De Vandrande Djaeknarne | Page 8

hy s? ren och hennes ?gon s? klart ljusbl?, att m?nga av Amaranterordens f?rn?ma sk?nheter skulle haft sk?l att avundas henne. De sm? h?nderna voro kanske n?got f?r r?da och valkiga av arbete f?r att behaga i en salong -- men Sven masm?stare tyckte om dem desto mera.
Den lilla familjen och dess g?ster ?terv?nde nu till stugan. Sven masm?stare r?ckte Johanna en liten f?rg?t-mig-ej, som han funnit vid sj?stranden, och detta var allt det galanteri, man hos honom kunde uppt?cka. De gingo vid varandras sida utan att tala m?nga ord, men deras okonstlade v?sen vittnade tillr?ckligt om den gl?dje, de k?nde ?ver att f? se och vara n?ra varandra.
S?dana m?ten intr?ffade t?mligen s?llan; emedan arbetet vid masugnarne fortg?r ?ven om s?ndagarne, var det blott en eller tv? g?nger i m?naden, Sven kunde sl? sig l?s f?r att tr?ffa Johanna i kyrkan eller i faderns stuga.
Man satte sig till bords. P? en vit duk stod ett fat med potatis, ett annat med fisk, som korporalen f?reg?ende dagen egenh?ndigt dragit upp ur sj?n, samt en stor kanna av o?kta porslin, fylld med den raraste mj?lk. Br?det bestod av havreblandat korn, v?l bakat och s?rdeles m?rt. Detta var hela anr?ttningen, men ingen l?mnade bordet hungrig. H?refter framtog korporalen postillan och psalmboken, p?tog sina gamla brillor och uppl?ste med klar r?st dagens evangelium, varefter han uppdrog ?t G?ran att f?rel?sa predikningen.
V?r dj?kne k?nde sig fattad av en k?nsla, den han f?rut aldrig erfarit. I kretsen av dessa genom oskrymtad gudsfruktan och inb?rdes k?rlek f?r?dlade naturm?nniskor var det liksom om ett friskare, men allvarligare liv genomstr?mmat honom. Ljuva minnen vaknade i hans barm, minnen fr?n hans barndom, d? fader och moder ?nnu levde, och han sj?lv, ett oskyldigt barn, uppv?xte i deras v?rd under den gamla hyddans tak. Han f?rel?ste ur postillan med anda och ?vertygelse, och predikantens enkla ord voro likasom h?mtade ur hans eget hj?rta. ?mnet var m?nniskans barnaf?rh?llande till Gud, och huruledes hon genom detta f?rh?llande ?r i st?nd att med inre lugn och lycka best? de h?rdaste pr?vningar, f?r vilka den p? sin egen kraft trotsande m?ste duka under.
Efter predikningens slut tryckte korporalen G?rans hand och lovordade hans vackra utf?rsg?vor. Man gick d?refter p? husfaderns f?rslag till tr?dg?rdst?ppan och tog d?r plats p? en b?nk, som beskuggades av en gammal enstaka lind. Alla voro tysta, till och med den lille pratsamme Adolf. Korporal Brant s?g fundersam ut, stoppade sin pipa och sade slutligen:
- Med anledning av vad vi i dag h?rt, kom jag, s?som ofta sker, att t?nka p? min salig v?n St?l, din far och min gamle krigskamrat, k?re Sven. St?l tj?nte liksom jag vid Albo kompani; han var flygelman, ty han h?ll sina sex fot och sex tum, likasom du, Sven, och jag var hans n?sta man i ledet. Vi voro goda v?nner, delade ljuvt och lett, och voro alltid vid varandras sida, s?v?l i kulregnet som p? marscher och i bivuaken. Men det var ej till detta jag ville komma utan till n?got annat. St?l var en barnafrom m?nniska och f?rsummade ingen kv?ll sin b?n till Gud. Det var en kort b?n, som han l?rt av mor sin, och han uppl?ste den av gammal vana med h?g och ljudelig r?st, innan han, med r?nseln under huvudet och gev?ret vid sidan, somnade. Det var, med ett ord, den lilla b?nen: "Gud, som haver barnen k?r, se till mig, som liten ?r" o. s. v. Nu kunnen I v?l t?nka, att m?nga av v?ra kamrater tyckte det vara lustigt, att den gamle sk?ggige St?l, som var den l?ngste karlen i kompaniet, kallade sig "barn" och "liten", men s?dant bekymrade honom f?ga, ty, som han sade, Gud m?ter icke m?nniskorna med alnm?tt, och Guds barn ville han vara, om han ?n bleve aldrig s? gammal.
Korporalen tystnade ?ter f?r en liten stund och tycktes f?rsjunken i sina minnen. Sven masm?stare torkade med avighanden sina ?gon, i vilka en fuktig glans var synbar.
S?som l?saren redan vet, hade Svens far stupat i kriget mot Ryssland. N?r korporal Brant hemv?nde, var det han, som meddelade sorgeposten ?t St?ls ?nka, som med en fem?rig son bebodde en backstuga och befann sig i yttersta n?d, ty hon var sjuklig och of?rm?gen att arbeta. Nu hade Brant sj?lv hustru och barn att f?rs?rja, hade blivit invalid, var krasslig av f?ltlivets m?dor och f?rsakelser och kunde s?ledes ej s? kraftigt som f?rr sk?ta plog och spade. Men detta hindrade honom ej att ?taga sig den ?vergivna ?nkan och hennes son, och n?r gumman St?l dog, tog han hennes son Sven till sig som eget barn. Han hade sj?lv l?rt pojken att l?sa och i allo v?rdat sig om honom med lika stor ?mhet som om sina egna barn. Dock m?ste korporalen vid Svens uppfostran ofta taga itu med h?rdhandskarne, ty Sven var en styvsint pojke; men det b?ttrades med