De Vandrande Djaeknarne | Page 6

p? sig, men denna olustighet f?rsvann snart, ty morgonvinden bl?ste s? friskt och upplivande, luften var s? ren, himlen s? bl?. Det var en ljuvlig svensk sommarmorgon. Trasten och andra sm? vingade s?ngare fyllde nejden med g?lla drillar, daggp?rlor gl?nste p? varje gr?sstr?, och det doftade s? friskt fr?n ?ngarne, de gamla granarne och linneorna, som v?xte i deras skugga. Och n?r nu solen gick upp och g?t ?ver bergen ett gyllne sken, och dagrar och skuggor blevo skarpare och landskapets skiftande f?rger saftigare, huru sk?n och leende l?g ej vandrarnes lilla, av synkretsen begr?nsade v?rld framf?r dem!
Med friska sinnen, ?ppna och tillg?ngliga f?r varje intryck av naturens sk?nhet, med barmen vidgad av den livande morgonluften vandrade de b?da dj?knarne fram?t. I det ungdomliga hoppets kalejdoskop s?go de sin framtidsbana ligga framf?r sig lika solbelyst, lika blomsterdoftande som den stig de nu vandrade. Ingen sorg, ingen hotande framtidsbild, intet dystert minne fr?n det f?rflutna.
Sven masm?stare marscherade med l?nga steg och sv?ngande sitt knyte i handen, framf?r dj?knarne, men ej p? l?ngre avst?nd, ?n att de kunde underh?lla ett samtal med honom, och det gjorde de ?ven. F?r varje f?gel, som slog i skogen, ville Adolf veta dess namn, och Sven masm?stare visade sig b?de villig och kunnig att upplysa honom d?rom. Likt Dag den vise tycktes han till och med f?rst? sig p? att ?vers?tta f?glal?ten p? m?nskligt tungom?l. Om deras v?g f?rde dem f?rbi n?gon stuga, vilket s?llan skedde, ty nejden var f?ga bebodd, visste han ber?tta ?tskilligt b?de f?rst?ndigt och underh?llande om dess inv?nare och dessas ?den, levnadss?tt och ekonomi. S? gick tiden fort och vandringen l?tt under muntert samspr?k.
Nu kommo de tre vandrarne till ett ?ppet, solbelyst st?lle i skogen, d?r en smal, men t?mligen djup b?ck fl?t, tyst och obekant, med klara b?ljor ?ver sin vita sandb?dd, tills den f?rsvann bland granarnes och tallarnes stammar.
- H?r p?, gossar, sade Sven och stannade, vi ha s?ndag i dag. Att visa sig inf?r V?r Herre med rent hj?rta ?r ingen s? l?tt sak, men att visa sig inf?r m?nniskorna med rent ansikte p? en s?dan dag ?r mycket l?ttare. Jag menar h?rmed, att n?r jag vandrar fr?n masugnen till far mins stuga, pl?r jag stanna h?r och tv?tta sotet av mig. Det ?r icke f?r mycket, helst d? man har, med respekt att s?ga, en f?stm?, som v?ntar p? sig d?r hemma.
- Har Sven verkligen en f?stm?? ?r hon vacker? fr?gade Adolf.
- Det f?r Adolf snart se, svarade Sven. Men nu vill jag fr?ga, om gossarne vilja g?ra som jag, det vill s?ga: taga sig ett bad.
Det var just vad G?ran och Adolf ville, ty b?ckens vatten var klart och inbjudande. Sven tv?ttade sig med medhavd s?pa och visade nu, sedan sotet v?l var bortsk?ljt, ett ?ppet, ?rligt och friskt ansikte, vida yngre ?n dj?knarne f?rmodat.
Ja, Sven kunde vid n?rmare p?seende ej g?rna vara ?ldre ?n tjugufem ?r. Sedan de tillr?ckligt njutit av de svalkande b?ljorna, ?ppnade Sven sitt knyte, i vilket han hade rent linne och sina helgdagskl?der av vackert, pressat vadmal. Dessa p?drogos nu, och arbetskl?derna hoprullades i ett bylte och g?mdes i en buske. D?refter fortsattes vandringen.
De kommo nu ur skogen till en ?ppen sl?tt, p? vilken h?r och d?r en sandkulle, ?verh?ljd med r?da ljungblommor, h?jde sig. Ljungf?lt, p? vilka vitulliga f?r s?kte en sparsam f?da, saftgr?na ?ngar, d?r en och annan h?st och ko betade, sm? ?kerlappar med vajande korn och havre, och k?rr, vars m?rka gyttja rikligt pryddes med silvergl?nsande "Parnassiae palustres" och guldgula "Calthae", omv?xlade med varandra, och l?ngst bort glittrade en insj? i morgonsolens sken. Men vid insj?ns strand l?g en r?dm?lad stuga, och p? den pekade Sven, s?gande:
- D?r bor far.
Snart voro de framme. Stugan hade ett v?nligt och inbjudande utseende, d?r den l?g, p? tre sidor omgiven av en liten tr?dg?rdst?ppa och beskuggad av gamla knotiga, men v?l ansade ?ppeltr?d. I tr?dg?rden v?xte m?nga nyttiga plantor, s?som k?l, mor?tter och rovor, men man s?g d?r ?ven sm? blomsterland med granna ringelblommor och stolta pioner. Blommor utanf?r en lantlig stuga ?ro alltid goda tecken; de bevisa, att sinnet hos inv?narne icke ?r s? f?rvildat eller nedtryckt, att det ej ?ppnar sig f?r det t?cka och ?lskliga i naturen. Vid ena gaveln stodo trenne bikupor, och man h?rde kring dem det tydliga "susurrus", vid vilket herdarne i Virgils ekloger ?lska att slumra. Framf?r stugan, n?rmare intill sj?n, h?ngde n?t att torka i solskenet, och ?ver f?rstugukvisten hade ett ?kta par av det hederliga svalsl?ktet byggt sitt bo.
V?ra tre vandrare stego in. Stugans inre bar samma pr?gel av hemtrevnad som dess yttre. Golvet var vitt och bestr?tt med v?lluktande enris; en r?dm?lad pinnsoffa, n?gra stolar med hj?rtformigt utskurna ryggst?d, en s?ng med sn?vitt sparlakan, ett bord, en byr? med m?ssingsbeslag, en Moraklocka samt ett sk?p, p? vars d?rr ?garens namn prunkade