Elias Lönnrot | Page 5

verserna nu befinna sig, ?r L?nnrots verk. Man m? dock ej missf?rst? detta uttalande. I Kalevala finnas l?nga runoserier, hvilka ej beredt utgifvaren n?gon vidare m?da ?n att af talrika varianter sammanst?lla de b?sta st?llena. Af detta slag ?ro alla troll- och br?llopss?ngerna samt de lyriska partierna. En betydligt st?rre m?da beredde honom de egentliga episka s?ngerna. I dem m?ste ber?ttelsen r?tt ofta "sammanv?fvas" (L?nnrots eget uttryck) af or?kneliga sm? s?ngfragment och den genomg?ende tr?den deri, efter en sorgf?llig pr?fning af de skilde s?ngarnes sins emellan stridiga uppgifter, gifvas en riktning, som tycktes utgifvaren b?st med h?nsyn till det hela. S?lunda uppstodo de delar af det stora epos, hvilka vi ben?mna episoder, eller de sm? epopéer, i hvilka antingen en enda h?ndelse eller en ende hjelte utg?r den episka s?ngens f?rem?l. Eller r?ttare, de uppstodo icke, utan ?teruppstodo, d.v.s. de sammanfogades till den helhet, i hvilken de af folket uppfattats och sjungits innan de under tidernas lopp splittrats s?nder. M? det till?tas mig att f?r L?nnrots tillg?rande i afseende p? runornas sammanst?llning hemta en liknelse fr?n ett annat konstomr?de. L?nnrot f?rfor h?rvid s?som en konstn?r, hvilken gjort ett rikt fynd af forntida mosaikarbeten, hvilka blott i vissa delar ?ro bibeh?llna, men f?r det mesta ligga f?r hans f?tter, s?nderslagna i bitar. Konstn?ren k?nner inom sig lusten och f?rm?gan att f?rs?tta dessa konstalster i deras ursprungliga skick; han letar sig till den dem inneboende idéen och formen, och nu ger han sig till att af styckena sammanst?lla ett helt, och afst?r ej fr?n f?retaget, innan bild efter bild st?r der fullf?rdig.
Dylika i sitt ursprungliga skick ?terst?lda enskilda mosaikarbeten ?ro episoderna i det nuvarande Kalevala. Och dessa eller de sm? epopéerna ?ro de enda episka skapelser, hvilka de b?ste runos?ngarne tyckas hafva ansett f?r n?got enhetligt och helt f?r sig. Om en st?rre enhet hade de ej n?gon aning. Episodernas sammanst?llning till ett st?rre helt d.v.s. till v?rt nuvarande Kalevala ?r ensamt och uteslutande L?nnrots verk. H?r ?r ej r?tta platsen att afg?ra, huruvida denna sammanst?llning var n?dig och om den episka dikten derp? vunnit eller ej. Jag f?r min del skulle tycka lika mycket om de ursprungliga sm?-epopéerna som om Kalevala, men att detta ej ?r flertalets smak, vet jag ?fven. Och det l?r v?l ej heller kunna f?rnekas, att Kalevala i sin nuvarande form ?r ett likas? helgjutet epos som m?nga andra dylika skapelser, och vi m?ste beundra den blotta konstn?rliga instinkt, med hvilken L?nnrot fogat sm?-epopéerna (episoderna) tillsamman. Ty till all lycka voro de estetiska teorierna honom fullkomligt obekanta.
Denna sistn?mda omst?ndighet erh?ller stor vigt i och f?r besvarandet af fr?gan: var L?nnrot ber?ttigad f?rst och fr?mst att sammanflicka de skilda s?ngerna och episoderna, och sedan till det ?nnu djerfvare steget, att sammanst?lla dessa af folket diktade mindre epopéer till ett enda stort epos?
Inf?r denna fr?ga har m?ngen af Kalevalas och L?nnrots v?nner b?fvat, men L?nnrot sjelf deremot aldrig. Sin tanke h?rom har han uttalat i en p? svenska spr?ket skrifven uppsats (Literaturbladet 1849, s. 16) om andra redaktionen af Kalevala, ur hvilken jag h?r meddelar det v?sendtligaste. "Den ordning", s?ger han, "i hvilken runos?ngarene sjelfve sjunga sina runor, ?r v?l ej alldeles att f?rbise, om jag ock ej vill f?sta alltf?r stor vigt dervid, s?vida de deruti mycket afvika fr?n hvarandra. Just denna olikhet, hvarigenom ordningen mellan s?rskilta runor hos den ene s?ngaren ofta kom att korsa den andres, och sedan efter m?ngfaldiga uppteckningar af samma runor hos s?rskilta s?ngare h?gst f? ?terstodo, som ej af den ene eller den andre sjungits i n?got slags sammanhang med en eller flere andra, styrkte mig i den redan f?rut fattade meningen, att alla runor af detta slag m?jligtvis kunde bringas i samband med hvarandra. Jag kunde ej anse den ene s?ngarens ordning mer ?n den andres f?r ursprunglig, utan f?rklarade s? den ena som den andra ur det hos menniskan naturliga beg?ret att bringa sina kunskaper i n?gon ordning, hvilket efter s?ngarenas individuela f?rest?llningss?tt skapat olikheten. Slutligen, n?r ingen af s?ngarene enskilt mera kunde m?ta sig med mig i anseende till massan af runor, dem jag samlat, trodde jag mig ega samma r?tt, som jag var ?fvertygad om att de fleste af s?ngarene tillerk?nde sig, att nemligen ordna runorna eftersom de b?st passade till hvarandra, eller med runans ord: itse loime loitsijaksi, laikahtime laulajaksi d.v.s. jag ans?g mig f?r en s?ngare, lika god som de sjelfva."[5]
Se der ett likas? klart som afg?rande svar p? fr?gan, med hvilken r?ttighet L?nnrot sammanv?fde f?rst episoderna af Kalevala och sedan f?renade dessa till ett stort helt. Han st?lde sig i bredd med runos?ngarne, och deri handlade han fullkomligt riktigt. Han var till sinnelagets enkelhet eller s? att s?ga i andlig oskuld deras jemlike; estetiska f?ruts?ttningar besv?rade honom lika litet som dem. Han var visserligen ingen alstrande skald. Men ?fven detta var en f?rdel, ty s?lunda