De Vandrande Djaeknarne | Page 7

i en krans av konstn?rligt m?lade blommor, utgjorde m?bleringen. De vitmenade v?ggarne voro prydda med livligt kolorerade tavlor fr?n Lundstr?mska konstanstalten i J?nk?ping; d?r s?g man scener ur nya testamentet och ur svenska historien, sk?ggiga sultaner till h?st, Napoleon och "Karl XI:s syn p? rikssalen". ?ver pinnsoffan h?ngde en musk?t med p?skruvad bajonett och en gammal soldathatt. Genom f?nstret tittade solen v?nligt och helgdagslikt in i rummet.
- Se d?r ha vi Sven! sade en ung flicka, som f?r tillf?llet var ensam inne, sysselsatt med att pryda den vitrappade spiseln med bj?rkl?v och ringelblommor. Det var Ingrid, korporalens yngsta dotter, en femton?rig j?nta med ljust h?r, stora bl? ?gon och friska kinder. Hon ?mnade s?ga n?got mera, men tystnade och slog f?rl?gen ned ?gonen, d? hon varseblev Svens obekanta f?ljeslagare.
- God dag, lilla Ingrid, sade Sven och lyfte flickan h?gt i taket. Men s?g mig, var ?r far och mor och Johanna... ?r Johanna kommen ?n?
- Mor ?r g?ngen till kyrkan, far sitter i t?ppan och r?ker sin pipa, men Johanna kommer v?l snart, t?nker jag, sade Ingrid. Jag skall s?ga till far...
Flickan skyndade ut genom k?ksd?rren, och kort d?refter visade sig korporalen.
Korporal Brant gick p? tr?ben -- ty d? en kula har bortsnappat en fortkomstledamot av k?tt och blod, har kronan ingen annan att giva i ers?ttning ?n i b?sta fall -- en av h?rd och god masurbj?rk. Men detta bekom korporalen f?ga; ja, tr?benet och tapperhetsmedaljen voro p? s?tt och vis korporalens k?raste egendom: aldrig har en dans?s med s?dan stolthet visat publiken en v?l formad vad och n?tt fot, som korporalen skulle visat sitt tr?ben f?r envar, som ville betrakta denna anspr?ksl?sa produkt av svarvarens konsterfarenhet. Sextio levnads?r, genomstr?vade dels under musk?ten, dels vid plogen, hade gr?spr?ngt hans h?r och v?ldiga kn?velborrar, men ej lyckats kr?ka hans h?ga, axelbreda gestalt, som, inkn?ppt i en bl? rock med blanka knappar, var lika rak och milit?risk som f?r trettio ?r sedan. Ansiktet l?g i allvarsamma, n?stan bistra rynkor, men ?gonen blickade v?nligt och milt under sina buskiga ?gonbryn. S?dan var korporal Brant till sin yttre m?nniska. Dj?knarne k?nde vid hans ?syn en djupare v?rdnad, ?n om de sett hela V?xj? konsistorium intr?da; herrar konsistoriales torde finna detta mycket besynnerligt, men f?rh?llandet var verkligen s?dant.
- ?r herrarne samma dj?knar, som f?r ett par dagar sedan voro i Lomaryd? fr?gade korporalen, under det han slog sig ned i sin pinnsoffa, drog n?gra drag ur pipan och med handen str?k sitt tr?ben.
- Ja, korporal.
- D? vill jag fr?ga herrarne en sak s? god som tv?: vad var det f?r galenskaper, herrarne satte i huvudet p? n?mndemansmor? Jag tr?ffade f?r en stund sedan Ola Persson, och han ber?ttade n?got spektakel om herrarne och folket d?r p? st?llet...
Adolf omtalade nu p? ett putslustigt s?tt historien om de signade nubbarne. Korporalen drog ett ?gonblick p? munnen, men skakade d?refter allvarsamt huvudet och sade, i det han ?ter b?rjade stryka sitt tr?ben:
- Lille baronen kan visst tycka, att det d?r ?r roligt, men kan han ocks? tycka, att det ?r r?tt? Skall man g?ra enfaldiga m?nniskor dummare och vidskepligare, ?n de ?ro? Ynglingar, som f? studera och l?ra och inh?mta kunskaper, b?ra v?l hellre f?rs?ka hj?lpa folk ur deras villfarelser ?n bestyrka dem i s?dana... Det ?r min mening om saken.
Och d?rmed utpustade korporalen ett duktigt moln ur sin pipa.
G?ran och Adolf s?go icke s? litet f?rl?gna och handfallna ut vid denna ov?ntade f?rebr?else.
- Men herrarne ?ro i alla fall bara unga pojkar, fortfor korporalen muntert, och med pojkar f?r man ej r?kna s? noga, om de hava ett eller annat uppt?g f?r sig: det ligger i deras natur. M?nniskan, tillade han allvarsamt, skall f?rst g? genom livets h?rda rekrytskola och lida mycket hugg, innan hon blir en allvarlig stridsman.
Sven masm?stare, som innerligt skrattat ?t Adolfs ber?ttelse och sedan under samtalets fortg?ng st?tt och sett ut genom f?nstret, v?nde sig om och sade:
- Det syns en b?t ute p? sj?n; det ?r s?kert Johanna, som kommer.
- Gott, sade korporalen, vill ni som jag, s? g? vi ned och m?ta henne vid sj?stranden. Emellertid skall du, Ingrid, laga till litet mat ?t oss. Herrarne f? h?lla till godo med vad huset f?rm?r.
Det var verkligen Johanna, korporalens ?ldre dotter, som kom roende. Den raska flickan var ensam i b?ten och sk?tte sj?lv ?rorna med vana och kraftiga h?nder. Johanna tj?nade som ladug?rdsdeja hos patron Brackander p? Trevnadsl?sa. Fr?n denna herreg?rd till korporalens stuga, tv?rs ?ver sj?n, var en fj?rdedels mil, men den unga flickan r?knade icke ?rtagen, n?r rodden g?llde hemmets h?rd, d?r k?ra anh?riga och f?stmannen v?ntade henne.
N?r b?ten var n?ra stranden, lade Johanna upp ?rorna, hoppade i land och drog jullen med ett kraftigt tag ett stycke upp p? det torra. Johannas hela v?sende vittnade om raskhet och h?lsa. Och ?nd? var hennes ansikte s? fint, hennes