Eros begravning | Page 5

är hos människan (och hos
väluppfostrade hundar) så starkt, att det aldrig låter sig helt
undertryckas av hänsyn till materiella fördelar. Där oppositionen mot
det omoraliska ej tar sig grova uttryck, tar den fina. För att rätt skildra
fru Olgas liv mellan Jan-Petters bröllop och hans begravning, för att
tillfyllest förklara hennes förhållande till sin omgivning och hennes
själstillstånd, skulle man behöva återge några hundratal pikanta
situationer, citera några tusental ordlekar, kvicka infall, skrattretande
anmärkningar. Det låg visst icke någon bitterhet eller elakhet i detta
raljeri. Släkten hade nu engång svalt den moraliska mesalliansen med

alla dess konsekvenser och konstaterade endast med leende vemod att
en av dess medlemmar saknade högre sedlig halt.
Gentemot detta leende vemod ställde fru Olga envisa och förbittrade
försök att uppträda som en fanatiskt sträng och noggrann husfru av
gamla skolan. Försöken misslyckades jämmerliga. Hon kunde icke
utdela den minsta lilla skrapa utan att stamma, rodna, ta tillbaka. Och
hennes noggrannhet tog sig ej sällan lika löjliga uttryck som nu, då hon
med väckarklockan i handen lurade på sin kammarjungfru. Den där
väckarklockan hade för resten ännu en uppgift: den var en symbol för
vetenskapen. Släktens ringaktning för hennes lilla person baserade sig
ej blott på en underskattning av hennes moral utan kanske i ännu högre
grad på ett underkännande av hennes vetenskapliga läggning. Där
begicks säkerligen en stor och svidande oförrätt. Hon hade redan och
med en viss glans avlagt sin fil. kand., då det Willmanska husets
befarade ruin och Jan-Petters uppträdande inom räckhåll förmådde
professorskan att i egenskap av släktens överhuvud utfärda ett
uppseendeväckande dekret: yngsta dottern saknade läshuvud.
Bestörtningen blev utomordentligt stor. Kalven med två huvuden är en
mindre sällsynt naturens lek än en Willman utan läshuvud. Naiva
medlemmar av släkten kände sig skandaliserade och protesterade.
Professorskan svarade med ett hemlighetsfullt och ömt leende:
Olga har fått någonting, som är bättre än ett gott huvud.
Vad i helsicke nu då! Bättre än ett gott huvud? De grubblade.
Plötsligt gick det upp ett ljus för dem.
Ett gott hjärta! Ett gott hjärta är bättre än ett gott huvud. Åtminstone för
omgivningen.
Det blev lösen och den vetenskapliga förklaringen av det något gåtfulla
och generande fallet Olga Janselius, född Willman. Hon hade ett gott
hjärta. Som alltid, då en stor upptäckt gjorts, infunno sig bevisen
självmant och i legio. 1) I späd ålder hade hon, ehuruväl flaskbarn,
aldrig kinkat utan sovit som en Guds ängel (vilket visserligen berodde
på, att den strängt upptagna professorskan hällt några droppar brännvin

i mjölken), 2) som minderårig hade hon a) ömt vårdat en sjuk kråkunge,
b) självmant läst högt för tante Sara, c) gråtit på julafton och i det
längsta vägrat att mottaga sina klappar, därför att hon mött ett fattigt
barn på gatan, 3) som ung flicka hade hon trots sitt dåliga huvud(?)
kämpat sig till sina examina (som om någon skulle vågat underkänna
Anna-Lisa Willmans dotter!) blott för att glädja sina föräldrar, 4) som
ungmö hade hon skänkt sin kärlek åt en sjuk och olycklig(?) man, 5)
som matmor visade hon sina tjänare alltför mycken flathet (sant! men
hindrar ej att hon dagligen önskade dem tandvärk och andra olyckor), 6)
även mot fattiga släktingar visade hon någon godhet (med i runt tal
30,000 kronor om året!), 7) hon skänkte den olycklige och föräldralöse
ynglingen Ludwig von Battwyhl den ömmaste omvårdnad.
Den sista punkten var sann i varje ord utom ett. Ludwig Battwyhl var
ingalunda olycklig; tvärtom måste han betraktas som urtypen för en
lycklig pojke. Ingen far hade förtryckt honom, ingen mor hade
fördärvat hans mage eller hans själsstyrka. Han hade levat större delen
av sitt liv i ett skolhushåll, som han helt och hållet behärskade genom
sina talanger, sin nävstyrka och sitt kvinnotycke. Han ingav sina
kamrater en skräckblandad beundran och sina lärare en fasa, som
stundom stegrades till panik. Han hade relegerats från tvenne läroverk
och slagit en massa rekord i diverse idrotter. Vid sjutton års ålder var
han en över hela landet känd fotbollspelare, men lämnade i sitt ryktes
blomning fotbollsplatsen till följd av ett komplicerat benbrott, som
gjorde honom obetydligt halt och högst intressant. Han var kanske
alltför mätt på ära men alls icke på mat, och gom och mage beredde
honom dagligen nya njutningar. Han ägde landets finaste pointer med
meterlång stamtavla och dessutom ett välförsett stall som visserligen
icke var hans. Överhuvudtaget kan man säga, att han ägde allt, som
icke var hans, och häri låg grunden till hans otroliga bekymmerslöshet
och hans storartade frikostighet. Ur hans väst- och byxfickor rullade
ständigt mynt, över vilkas härkomst inte katten gitte grubbla. Hans
karaktär ansågs vara god men misskänd och därför dubbelt god. Hans
omutliga sanningskärlek är redan berörd. Hans flärdfrihet gränsade till
oartighet och hans artighet till närgångenhet--allteftersom det passade
sig. Slutligen ägde han en stark och sällan motad benägenhet att hänga
och