Elias Lönnrot | Page 2

gjord, i Stockholm tryckt
sådan öfver Europa, som utdelades med andra årgången af detta blad.
Tidningar hade ingen dristat sig att utgifva, allt sedan Lizelius år 1776
misslyckats med sitt blad "Tietosanomat", hvilket lefde endast ett halft
år, tills v. Becker år 1820 begynte utgifva ofvannämda veckoblad. Först
så sent som år 1829 började "Oulun Wiikkosanomia" och år 1833
"Sanansaattaja Wiipurista" utkomma.
Sålunda var finska språket vid Lönnrots första uppträdande lik en
ouppbruten vildmark på alla andra områden än det andliga, och till och
med en så entusiastisk yngling som han utan tvifvel var torde i sina
drömmar om att kunna uträtta någonting för modersmålet intagits af ej
ringa betänkligheter; så djup var den öfverallt rådande tystnaden och så
stor bristen på högre ideella sträfvanden. Denna tystnad var likväl ej
dödens. De djupa ledens brist på bildning och omöjligheten för dem att
komma sig till den på annat sätt än genom svenska språkets förmedling
begynte likväl småningom kännas tryckande för folket sjelft och det
egna språkets tillbakasatta ställning förekomma detsamma förnedrande
och onaturligt. Äfven hos de mera framstående af allmogeklassen
väckte dessa missförhållanden bittra känslor. Detta synes t. ex. af Paavo
Korhonens sång "Om finska språket", skrifven mot slutet af tretiotalet, i
hvilken han yrkar på detta språks uppodling och användning såsom
embets- och domstolsspråk.
Folket i sin helhet var således ännu ej andligen dödt. Äfven andra
förebud och försök förekommo kort innan Lönnrots uppträdande eller
samtidigt med detta, hvilka å andra sidan voro egnade att upplifva

ynglingens förhoppningar med afseende å modersmålets studerande
och odling. Arvidsson hade gjort sina kraftiga uttalanden till förmån för
den finska nationaliteten, v. Becker utgifvit ett finskt veckoblad med
större framgång än någon före honom, Gottlund i Upsala (år 1818)
offentliggjort en samling finska ordspråk jemte latinsk öfversättning
och sedermera under de derpå följande åren inför den svenska
allmänheten tagit i Sverige (Vermland) bosatte finnars nationalitet i
försvar, v. Schröter blifvit så intagen af våra runor, att han till tyskan
öfversatt en hel del af dem. Vidare hade Judén och Renvall (den senare
till en början i Mnemosyne) redan hunnit undersöka finska språkets
prosodiska egenskaper, och Ignatius, Frosterus och Helenius utgifva
hvar sin särskilda samling psalmförsök, i hvilka nämnda
undersökningars resultat på ett mer eller mindre lyckadt sätt tillämpats.
Dessutom hade v. Becker, på den tiden Lönnrot var student, till trycket
befordrat sin länge under arbete vordna finska grammatik, genom
hvilken forskningen i det finska språket tog ett jättesteg (enligt
Lönnrots yttrande "ett sjumila steg") framåt, och Renvall två år senare
utgifvit sin ordbok, hvilken i sitt slag utgjorde ett lika stort framsteg
som v. Beckers språklära i sitt. Äfven hade Sjögren vid denna tid
begifvit sig på sin långa forskningsresa, om hvilken då och då anlände
underrättelser och som Lönnrot och några andra torde hafva följt med
intresse. Men i främsta rummet hade Topelius d.ä. med sina från folkets
läppar upptecknade runor visat, hvarifrån hörnstenarne och grunden
borde tagas icke endast för poesin, utan för hela literaturen i detta ords
rätta betydelse.
Sålunda erbjödo då våra literära förhållanden äfven några hugneliga
och direkt uppmuntrande sidor. Voro ej v. Becker, Renvall och Sjögren
sådane forskare och skriftställare, i hvilkas fotspår en yngling, som
kände sig vara i besittning af förmåga, fann sig manad att träda? Och de
der psalmdiktarne, uppeggade ej också deras arbeten honom, som allt
ifrån sin späda barndom hört sjungas och läst hundratals godtköpsvisor,
att pröfva sina krafter i jemnbredd med dem eller att kanske öfverträffa
dem? Att Lönnrot af desse mäns verksamhet mottagit sådana väckelser
är så mycket säkrare som han sedan i sina mannaår, om ock delvis ett
halft århundrade senare, på ett så storslaget sätt både såsom ordboks-
och psalmförfattare, förverkligade sina ungdomsplaner och

förhoppningar och äfven såsom språkforskare både på det inhemska
språkets och på de dermed beslägtade språkens områden svingade sig
upp till v. Beckers och Sjögrens jemnlike.
Men närmast och främst lockade honom Topelii spår, och det var i dem
v. Becker ifrigt uppmanade honom att träda. "Utom desse två män",
yttrar han sjelf, "låge kanske Kalevala-runorna ännu fördolda, ty hvem
hade väl utan Topelii anvisning hittat på att ge sig af och uppleta dem i
ryska Karelen, eller hvem kunnat komma på tanken att hopfoga dem till
ett helt, såvida ej v. Beckers försök ledt honom på tråden?" Härmed
syftar Lönnrot (i företalet till 2:a uppl. af Kalevala, pag. II) på en längre
uppsats af v. Becker i andra årgången af "Turun Wiikkosanomat" med
titeln: "Om Wäinämöinen", i hvilken denne af de runor, han sjelf och
andra upptecknat, söker sammanställa denne hufvudhjeltes i våra
episka sånger lefnadssaga. Synbarligen har denna uppsats för Lönnrot,
när han skref sin första afhandling "De Väinämöine" (1827), hvilken
han uppger sig (i 1:a uppl. af Kalevala, pag. III) hafva utarbetat "med
ledning af v. Becker", tjenat ej allenast som förebild, utan