Elias Lönnrot | Page 8

han hoppades, sedan den finsk-svenska ordboken blifvid färdig,
ännu hinna med en svensk-finsk ordbok, en fullständig finsk mytologi,
en komparativ grammatik öfver de finska, estniska, vepsiska och
lappska språken, m. m. Tillika hade han under den långa
tjenstledigheten blifvit främmande för de till läkaryrket hörande
åliggandena. I följd häraf tog han ett raskt steg. Han insände till
vederbörlig ort en ansökan, i hvilken han anhöll, att honom måtte
beviljas afsked från tjensten och med detsamma en sådan
lifstidspension att han ostördt kunde egna sin tid åt de nyssnämda
arbetena. Till denna ansökan bifogade generaldirektören ett varmt
förord och äfven kejserliga Senaten tillstyrkte bifall till ansökningen,
men från högsta ort kom ett afslag, hvilket synes ha grundat sig på
generalguvernörens framställning i frågan.[7]
Denna motgång kunde väl till en början gräma Lönnrot, men snart
torde han likväl ha tröstat sig, i synnerhet som chefen för
medicinalstyrelsen synes åter hafva medgifvit honom en kortare
tjenstledighet, ty annars hade han väl föga kunnat vistas på Laukko
gård, der han slutförde arbetet på Kalevala och derifrån han hitsände
handskriften. Efter att hafva afslutat detta stora arbete, tog han sig en
liten tids hvila, kom sig att äfven en smula tänka på sin egen ställning
och erfor en känsla af hur enformigt och glädjetomt det var att lefva så

ensam. Med ett ord, han beslöt att gifta sig och redan i juli månad
samma år hemförde han från Uleåborg en ung maka.[8] Äfven i öfrigt
lade han en fastare grund för sitt hem genom att i Kajana inlösa en
byggnadstomt, på hvilken han uppförde ett präktigt hus. Följande vår
föddes åt honom på Eliasdagen en son, hvilken sjelffallet i dopet
uppkallades med detta namn, men till faderns stora sorg ej blef
långlifvad. (Se om det nya huset och om sonens födelse det här bilagda
facsimile af ett bref från Lönnrot till assessor F. J. Rabbe, dat. den 21
april 1850).
I sitt nya och beqväma hem i Kajana fick han likväl dröja endast några
fä år. Vid denna tid förverkligades nemligen ändtligen den länge närda
förhoppningen att vid universitetet skulle inrättas en skild professur för
finska språket. Det var den 22 mars 1850 H. M. Kejsaren gaf sitt
samtycke till detta embetes inrättande. Anledningen härtill var snarare
af praktisk natur än framkallad af nitälskan för vetenskapens befordran.
Skolförordningen af år 1841 hade nemligen bland
undervisningsämnena i skolorna upptagit äfven finska språket, men i
och med detsamma begynte man klaga deröfver, att det ej fans lärare,
mäktige att meddela vetenskaplig undervisning i detta språk. Derjemte
hade styrelsen äfven från den kyrkliga administrationen fått sig
meddelade klagomål deröfver, att åt prestkallet egnade sig ett stort antal
unge män, hvilka voro okunnige i finska språket och af denne orsak ej
lämpade sig till allmogens lärare. Styrelsen önskade afhjelpa dessa
brister genom att stifta flera stipendier till uppmuntrande af finska
språkets studium, och vände sig i denna afsigt till universitetets
konsistorium. Detta ansåg (år 1847) en professurs inrättande för det
bästa medlet att aflägsna nämnda brister, och resultatet häraf blef
Kejsarens ofvannämnda beslut. Kort efter sedan detta blifvit bekant,
förfrågade sig Lönnrots vän Rabbe hos honom, huruvida han hade för
afsigt att ansöka professuren i finska språket, som snart skulle anslås
ledig. Han svarade nekande och uppgaf sig ha uppmanat Castrén att
söka platsen och tillade att han ansåg Castrén, v. Becker, Alex. Ingman.
Akiander och Kellgren dertill lämpligare än sig sjelf (se det
facsimilerade brefvet här framom). Endast i den händelse, att ej någon
af dem ville mottaga platsen, kunde han gå in på att söka den. I ett
annat bref yttrade han af samma anledning bland annat: "crede mihi,

bene qui latuit, bene vixit (tro mig, den som lefvat väl i en undanskymd
ställning, har lefvat lycklig)". Castrén ansökte tjensten och fick den,
och deröfver var ingen gladare än Lönnrot, som sålunda fick stanna
qvar i sitt Tusculum i Kajana. Men denna hans glädje skulle ej blifva
långvarig. Till sorg för honom och hela Finland dog Castrén, efter att
ha innehaft katedern endast ett år. Nu riktades allas blickar på Lönnrot.
Han för sin del hoppades, att v. Becker eller någon annan skulle ansöka
tjensten, men då ej detta skedde och då jemte andra uppmaningar äfven
studenterna i en adress, underskrifven af representanter för alla
afdelningarna -- o, hvilka tider af sämja! -- till Lönnrot uttalade sin
innerliga önskan att han ville komma hit, sänktes vågen till
vetenskapens fördel och Lönnrot insände sin ansökan. Först på våren
1854 blef han installerad i embetet, och innehade det sedan i åtta år.
Som sitt vigtigaste föreläsningsämne ansåg han -- och detta var ju helt
naturligt -- Kalevala, hvaröfver han, hela den tid han beklädde embetet,
höll två föreläsningar i veckan. Han öfversatte texten till svenskan och
meddelade derjemte så omfattande förklaringar, att han ej hann med
flera än tio sånger under