Elias Lönnrot | Page 6

till
sinnelagets enkelhet eller så att säga i andlig oskuld deras jemlike;
estetiska förutsättningar besvärade honom lika litet som dem. Han var
visserligen ingen alstrande skald. Men äfven detta var en fördel, ty
sålunda undgick han såväl frestelsen att inlägga någonting eget i
runorna som misstanken att hafva gjort detta. Men å andra sidan hade
han ett fullt ut lika utbildadt gehör och ett lika fint skönhetssinne som
de bäste runosångarne. Härtill kommer, att han var i besittning, och till
ännu i skriftlig besittning, af en vida större samling runor än någon
annan runokännare. Med full rätt kunde han således företaga sig, äfven
han, att uppställa runorna i någon slags följd, och resultatet häraf är
Kalevala! Vi ega alla samma rättighet. Vi kunna upplösa Kalevala i
små epopéer och godtyckligt sönderdela dess skilda ställen. Endast
Marsyas' och Zoilos' skuggor varna oss för ett sådant försök!
Kalevalas framträdande tyckes till en början ej hafva framkallat någon
entusiasm eller förorsakat någon större väckelse på det literära området.
Inom den bildade klassen i vårt land funnos då ännu ytterst få fullt
mäktige det finska språket, och endast sådane kunna njuta af Kalevalas
läsning. Att bland våra bildade män äfven funnos dem, som ansågo
runornas sammanställande till ett enda epos för ett dumdristigt och
löjligt företag, är bekant. Först sedan Castréns för sin tid lyckade
öfversättning af Kalevala år 1841 sett dagen, kunde en större
läsarekrets här hemma och en och annan nyfiken forskare äfven i
utlandet göra bekantskap med detta epos. Med stöd af denna
öfversättning gjorde Robert Tengström ett första försök i hemlandet att
tolka idéen i Kalevala, och uttalade i en afhandling derom
(Fosterländskt Album I, 1845) åsigter, hvilka ännu ega värde, bland
andra äfven den, att kampen om Sampo är den hjeltebragd, som
besjunges i detta epos och hvilken utgör dess egentliga medelpunkt.
Genom Castréns öfversättning lärde äfven J. Grimm känna Kalevala.
Han skref deröfver en omfattande studie (i den af Hoefer utgifna
"Zeitschrift für die Wissenschaft der Sprache" B. I, 1846), som kort
derefter här hos oss utkom i svensk öfversättning (Fosterl. Album II).
Hans betydande uttalande anvisade Kalevala den plats bland andra de
bästa folkepopéer, der denna dikt sedermera endast ytterligare befästats.

Samme ädle vetenskapsman var äfven den förste, som tillerkände våra
Ordspråk deras rätta värde.
* * * * *
Lönnrot var vid den tiden, då han af trycket utgaf Gåtorna, d.v.s. det
sista från folkets läppar uppsamlade större literära verket, endast fyrtio
år gammal. Redan då hade han kunnat dö eller kunnat lägga armarna i
kors, och hade likväl fullgjort ett verk, sådant som ännu ingen finsk
man mäktat med. Till all lycka dog han ej och lade ej heller armarne i
kors. Honom hade ännu förunnats en mycket lång arbetsdag till den tid
han redan förlefvat, och allena det arbete, han utförde under sitt lifs
senare hälft, vore tillräckligt att utgöra en vanlig skriftställares hela
lifsgerning.
Lyckligt var det för Lönnrot, men ännu lyckligare för den finska
literaturen att han vid den tiden eller från och med början af år 1844
erhöll tjenstledighet för ej mindre än fem år och dertill en tjenstledighet,
under hvilken han uppbar hela sin lön, och arvodet till vikarien erlades
af statsmedel. Sålunda hade äfven styrelsen funnit hans verksamhet
åtminstone "nyttig".
Nu grep han sig också an med arbeten och resor. Redan åren 1836 och
1837 hade han för första gången berört det lappska språkområdet. Åren
1841 och 1842 genomreste han i sällskap med Castrén alla tre
Lappmarkerna ända till Arkangelsk, der han skildes vid sin reskamrat
för att ej mera någonsin här i lifvet återse honom.[6] Härifrån styrde
Lönnrot sin kosa söder ut och tillbragte sistnämde års sommar uti
Vepsernas land i Olonetska guvernementet. Nu, sedan han fått den
långa tjenstledigheten, begaf han sig till Ingermanland, Estland och
Livland, under hvilken resa hans insigter och synkrets naturligtvis
betydligt vidgades. Såsom frukter af dessa resor utgaf han vid skilda
tider värderika arbeten öfver Vepsernes språk och Enare-Lappska
dialekten, för hvilka en redogörelse här dock ej kan få rum.
Derförinnan hade han i tidskriften "Suomi" offentliggjort en
omfattande och grundlig undersökning af vårt eget språk, deri han såväl
på ljud- som böjningslärans områden meddelar en mängd nya
iakttagelser, hvilka omedelbart kommo skriftspråket till godo och

senare tillämpats i språklärorna. Lönnrots öfriga förtjenster hafva på
sätt och vis undanskymt hans förtjenster såsom språkforskare. Jemförd
med andra finska språkforskare före Castrén står han så högt, att de ej
på långt när kunna mäta sig med honom. Hans språkliga vetande
grundade sig på de gamla latinska och grekiska språken, i hvilka han
egde grundliga insigter. På äldre dagar lärde han äfven känna den
allmänna filologins grundsatser ur tysken Beckers en tid högt
uppskattade verk "Organism der Sprache" och Diefenbachs arbeten.
Härtill kommo de nyss nämda vestfinska språken, hvilka han kände
mycket väl. Tyska och ryska både