. Förvaltaren hade föregående afton på ett tämligen
ohyfsat sätt gjort henne förebråelser, sägande: Det går inte att
upprätthålla disciplin på den här gården. Frun håller sina flickor för
mycket i huset. Mina karlar vill tala med fruns flickor om kvällarna,
men frun håller dem i flygeln och låter dem sy och läsa och sjunga som

i himlen. Då går mina karlar till andra gårdar och om mornarna får jag
springa omkring och dra fram dem ur lador och hövolmar. Hur ska det
kunna bli någon disciplin?
Framställningen var ej blott cynisk utan även sakligt oriktig. Ett första
bevis härför hade hon redan i handom och hon var fast besluten att
fortsätta sina forskningar. De Willmanska tänderna hade blodats, hon
erfor en släktärvd så att säga vetenskaplig lycka. 5,220 kr. om året!
Allenast på Larsbo huvudgård! Hur många motsvarande gårdar äger
Sverige? Hur många tjänarinnor överhuvudtaget? Huru många
arbetande kvinnor? Hur många kvinnor? Statistiken skulle