Eros begravning | Page 2

hade
en viss Jan-Petter Janselius råkat under professorns kniv och efter en
lyckad gallstens- eller njurstensoperation införts i professorskans
umgängeskrets. Hans historia kan icke kallas alldaglig.
Han var yngste son till en förmögen bergsman, häradsdomaren Erik
Jansson på Lilla Klockeberga. Medlemmar av släkten hade skrivit sig
Janselius, och då Jan-Petter bestämts för den lärda vägen, upptog han
det lärda namnet. Efter ettåriga studier vid universitetet for Jan-Petter
till Paris. Fadern hade dött och efterlämnat en betydande förmögenhet
att delas på fyra barn. Jan-Petter tog sin lott i kontanter, och då åtta år
förflutit hade kontanterna tagit slut. Han återvände hem, förvandlad.
Han hade rest ut som en ilsket rödhårig, fräknig, uppnäst bondpojke;
han återvände som en blek, mager, medelålders man med en kolsvart
hårkrans kring den kala hjässan, kolsvarta bryn, böjd näsa, kolsvarta
mustascher och dito pipskägg. En än större förvandling förestod. I
närheten av Lilla Klockeberga ligger det Brennerska godset Larsbo.
Det ägdes av greve Henrik Brenners barnlösa änka, ett fruntimmer i
svart. De sista åren av sitt liv ägnade hon med nit åt religionen och
upprättade en missionsskola i en av gårdens flyglar. En lada uppläts till
väckelsemöten. Den sysslolöse och uttråkade vivören, som åt nådabröd
hos sin äldste bror, uppträdde på dessa möten, först som åhörare, sedan
som väckt och vittne, sedan som talare. Slutligen blev han föreståndare
för missionsskolan. Änkegrevinnan besvarade alla invändningar mot
utnämningen med de orden: han är en man, som älskat mycket och lidit
mycket. På sin dödsbädd gifte hon sig med Jan-Petter Janselius och
överlämnade gods och skola i hans vård. Skolan försvann före
sorgeårets utgång. Jan-Petter hade åter förvandlats. Hans religiositet
hade blivit högkyrklig. Dessutom hade han blivit genealog och
upprättade med några yrkesgenealogers bistånd släkten Janses
stamtavla, varvid han påpekade den egendomliga omständigheten att
huvudmannen i varannan generation burit namnet Erik, vilket kunde
tyda på en härstamning från den Erikska kungaätten. En hypotes, som

han dock ej ville förfäkta, endast framkasta. För resten var hans
huvudintresse under dessa år konst. Hans smak var icke dålig och han
hade förvärvat en viss sakkunskap i fråga om kuriositeter. Han samlade
och fäste sig i valet mera vid innehållet än vid formen. Det erotiska
motivet var hans ledstjärna; den strålade lika klart från en grekisk vas
som från ett forainskt blad.
Vid några och femtio års ålder gifte han sig med den tjuguåriga Olga
Willman. Han var förälskad. Flickan var mager men tämligen kraftigt
byggd, hon hade stora händer och fötter, ansiktets oval var fulländad,
näsan vackert böjd, ögonen mörka och spelande, en liten smula kisande,
pannan tämligen låg men prydd av en mycket ostyrig och lustig mörk
lock. De stora händerna, de gängliga, kantiga rörelserna, de spelande
ögonen och framför allt den ostyriga locken kom henne att likna en
pojke, och Jan-Petter, som börjat tröttna på det renodlat kvinnliga, fann
henne behaglig. Men han ville på inga villkor gifta sig med henne; lika
litet ville hon gifta sig med honom. Professorskan, som önskade partiet,
behövde likväl ej använda vare sig maktspråk eller
övertalningsförmåga. För att rätt förstå hennes taktik måste man vara
mor, och vi nöja oss med att konstatera faktum: yngsta flickan Willman
gifte sig med Jan-Petter på Larsbo.
Före äktenskapets ingående upprättade Jan-Petter ett gåvobrev, som
överförde äganderätten till Larsbo på hans första hustrus,
änkegrevinnan Brenners, brorson, den då knappt tioårige greve Ludwig
Battwyhl. Avkastning och nyttjanderätt förbehöll sig Jan-Petter för
livstid och skulle efter hans död tillkomma änkan, så länge hon ej trätt i
nytt äktenskap. Häremot reste professorskan invändningar, men
bemöttes med en förklaring av så cynisk öppenhjärtighet att hon för
första gången i sitt liv retirerade i hopplös oordning. I trots härav fick
Willmanska släkten icke någon orsak att beklaga giftermålet. Larsbo
var givande, dess förvaltare, schweizaren Casimir Brut, en dugande
man, och Jan-Petter själv visserligen snål men medgörlig. Denna
medgörlighet var helt och hållet professorskans förtjänst. Svärmor och
svärson ägnade varandra en svärmisk och något sliskig tillgivenhet. De
förenades i en fullständig sympati, de hyste båda samma aktning för allt,
som ägde officiell glans eller som hade utsikt att en gång nå denna

glans; de hade båda besvarat livets stora frågor och kunde med lugn
ägna sig åt de smärre; de voro båda tandlösa och könlösa och behövde
icke dölja någonting för varandra; de hyllade samma etiska och
estetiska åsikter utom i fråga om viner, där Jan-Petter visade prov på en
mera känslig smak; de älskade båda det sköna och goda särskilt i dess
pikanta former; de svärmade båda för genialisk och välformad ungdom
av båda könen. Studenter och studentskor, unga konstnärer och
litterater, som tillhörde den Willmanska släkt- eller vänskapskretsen,
behövde icke taga hänsyn till offentliga stipendieutdelare.
Professorskan, som gärna fronderade en smula, belönade tvärtom den
ungdomliga oppositionslustan, särskilt om den kom någon liten skandal
åstad. Hon hade ett förtjusande muntert lynne. Under ett decennium
kunde Larsbo