Elias Lönnrot | Page 9

ett helt läseår. Under de två öfriga timmarne
föreläste han än finsk grammatik än mythologi; första året öfversatte
han under dessa timmar äfven några epistlar ur Nya testamentet från
grundspråket till finskan. För det mesta föredrog han likväl som sitt
andra föreläsningsämne nydaningen af termer i särskilda vetenskaper.
Härunder uppstodo den mästerliga terminologin i botanik, medan han
öfversatte Hartmans Flora, och de talrika termerna på lagkunskapens,
grammatikens och andra områden. Tidigare hade han bildat termer för
metriken och räkneläran; på äldre dagar bidrog han med sådana äfven
till forstvetenskapen. Som examinator var han vänlig och kanske till
och med alltför litet fordrande. Ledamotskapet i konsistorium
intresserade honom ej, men han försummade likväl icke dess
sammanträden.
Lönnrots arbetsförmåga och såväl mängden som omfånget af hans verk
äro visserligen beundransvärda, men de kunna likväl förklaras, när man
känner de vilkor och förhållanden, under hvilka det unnades honom att
arbeta. Af naturen hade han en utomordentligt frisk kropp. Sjuksängen
torde han knappast någonsin hafva intagit utom en gång för något mer

än tio år sedan, då han bröt sitt ena ben,[9] och nu sednast kort före sin
död. Denna friska kropp sökte han genom öfning hålla i godt stånd.
Som yngling och medelålders man tog han flitigt sjöbad; vintertiden
löpte han ofta på skidor, sommartiden åter gjorde han fotvandringar och
rodde gerna. Efter sin hitflyttning idkade han gymnastiken flitigt och
uppnådde i denna kroppsöfning en sådan färdighet, att han ännu under
det sista året af sin professorstid kunde klättra uppför stängerna ända
upp till det höga hvälfda taket i vår gymnastiksal. Derjemte var han
måttlig i mat och dryck, ehuru han ingalunda föraktade ett godt mål och
ett godt glas. Det enda njutningsmedel han älskade i högre grad var
kaffet, hvaraf han kunde förtära hvilken tid på dagen och i hur stor
mängd som helst, och ingenstädes bjöds ett bättre kaffe än i hans hem.
Till kroppen var han således på det bästa utrustad till en arbetets man.
Men också arten af hans tjenstebefattningar var förmånlig för litterärt
arbete. Vid tiden för hans läkarverksamhet i Kajana lefde och dogo
menniskorna, åtminstone i den delen af landet, för det mesta utan
läkarhjelp. Och han uppmuntrade dem ej heller att söka sådan hos
honom, om han ock vid anmodan alltid var färdig att besöka sjuke.
Endast resorna på tjenstens vägnar togo tid, i synnerhet i en så på vägar
fattig trakt som Kajana distrikt då för tiden var. Men mycken tid blef
likväl öfrig för det arbete, han föredrog framför allt annat. Härtill kom
mången kortare tjenstledighet, som medicinalstyrelsens chef ej
tröttnade att bevilja honom, och dessutom den femåriga
tjenstledigheten åren 1844-1848, medels hvilken styrelsen på ett så
kännbart sätt befordrade utgifvandet af Kalevala och äfven andra
skrifter af Lönnrot. Hans långa lifstid bör äfven tagas med i räkningen,
när det är fråga om mängden af det arbete, han utfört, ty den gjorde
hans arbetstid nästan dubbelt så lång som en skriftställares vanligen är
det. Men han hade äfven sjelf en stor förtjenst om myckenheten af hvad
han hunnit med. Sjelf uppgaf han orsaken dertill vara den, att han ej
inlät sig på dagens frågor och att han ej åtog sig några utom hans
egentliga verksamhetsfält stående värf och bestyr. Också tog han tiden
mycket väl i akt. Under resorna i sitt distrikt hade han alltid något
arbete med sig. När han då på en gästgifvargård var tvungen att vänta
på häst eller när roddare under färder till sjös ej voro till hands eller om
ett oväder orsakade ett afbrott, öppnade han sin rensel och satte sig att
skrifva. Sålunda blef tiden honom ej lång, arbetet skred och en smula

framåt, och maximen nulla dies sine linea, hvilken han sökte
efterkomma, förverkligades sålunda. Ett sådant resarbete är t. ex.
förordet till 3:e delen af Kanteletar, som är dagtecknadt "Under en resa
i Sotkamo socken" den och den dagen.
* * * * *
Lönnrots förtjenster om det finska språkets utbildning hafva ofta nog
blifvit missförstådda eller, med andra ord, man har tillskrifvit honom
oberättigade förtjenster, medan å andra sidan andra verkliga sådana ej
uppskattats tillräckligt högt. Hans största förtjenst är att hafva skapat
Kalevala. Platsen dernäst intager de öfriga folkdikternas (de lyriska och
trollsångernas) samt ordspråkens bringande i dagen. På dessa verk,
Kalevala och de gamla sångerna öfverhufvud, hvilar den finska
nuvarande och framtida konstpoesin, ja hela den högre literaturen på
finska språket. Genom runorna och ordspråken riktades nemligen
skriftspråket med hundradetals nya ord och talesätt, hvilka ganska ofta
äro lyckliga uttryck för en hyfsning och för känslor, högre och ädlare
än hvad man kunnat ana att skulle kunna uttryckas på detta språk.
Sådana ord och uttrycksätt, för den äldre literaturen obekanta, äro nu i
hvarje bildad finnes mun och penna, lika godt i hvilken trakt af landet
han är född. Genom runorna och ordspråken riktades skriftspråket