Elias Lönnrot | Page 7

talade och skref han, om också ej
felfritt, i sin yngre mannaålder, men glömde dem sedan på gamla dagar.
Hans föregångare bland finska språkforskare egde en långt mindre
omfattande synkrets.
På tal om Lönnrot som språkforskare må jag med detsamma äfven
omnämna hans Lexikon, som visserligen såg dagen mycket senare,
men på hvilken han arbetat troligen redan vid tiden för sin flyttning till
Kajana. Det i runorna samt i nordöstra Finlands och ryska Karelens
dialekter förefunna ordförrådet, som till en icke ringa del var
främmande för det öfriga Finland och sålunda ej ingått i Renvalls för
öfrigt förträffliga ordbok, uppfordrade honom naturligtvis till detta
arbete. Också var lexikonet redan så tidigt som år 1849 så långt hunnet,
att han då ämnade begynna dess tryckning (se bref till Rabbe 24/3
1849). Det hade varit stor skada, om denna afsigt satts i verket, ty
otvifvelaktigt ökades ordförrådet allt mer ju längre tid ordboken var
under arbete. Dock fick han ej någonsin detta verk sådant, att det hade
tillfredsstält honom sjelf. Materialets rikhaltighet tvang honom att vid
dess bearbetande anlita andras biträde, och dessa egde troligen ej fullt
den för ett sådant arbete nödiga insigten och förmågan. Också ansåg
Lönnrot sjelf sin finsk-svenska ordbok endast som en materialsamling,
af hvilken i framtiden någon annan kunde utarbeta ett verkligen
vetenskapligt lexikon.
Tanken på en omgestaltning af Kalevala hade sannolikt redan i början
af fyrtiotalet gått upp för Lönnrot. Nya fragmenter af de episka
sångerna hade tid efter annan yppats, och när nu D. E. D. Europaeus
från och med år 1845 med Kajana till utgångspunkt i och för

runosamling utsträckte sina färder ända till sjön Onega och Hvita
hafvet, kommo stora skatter, bland annat hela Kullervo-episoden, ännu
fram i dagen. Ute på runosamling voro äfven andre, hvilkas resor, i
likhet med Europaei, Finska Literatursällskapet, som numera kommit i
en bättre ekonomisk ställning, till största delen bekostade. Deras skörd
var ej heller obetydlig. Lönnrot sjelf kunde nu sitta i lugn uti Kajana
och sammanfoga och ordna, hvad de yngre tillsände honom. På våren
1849 fick han det svåra arbetet färdigt, och samma år utkom den nya
redaktionen af Kalevala. Hennes företräden framom den äldre upplagan
äro så kända, att om dem här ej behöfver ordas, äfven i fall tid och
tillfälle medgåfve detta.
I sammanhang med Kalevala vill jag äfven taga Trollsångerna till tals.
Af dessa hade hopat sig en så stor mängd, att de ej alla fingo rum i
Kalevala. De måste således utgifvas särskildt för sig, och till all lycka
hann Lönnrot äfven dermed, ehuru först på sin ålderdom. Om den
finska magin och sjukdomars botande medels trollord hade han redan
långt tidigare uttalat sina åsigter; detta gjorde han i sin år 1832 för
medicinedoktors grad utgifna afhandling "Om Finnarnes magiska
medicin", hvilken han tio år senare i omarbetad form ånyo
offentliggjorde i Finska Läkaresällskapets tidskrift. Magin i äldre tider,
och ännu för omkring fyrtio år sedan i ryska Karelen, bestod ej af detta
meningslösa mumlande och dessa vidskepliga konster, med hvilka
kringstrykande qvacksalfvare, gällare och zigenare nu lura lättroget
folk. Trollkarlen var en "siare", en verklig schaman, en af traktens
skarpsinnigaste män och som tillika stod högt i sedligt afseende. Det är
bekant, att blotta personligheten såväl hos en aktad läkare som en
själasörjare stundom inverkar genom den sjukes sinne tillika på dennes
kroppsliga befinnande. Den finske schamanen var på en gång läkare
och ett slags prest. Med sitt blotta väsen inverkade han förmånligt på
den sjuke, som i honom såg en person ädlare än han sjelf. När härtill
kommo de med öfvertygelsens kraft uttalade orden, hvilka med poetisk
inspiration och i en språkligt anslående form blottade sjukdomens
orsaker eller "ursprung" och sedan bortbesvuro den från den sjuke, så
är det förklarligt, att denne rätt ofta blef lugnare till sinnes och att detta
rätt ofta förmådde äfven stilla den kroppsliga smärtan. Påtagligen är
just detta afsigten i mången trollsång. När det t. ex. i "eldens ord" en

hel lång versserie igenom talas om rimfrost, köld och is, så flägtar från
orden likasom kyla på den sjuke och den, om ock endast andliga
förnimmelsen häraf afsvalar äfven kroppen. -- I denna riktning går
Lönnrots åsigt om sjukdomars botande medels trollord, och en hvar,
som sett en verklig schaman utöfva sin konst, medger gerna att
Lönnrots tanke är riktig.
Tjenstledighetens sköna dagar togo slut den 31 december 1848. Under
denna tid hade han fått andra editionen af Kalevala i det närmaste
afslutad och lexikonet nära nog i tryckfärdigt skick, undersökt de
beslägtade språken söder om Finska viken, äfvensom utgifvit Paavo
Korhonens dikter och en svensk-finsk-tysk tolk. I handskrift förefans
äfven ett "Lukemisto" ("Läsebok") benämdt arbete, som var afsedt att
bli ett slags finsk antologi, men hvars tryckning sedan ej blef af. Men
detta oaktadt hade Lönnrot dock ej på långt när gjort allt hvad han
ämnat;