Eros begravning | Page 4

för på tungan: Den renom
är allting rent. Tyvärr måste Olga erkänna, att hennes renhet ingalunda
bestod provet. Hon avskydde hela denna bordellutstyrsel, och då
Jan-Petter glömt att i sitt testamente--som eljest var späckat med
förargliga punkter och klausuler--värna den kära skatten, beslöt hon att
skaffa den ur huset. Bränna den kunde hon icke med gott samvete,
därtill var dess materiella värde för stort. Men hon kunde donera den
till Nationalmuseum, i vars slutna portföljer den kunde komma de
stackars forskare till gagn, som av sin konsthistoriska plikt tvingades
att vada i smuts. Följaktligen gjorde hon med glatt och hämndgirigt
mod en utgallring, skilde fårena från getterna, de oanständiga från de
oanständigaste, tog de senare från väggarna, lossade bladen ur ramarna,
buntade dem samman och--gjorde en upptäckt. På baksidan av dessa
lasciviteter hade Jan-Petter med darrhänt men läslig stil skrivit: Till min
älskade hustru Olga Janselius, född Willman. Här och var med ett
tillägg: På hennes tjugutredje födelsedag. På hennes namnsdag o.s.v.
En mezzotint, vars dunkel förgäves sökte dölja en ännu dunklare last,

bar påskriften: Till minne av vår bröllopsnatt!
När hade den putslustige herrn spelat henne det sprattet? Vem vet!
Kanske efter sin död. Ett försök att radera bort dedikationerna,
misslyckades och bladen gömdes på ett vindskontor. Fru Janselius hade
icke mod att genom ett brännoffer tillfoga den konsthistoriska
forskningen en om än ringa förlust. Eftervärlden skulle få en
besynnerlig uppfattning om den unga fruns smak; det fick hon finna sig
i. Tyvärr skulle redan samtidens omdöme förvillas av Jan-Petters
sataniska påhitt. En dag upptäckte Ludwig Battwyhl gömstället och
underkastade bladen en noggrann granskning. Han hade aldrig sett dem
förr eller åtminstone ej lagt märke till dem. Ty vem lägger märke till
det som hänger på väggarna? Han visade dem för sin vän Casimir Brut.
Så föll det honom in, att Lotten Brenner borde se dem. I trots av hennes
docentur och i trots av att hon alltid sov med en anatomisk handatlas
under huvudkudden, ansåg han henne vara ovanligt okunnig och tillika
dum. Han släpade den tjocka flickan upp på vindskontoret, satte henne
på det dammiga golvet och omgav henne med etthundrafemtio erotiska
akter. Det visade sig verkligen att hon var okunnig men vetgirig.
Ludwig docerade. Efter en knapp timmes undervisning överraskades
lärare och lärjunge av fru Olga. Hon såg sin hemlighet förrådd, hennes
hjärta stannade, hennes pulsar upphörde att slå, hennes pekfingrar reste
sig och pekade mot taket. Hon ville ljudlöst draga sig tillbaka, men
sinnesrörelsen bröt ut i en hel serie kraftiga nysningar. Då rusade hon in
på vindskontoret, grep Ludwig i kalufsen, släpade ut honom på vinden
och örfilade upp honom.
Senare tog hon honom i förhör. Hade han visat bladen för någon mer än
Lotten? Ja, för Casimir. Nu föll hon i gråt, gick till sängs och visade sig
icke mera den dagen. Men följande dag tog hon honom åter i förhör.
Ludwig bekände ytterligare ett brott: han hade visat bladen för Brita
Djurling. Brita Djurling--en sjutton års flicka! Varför hade han gjort det?
Härpå kunde han icke giva klart besked, men han antog att han gjort det
för att pigga upp flickan, som var en smula dåsig av naturen. Vid denna
bekännelse vände sig fru Olga plötsligt om, icke av blygsel utan därför
att hon alldeles tydligt hört Jan-Petters fnittriga skratt bakom sin rygg.
En hörselvilla. Alltjämt med bortvänt ansikte frågade hon, om han

också visat dem dedikationerna.
Vilka dedikationer?
Dedikationerna på baksidan!
Nej. Han hade inte tittat på baksidan. Han tog ett steg mot dörren,
antagligen för att gå upp och titta, men fru Olga höll honom tillbaka.
Hon tog honom i famn och kysste honom på kinden. Han var nitton år
och en stor odåga, som tre gånger rullat i studenten. Men han hade en
förtjänst: han var otroligt sanningskär. I skolan hade han genom sin
uppriktighet vunnit en herostratisk ryktbarhet och lärarkollegiet hade
vid ett par celebra tillfällen allvarligt dryftat frågan, om icke gossen
borde hänvisas till en anstalt för sinnessvaga. Denna omutliga
sanningskärlek var för ögonblicket och för fru Olga av stort moraliskt
värde. Pojken hade icke sett dedikationerna och följaktligen vågade hon
hoppas, att icke heller de andra sett dem. Visshet gavs dock ej, och från
den dagen blev hon än mera känslig för alla anspelningar och
tvetydigheter, som kunde tänkas angå hennes sexuella moral. Eller
rättare sagt--än mera benägen att i de oskyldigaste ord finna
anspelningar och tvetydigheter.
Bakom denna känslighet och misstänksamhet, som kunna förefalla en
smula löjliga, låg ett tioårigt lidande, en väl gömd men levande känsla
av skam. En libertins hustru blir ofta utsatt för medlidande, alltid för
misstankar. Den Willmanska släkten, som till ej ringa del levde av fru
Olgas äktenskap, skulle ha förnekat sin egen moraliska grundsyn, om
den gillat detta äktenskap. En högt uttalad förkastelse hade varit en
oförsynthet, men det moraliska samvetet