Eros begravning

Eros' begravning, by Hjalmar
Bergman

The Project Gutenberg EBook of Eros' begravning, by Hjalmar
Bergman This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and
with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away
or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.net
Title: Eros' begravning
Author: Hjalmar Bergman
Release Date: June 14, 2004 [EBook #12613]
Language: Swedish
Character set encoding: ISO-8859-1
*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK EROS'
BEGRAVNING ***

Produced by PG Distributed Proofreaders

Eros' begravning
av
Hjalmar Bergman

--hoppas ni förstår att det här är en tragisk skildring ur det verkliga
livet.
Ludwig v. Battwyhl
1922

Fru Olga Janselius satt vid sitt halvöppna sängkammarfönster och
betraktade någonting, som skulle giva upphov till åtskilliga samtal, än
flera historier samt en del förvecklingar. Den unga fruns morgontoalett
var ej avslutad; hon bar kamkofta och det svarta håret låg i en tämligen
tjock fläta utmed ryggen. Just då denna fläta skulle upplösas, hade
kammarjungfrun på sin matmors hals strax nedanför högra örat
upptäckt ett litet hudutslag, en revorm. Denna åkomma orsakas enligt
kammarjungfruns förmenande av en liten men energisk mask, som
borrar sig in i den mänskliga huden, varvid den visar tydlig förkärlek
för ung och mjäll hud. Han är mer förarglig än farlig men bör i alla fall
utrotas och härtill ha de vise funnit ett utmärkt medel i grodspott.
Grodan lever nämligen av mask och hennes spott, som man finner
överallt på gräs och örter, är för masken ett dödligt gift. Så långt
kammarjungfrun. Fru Janselius begagnade tillfället att sprida en smula
upplysning. Den så kallade grodspotten har ingenting med grodor att
skaffa utan är en slemmig vätska, varmed grodsputens--Aphrophora
spumaria--larv omger sig. Härtill genmälte Bolla, kammarjungfrun, att
vare sig en larv eller en slarv spottat klysan, så skulle hon därmed
förjaga den eländiga masken. Och hon begav sig åstad, i flygande fläng
och trallande en hjärtslitande visa om en mycket olycklig kärlek.
Såtillvida var allting gott och väl.
Men när flickan sprungit över gårdsplanen och just skulle vika om
flygelbyggnadens hörn, mötte hon en ung karl, och mötet gjorde slut på
hennes beskäftiga brådska. Fru Janselius kände icke karlen men antog,
att han var en säsongarbetare, anställd vid torvupptagningen. Vidare
antog hon att Bolla stannat för att inhämta några upplysningar rörande
grodspotten. Det förra antagandet var riktigt, det senare höll ej streck.
Vissa utmanande rörelser från den unge mannens sida, vissa mjuka

slingringar hos flickan övertygade henne om, att samtalet tagit en
galant vändning. Fru Janselius suckade. Hon stack pekfingern i mun
och beströk därefter med sin egen saliv revormen--ty även det ska vara
bra--varpå hon löste upp sin fläta, kammade sitt hår, satte upp det. Hon
suckade än en gång och återvände till fönstret. Paret hade försvunnit,
men en flik av Bollans blårandiga kjortel stack fram vid husgaveln, och
då och då kom en hullig, brunbränd armbåge till synes. Samtalet
fortsatte.
Hade fru Janselius varit en på handling inriktad natur, skulle hon
givetvis ha slagit upp fönstret på vid gavel och med få, kraftiga ord
tillrättavisat den försumliga. Tyvärr var hon en människa med
vetenskaplig läggning. Passionerad statistiker föll det henne genast in
att ett stort fält för vetenskapliga undersökningar här låg obrukat. Hur
mycken tid offrar människan på sitt kärleksliv? Snabbt uppdelade hon
arbetsfältet i trenne rutor: 1) tid för kärlekshandlingar (dans, smek,
coitus), 2) tid för kärleksreflexioner och förberedelser (utsmyckning,
"drömmerier", erotiska böcker och skådespel), 3) kärlekssamtal ("flirt"
till gränsen av giftermålsanbud, där man råkar in på socialt område).
Fru Janselius beslöt att genast plöja en första fåra på det stora fältets
tredje ruta. Hon skyndade till nattduksbordet och ryckte det lilla
damuret ur dess läderetui. Det lilla damuret stod. Hon blickade upp mot
frontespisklockan över dörren. Stod. Hon vände sig mot
Minervaklockan, ett konsolur av Per Henrik Beurling. Minerva stod.
Fru Janselius fick ett allmänt intryck av bristande noggrannhet, av slarv,
av lättsinne--vetenskapens lömskaste fiende. Så erinrade hon sig
väckarklockan. Även den stod men kunde dragas upp i ett nafs. Med
detta blygsamma men nyttiga instrument i sin hand tog hon åter plats
vid fönstret.
Fru Olga Janselius, dotter till den kända professorskan Anna-Lisa
Willman och hennes man professorn, syster till doktor Karolina
Willman och författarinnan Anna-Lisa Djurling, kusin till docenterna
Betty Willman och Lotten Brenner samt amanuensen Lizzy Willman,
var själv som nämnts av vetenskaplig läggning och hade icke saknat
vetenskaplig ambition. Men ett i de flesta hänseenden olyckligt
äktenskap hade upplöst denna fasta ambition i nycker och infall, som

någon gång kunde få en viss prägel av förryckthet, så främmande för
vetenskapen. Och likväl hade hennes äktenskap gagnat om icke
vetenskapen direkt så åtminstone några av dess utövare. Vid en
tidpunkt, då professorskan Willmans stora representationskostnader
hotade att överstiga professorn-kirurgens ej obetydliga inkomster,