Elias Lönnrot | Page 4

att ordna än de episka hade varit, förefaller det oss till en början
förvånande, att ej Kanteletar följde snarare på Kalevala, ty antalet
upptecknade lyriska sånger torde hafva varit mångfaldigt större än de
episka sångernas och trollsångernas, hvilka samlaren endast erhöll af
sällsynte här och der boende runosångare, medan deremot i det
närmaste hvarannan qvinna i goda sångtrakter kunde för honom sjunga
lyriska sånger. Denna vår förvåning förskingras dock, när vi erinra oss,
att Lönnrot redan året derpå vidtog med en literär verksamhet af helt
annat slag, nemligen med utgifvandet af en månadsskrift. Af
"Mehiläinen" -- detta var skriftens namn -- utkom visserligen blott ett

tryckark i månaden, men för en redaktör, som befann sig i statens tjenst
och ej kunde påräkna biträde af andre, gaf äfven det lilla månadshäftets
periodiska utgifvande rätt mycket arbete, så mycket mer som bladets
trycknings- och utgifningsort var Uleåborg, dit postgång från Kajana
fans blott en gång i veckan. Härtill kommer att Lönnrot från och med
slutet af år 1836 företog en längre resa till Lappland, under hvilken en
mera omfattande språkforskning tyckes ha afledt hans verksamhet från
det uteslutande upptecknandet af sånger. Detta var skälet till att
Kanteletar utkom först fem år senare än Kalevala eller år 1840, men då
också fullständigt i tre delar inom ett år; första delen till Universitetets
200:åriga jubelfest, vid hvilken äfven Lönnrot var närvarande.[4]
Såsom en skörd vid sidan af de episka sångerna inhöstas vanligen
ordspråk och gåtor, och af sådana hade en ofantlig mängd äfven hopats
hos Lönnrot.
* * * * *
Här afslutas den förra och vigtigaste hälften af Lönnrots lif och
verksamhet, betydelsefullast derför, att han under denna period lyckats
i ljuset framdraga dessa oss så oändligt dyrbara runoskatter.
Så dyrbara? och ännu: så oändligt dyrbara? Har då folkdiktningen
verkligen ett så högt värde som det ofta upprepas? Otvifvelaktigt,
åtminstone så vidt det gäller vårt folk. Ingen hade för verlden tolkat
våra känslor, ingen sjungit om vår sorg och saknad, fröjd och gamman.
Ingen hade sökt teckna våra ideal af mannen, qvinnan, krigets hjelte,
modern, familjelifvet m.m.d. Ingen hade ännu lyckats i någon som helst
metrisk form handhafva finska språket på ett tillfredsställande, än
mindre på ett konstnärligt sätt. Nu uppdykte våra folkdikter, och i dem
fans allt, som hittills saknats, och det i den skönaste form och det
rikhaltigaste urval. Först nu begynte det finska folket kunna skåda sitt
andliga jag, först nu älska sitt eget språk, detta språk, som man sagt
vara så rått, att intet upphöjdare kunde dermed bringas till uttryck, och
så otympligt, att det ej kunde begagnas i något slags metrisk form, men
som nu framträdde i folkdiktningen såsom det smidigaste, det mest
regelbundna och det mest klangfulla uttryck för sången. Också har
folkdiktningen knapt nog i något folks literatur haft en så stor betydelse

som i vår. Hos de flesta andra folk är den episka folkdiktens språk
föråldradt, och denna diktart är sålunda tillgänglig endast för de lärde,
hvilka allena äro i stånd att njuta af densamma; de lyriska sångerna åter
förekomma oftast i dialektklädnad och äro bristfälliga till formen eller
obetydliga till innehållet. Vår folkdiktning, sådan hon uppträder i
Kalevala och Kanteletar, är deremot såsom hade hon utgått ur sin
diktares hand den dag som är; allt är i henne klart, allt tillgängligt för
en och hvar, allt tjusar hög och låg. Kalevala och Kanteletar utgöra ej
endast vår poesis uråldriga hörnstenar, de höra till vår egentliga,
samtida literatur såsom dess hitintills och sannolikt för en lång framtid
bästa alster.
Här torde rätta stället vara att beröra en omständighet, som är af stor
vigt, när fråga är om runorna och Lönnrot. Vi mena Lönnrots ställning
gent emot runorna.
Har Lönnrot omarbetat runorna och tillagt någonting eller med något
som helst bidragit till att gifva dem den form och drägt, i hvilka de sågo
dagen? De afvikelser, han vid redigeringen af dem tillät sig med
afseende å det språk, d.v.s. det ostfinska, på hvilket de ursprungligen
voro affattade, äro så allmänt kända, att de väl ej behöfva här
omnämnas. De voro nemligen endast fonetiska eller kanske hellre
ortografiska, och dermed afsåg han endast att bringa runornas yttre
drägt i närmare öfverensstämmelse med vårt skriftspråk, en uppgift
som han också på ett särdeles lyckligt sätt löst. Härom lönar det således
ej att vidare orda. Det samma gäller om hvad Lönnrot gjort vid de
lyriska sångernas redaktion, ty det är klart, att utgifvaren endast behöft
ordna dem efter innehållet. Annorlunda gestaltar sig Lönnrots
förhållande till de episka sångerna eller Kalevala, och här blir frågan,
tydligt och utan omsvep uttalad: hvad är i Kalevala ursprungligt, och
hvad är Lönnrots verk? Ursprungliga äro alla eller nästan alla verser
(versrader). De verser -- oberäknadt sådana inledningsord som t. ex.
"Sanoi vanha Wäinämöinen", "Siitä lieto Lemminkäinen" o. dyl. --
hvilka Lönnrot eller kanske redan någon