Eros begravning | Page 3

betraktas som en stiftelse till vetenskapens gagn och
dessutom som ett rekreationshem för unga vetenskapare. Man har
således anledning förmoda, att det Janselius-Willmanska äktenskapet
väsentligt befordrat den fria forskningen i vårt land.
Den unga eller halvunga kvinna, som nu med väckarklocka i hand
sökte bestämma normaltiden för ett kärlekssamtal, torde däremot haft
mindre skäl att rosa förbindelsen. Jan-Petter var rentut sagt en dålig
äkta man. De äktenskapliga plikter, som falla inom det intima samlivets
område, skola icke här beröras, allra helst Jan-Petter redan före
bröllopet uttryckligen förklarade sin ovillighet i nämnda hänseende.
Men brist på ett håll kan ju i viss mån motvägas av överflöd på ett
annat. Larsbofrun kunde ha gjort räkning på ett komfortabelt liv, nöjen,
smycken, resor. Hennes anspråk--om de framställdes--blevo icke fyllda.
Gentemot hustrun tog Jan-Petters naturliga snålhet ut sin rätt. Hon ville
icke tigga slantar och kläder och fick heller inga. De unga, fattiga
lärdomsljus, som under sommaren voro hennes gäster, prålade i den
fagraste sommarstass, bekostad av Larsbopengar, men Larsbofrun själv
gick i sina slitna, urblekta, söndertvättade bomullsklänningar. Om
vintern, då makarna mestadels levde allena, var det till och med knappt
om maten. Jan-Petters svaga hälsa krävde en särskild diet, och den
matfriska unga frun fick suga på ramarna. Också förblev hon mager
och gänglig ända till mannens död för att under sorgeåret fetma på ett
nästan oroväckande sätt. Och att hon ännu två år efter mannens död
gick klädd i svart, berodde mindre på pietet än på den omständigheten,

att sorggarderoben var den första, som hon skaffade sig på egen fri
hand och med fri börs. Den blev utomordentligt vacker, rikhaltig och
nästan outslitlig.
En egendomlig slump eller måhända en högre tillskyndelse fogade så,
att Jan-Petter och hans svärmor lämnade det jordiska på en och samma
dag med endast ett par timmars mellantid. Man vågar kanske antaga att
det band, som förenat dessa båda själar, varit starkt nog att trotsa den
store Förstörarens skiljande hugg. Hur som helst så hade fru Olga i ett
slag blivit kvitt ett dubbelt förmynderskap. Sorgen gjorde henne icke
blind för denna fördel och hon sade sig själv att hon skulle börja ett nytt
liv, fyllt av stora och starka intressen. Men hon redde sig illa i den nya
friheten. Hennes kärlek till böcker hade varit Jan-Petter en nagel i ögat
och för att i någon mån hävda sin självständighet hade hon läst som en
tentand; nätter igenom hade hon legat på magen med huvudet inpressat
mellan händerna, boken under näsan, pluggat. Nu föreföll henne
läsningen meningslös. Ödet hade gjort henne till fru på ett storgods och
hon ville helt ägna sig åt dess skötsel, ett mångsidigt och ansvarsfullt
arbete. Men stopp! Där stod Casimir Brut på vakt.
Han var en man, som man möjligen kunde hoppa över men svårligen
komma förbi. Axelbredden var förbluffande, nästan vanskaplig,
längden mindre imponerande, tyngden ansenlig. Pannan var icke
särdeles hög men bred och slät som en hyvlad planka. Ögonen hade en
stark och som oftast ilsken blick, mildrad genom ideliga blinkningar,
som tycktes säga: Nå, jag är ju inte så farlig--men akta er! Skägget var
ett praktstycke, mörkbrunt, armslångt, svällande och välvårdat. Ibland
doppade han det i soppan, vred då långsamt och omsorgsfullt ur det i
det han noga såg till, att dropparna föllo tillbaka i tallriken. Eljest var
han en hyfsad man och när fru Olga kom med sina allehanda förslag
och reformer, lyssnade han. Den unga frun utvecklade sina förslag med
en reda, som bottnade i en bred, sund, klar och skolad logik. Men att
hon var orolig och ivrig kunde man se därpå, att hon höll båda
pekfingrarna uppsträckta alldeles som en geisha i en operett. När hon
slutat, blinkade de mot varandra vid pass en minut--dock icke till
samförstånd. Casimir Brut svarade:

Gärna för mig. Men då går jag.
Och det kunde ju inte komma i fråga.
Fru Olga måste söka sig något annat. Dagen blev tom. Jan-Petter hade
alltid haft någon liten förargelse i bakfickan, vanligen bemängd med en
viss del spänning och en viss del överraskning. Knappt en kväll under
det tioåriga äktenskapet hade hon gått till sängs utan att säga åt sin
spegelbild: Tänk i alla fall! Och detta lilla "Tänk i alla fall" hade dock
varit en krydda. Dagen blev fadd. Den sista förargelse, Jan-Petter
gjorde henne, var denna:
Som nämnts hade Jan-Petter under sista skedet av sitt liv samlat
konstverk, som genom sina motiv kunde minna honom om det första
skedet. Samlingen bestod huvudsakligast av kopparstick, träsnitt,
mezzotinter, raderingar, teckningar, allt i allt över trehundra nummer.
De upptogo en betydande del av rummens väggytor. Ungefär hälften
voro av den art, att de trots det mer eller mindre lasciva motivet gärna
kunde låta se sig; hos den andra hälften överskred--om uttrycket
tillätes--det oanständiga anständighetens gränser. Jan-Petter försvarade
sin skatt med det bibelord, som lasten gärna