Elias Lönnrot | Page 5

runosamlare bifogat runorna,
har kännaren lätt att urskilja från dem, de verklige runosångarne sjungit.
Verserna äro således, på några få undantag när, i det skick folket
sjungit dem; den ordning deremot, i hvilken verserna nu befinna sig, är

Lönnrots verk. Man må dock ej missförstå detta uttalande. I Kalevala
finnas långa runoserier, hvilka ej beredt utgifvaren någon vidare möda
än att af talrika varianter sammanställa de bästa ställena. Af detta slag
äro alla troll- och bröllopssångerna samt de lyriska partierna. En
betydligt större möda beredde honom de egentliga episka sångerna. I
dem måste berättelsen rätt ofta "sammanväfvas" (Lönnrots eget uttryck)
af oräkneliga små sångfragment och den genomgående tråden deri,
efter en sorgfällig pröfning af de skilde sångarnes sins emellan stridiga
uppgifter, gifvas en riktning, som tycktes utgifvaren bäst med hänsyn
till det hela. Sålunda uppstodo de delar af det stora epos, hvilka vi
benämna episoder, eller de små epopéer, i hvilka antingen en enda
händelse eller en ende hjelte utgör den episka sångens föremål. Eller
rättare, de uppstodo icke, utan återuppstodo, d.v.s. de sammanfogades
till den helhet, i hvilken de af folket uppfattats och sjungits innan de
under tidernas lopp splittrats sönder. Må det tillåtas mig att för
Lönnrots tillgörande i afseende på runornas sammanställning hemta en
liknelse från ett annat konstområde. Lönnrot förfor härvid såsom en
konstnär, hvilken gjort ett rikt fynd af forntida mosaikarbeten, hvilka
blott i vissa delar äro bibehållna, men för det mesta ligga för hans fötter,
sönderslagna i bitar. Konstnären känner inom sig lusten och förmågan
att försätta dessa konstalster i deras ursprungliga skick; han letar sig till
den dem inneboende idéen och formen, och nu ger han sig till att af
styckena sammanställa ett helt, och afstår ej från företaget, innan bild
efter bild står der fullfärdig.
Dylika i sitt ursprungliga skick återstälda enskilda mosaikarbeten äro
episoderna i det nuvarande Kalevala. Och dessa eller de små epopéerna
äro de enda episka skapelser, hvilka de bäste runosångarne tyckas hafva
ansett för något enhetligt och helt för sig. Om en större enhet hade de ej
någon aning. Episodernas sammanställning till ett större helt d.v.s. till
vårt nuvarande Kalevala är ensamt och uteslutande Lönnrots verk. Här
är ej rätta platsen att afgöra, huruvida denna sammanställning var nödig
och om den episka dikten derpå vunnit eller ej. Jag för min del skulle
tycka lika mycket om de ursprungliga små-epopéerna som om Kalevala,
men att detta ej är flertalets smak, vet jag äfven. Och det lär väl ej
heller kunna förnekas, att Kalevala i sin nuvarande form är ett likaså
helgjutet epos som många andra dylika skapelser, och vi måste beundra

den blotta konstnärliga instinkt, med hvilken Lönnrot fogat
små-epopéerna (episoderna) tillsamman. Ty till all lycka voro de
estetiska teorierna honom fullkomligt obekanta.
Denna sistnämda omständighet erhåller stor vigt i och för besvarandet
af frågan: var Lönnrot berättigad först och främst att sammanflicka de
skilda sångerna och episoderna, och sedan till det ännu djerfvare steget,
att sammanställa dessa af folket diktade mindre epopéer till ett enda
stort epos?
Inför denna fråga har mången af Kalevalas och Lönnrots vänner bäfvat,
men Lönnrot sjelf deremot aldrig. Sin tanke härom har han uttalat i en
på svenska språket skrifven uppsats (Literaturbladet 1849, s. 16) om
andra redaktionen af Kalevala, ur hvilken jag här meddelar det
väsendtligaste. "Den ordning", säger han, "i hvilken runosångarene
sjelfve sjunga sina runor, är väl ej alldeles att förbise, om jag ock ej vill
fästa alltför stor vigt dervid, såvida de deruti mycket afvika från
hvarandra. Just denna olikhet, hvarigenom ordningen mellan särskilta
runor hos den ene sångaren ofta kom att korsa den andres, och sedan
efter mångfaldiga uppteckningar af samma runor hos särskilta sångare
högst få återstodo, som ej af den ene eller den andre sjungits i något
slags sammanhang med en eller flere andra, styrkte mig i den redan
förut fattade meningen, att alla runor af detta slag möjligtvis kunde
bringas i samband med hvarandra. Jag kunde ej anse den ene sångarens
ordning mer än den andres för ursprunglig, utan förklarade så den ena
som den andra ur det hos menniskan naturliga begäret att bringa sina
kunskaper i någon ordning, hvilket efter sångarenas individuela
föreställningssätt skapat olikheten. Slutligen, när ingen af sångarene
enskilt mera kunde mäta sig med mig i anseende till massan af runor,
dem jag samlat, trodde jag mig ega samma rätt, som jag var öfvertygad
om att de fleste af sångarene tillerkände sig, att nemligen ordna runorna
eftersom de bäst passade till hvarandra, eller med runans ord: itse loime
loitsijaksi, laikahtime laulajaksi d.v.s. jag ansåg mig för en sångare,
lika god som de sjelfva."[5]
Se der ett likaså klart som afgörande svar på frågan, med hvilken
rättighet Lönnrot sammanväfde först episoderna af Kalevala och sedan

förenade dessa till ett stort helt. Han stälde sig i bredd med
runosångarne, och deri handlade han fullkomligt riktigt. Han var