Elias Lönnrot | Page 3

äfven till en
stor del såsom densammas källa. Beckers tanke att af de redan
tillgängliga sångerna sammanställa Wäinämöinens lefnadssaga bör
således anses vara embryot till Kalevala-idéen, en idé, som först senare
tyckes ha upprunnit för Lönnrot, sedan han redan länge förut hyst den
åsigt, "att af sångerna om Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen
samt våra andra minnesvärda förfäder kanske funnes så rikligt, att till
och med längre berättelser om deras hjeltebragder kunde af dem
sammansättas". De spridda episka sångernas ordnande till smärre
hjeltedikter var sålunda ett till sin tanke färdigt faktum, och härifrån var
sedan endast ett enda, om också nog djerft och stort steg till idéen, att
dessa små-epos vore att anses för delar eller episoder af ett stort helt
folkepos.
Men jag har ju, under det jag velat påvisa hvilken andel Topelius hade i
att leda Lönnrot in på folkdiktningens område och v. Becker i hans
förfaringssätt vid de episka sångernas ordnande, hunnit alltför långt i
förväg. Låtom oss derför återgå till framställningens början.
Den tanken, att de sånger, som uppspirat ur allmogens hjertan och lefde

på dess läppar -- den s. k. folkdikten -- borde tagas vara på och utgifvas,
var icke ny ens vid tiden för Lönnrots framträdande. Redan femtio år
tidigare hade Porthan och hans män, af hvilka Ganander var den
främste, begynt uppsamla folkdikter. De tyckas likväl för det mesta fäst
afseende endast vid trollsångerna, och att döma af den till sitt omfång
icke obetydliga "Mytologi", Ganander utgaf, synes han hafva känt ett
stort antal sådana. Men de episka sångerna voro till den grad
sammanblandade med trollsångerna, att ej heller de kunde bli dessa
forskare obekanta, om ock de ej förutsågo deras stora betydelse.
Folkvisorna eller de lyriska dikterna deremot tyckas de ej hafva tillagt
något synnerligt värde. Men deras efterföljare i detta århundrades
början försmådde ej heller dessa, utan togo till vara allt, hvad de hörde
från folkets mun.
Folkdiktningens värde hade nemligen nu betydligt stigit. Ganander och
Porthan hade ansett henne endast för en källa till kännedom om
förfädernas hedniska trosföreställningar. Nu begynte hon betraktas från
den vaknande nationalitetsidéens synpunkt. Man hade begynt uppsöka
och samla folkdiktens alster äfven hos andra folk. Macpherson hade
med sina gaeliska sånger väckt en till och med alltför stor
uppmärksamhet, de serbiska sånger, Vuk Stepanovitsch samlat,
ansågos ej kunna nog beundras, och de svenska folkvisor, Afzelius
utgifvit, förtjuste sinnen och uppvärmde hjertan äfven på denna sidan
om Bottenhafvet. Härtill kom att man begynte tillägga folkdikten ett
högre värde äfven i estetiskt hänseende. Såväl de omnämda som andra
samlingar af folkdikter bekräftade -- man insåg det nu -- det berättigade
i de loford, Herder i sin bok "Stimmen der Völker in Liedern" egnat
folksången. Den blomma, som växer i skogens djup eller på åkerrenen,
sade mången nu, är ofta till färg och form skönare och doftar härligare
än den, som uppdrages af trädgårdsmästaren, om också den senare är
mera prunkande, frodigare och fylligare.
Under dessa förhållanden kan det ej förvåna, att ett så mottagligt och
varmt sinne som Lönnrots helt och hållet lät sig hänföras af
folkdiktningen. Efter aflagd kandidatexamen tog han renseln på ryggen
och begaf sig på en fotvandring, afsedd enkom för samlandet af
folksång. Han besökte de trakter, Topelius anvisat honom, och hvad

han der fann, det veta vi. Första gången (år 1828) genomvandrade han
det område af Karelen, som hör till Kuopio län; andra gången (år 1831)
utsträckte han sin färd längre norrut, till trakterna af Kajana.
Afkastningen af dessa färder utgjorde fyra smärre häften, utgifna under
den gemensamma titeln "Kantele", i hvilka de skilda diktslagen, de
episkt-mytiska och de lyriska, ännu äro sammanblandade.[3] Under sin
tredje färd (år 1832) utsträckte han sitt insamlingsarbete i finska
Karelen till Repola, bortom finsk-ryska gränsen. Deremellan egnade
han också sina medicinska studier en sådan omsorg, att han redan år
1830 kunde aflägga kandidat- och år 1832 licentiatexamen, vid hvilket
sistnämnda års promotion han mottog doktorshatten. Samma år ville
det sig så lyckligt, att provincialläkartjensten i Kajana blef ledig.
Lönnrot lyckades bli förordnad att till en början sköta denna tjenst som
vikarie, och blef sedermera ett år derefter utnämnd till ordinarie
provincialläkare i distriktet. Sålunda hade han då med ens så godt som
nått målet för sina önskningar: han befann sig nu midt uppe i sångens
förlofvade land och just hans befattning ålade honom att lefva och röra
sig bland allmogen. Detta gjorde han också träget, främst på tjenstens
vägnar, men äfven för att samla sånger. För detta ändamål uppger han
sig under åren före utgifvandet af Kalevala i dess första upplaga äfven
hafva gjort fyra resor till ryska Karelen.
Sålunda kunde Kalevala snart se dagen. Företalet till denna nationaldikt
är dagtecknadt den 28 februari 1835.
Med hänsyn till den snabbhet, hvarmed Lönnrot på den tiden tyckes
hafva arbetat, och då vi veta att de lyriska sångerna voro ojemförligt
lättare