De Vandrande Djaeknarne | Page 5

sig p? samma lek... Tag spaden, Pelle Larsson... slagget skall ut.
Pelle Larsson, bitr?dd av de tvenne andra karlarne, gr?vde en b?dd i sanden fr?n ugns?ppningen till d?rren, och sedan b?dden var f?rdig, fattade Sven ett spett, tryckte hatten djupare ?ver ansiktet, gick fram till ugns?ppningen och gjorde med spettet n?gra v?ldiga st?tar. Ett ?gonblick d?refter kom slaggen utrinnande som en str?m av gnistsprutande eldv?gor och fyllde den gr?vda b?dden, upplysande rummet med ett starkt, r?daktigt sken och utbredande en hetta, som f?rekom de b?da dj?knarne n?stan odr?glig. Det var en vacker, men snart f?rsvinnande anblick, ty slaggets livliga eldf?rg m?rknade hastigt, n?gra vatten?mbar t?mdes ?ver detsamma, varefter det s?nderslogs med j?rnspetten och utbars styckevis ur hyttan.
- J?rnet kommer icke f?rr?n om en timme, sade Sven, och under tiden ska vi ?ta v?r kv?llsvard. Vilja herrarne vara med om den, fast det bara ?r sill och potatis och svagdricka, som vankas? Men potatisen ?r god, vill jag lova, den kokas icke, utan vi steka den h?r i den heta sanden.
G?ran och Adolf voro ganska hungriga och emottogo s?ledes bjudningen med mycket n?je. Den simpla anr?ttningen var snart f?rdig och fick en strykande ?tg?ng. G?ran och Adolf visade, att dj?knar ej ?ro s? nogr?knade, ifall sot och aska, j?mte hungern, ?ro de enda kryddorna p? maten.
- Jag vet icke varf?r, men jag tycker om er, gossar, sade Sven under m?ltiden f?rtroligt till dj?knarne. Vart ?mnen I taga v?gen i morgon?
- ?t ?ster, v?ster, s?der eller norr, svarade Adolf. Vi g? vart vinden bl?ser.
- I morgon ?r s?ndag, anm?rkte Sven, och det ?r min tur att vara ledig fr?n arbetet den dagen. H?r p?, gossar, om vinden skulle bl?sa ?t det h?ll, d?r far mins stuga ligger, skulle ni vilja f?lja med? Vi komma att g? f?rbi vackra ?ngar, d?r m?nga slags blomster v?xa, och jag kan t?nka, att ni, liksom andra dj?knar, egentligen ?ro ute f?r att samla blommor...
- Vad s?ger du om f?rslaget, Adolf? fr?gade G?ran.
- Topp, svarade denne, jag f?r min del antager det.
- Gott, sade Sven, I skolen d? f? se en gubbe, som luktat krut i sina dagar.
- Har er far varit i krig?
- Jag vill tro det. Han stupade i kriget mot ryssarne.
- Vad! Jag tyckte ni talade, som om han levde, inf?ll G?ran.
- Ja, saken ?r den, att min salig far blev ihj?lskjuten, men min fosterfar, korporal Brant, han lever nog, m?n I tro, och det ?r den gubben, jag menar. Han har, som jag sade, luktat krut i sina dar och kan ber?tta er m?nga krigshistorier, om ni tycker att det ?r roligt att h?ra s?dana. Ni f?ljer s?ledes med, gossar?
- Ja, Sven.
- Men d? v?cker jag er klockan tre i morgon, innan f?glarne b?rjat sjunga... ?ren I med om det ocks??
- Ja visst.
- N?ja, icke beh?ver jag vara r?dd, att ni ska f?rsova er, ty ni f?r bara var sin tr?b?nk att ligga p? med min och Pelle Larssons tr?jor till huvudg?rd.
Tiden gick fort under muntra samtal. Dj?knarne ber?ttade ?ventyr om Karl XII, och masugnsfolket dukade upp lustiga folks?gner om Bellman (som i v?r allmoges mun g?ller f?r att vara den lustigaste hovnarr, som n?gonsin gycklat med ett kr?nt huvud) samt trov?rdiga ber?ttelser om skogsjungfrur, bergtroll, n?ckar, tomtegubbar och mera s?dant. Pelle Larsson p?stod, att han m?ngen m?rk h?stnatt, d? han setat vid kolmilan och lyssnat till vindens tjut i skogen, sett skogsjungfrun med h?gtidliga steg vandra f?rbi; och en annan av arbetarne, som f?rut varit bergspr?ngare vid Taberg, visste att ber?tta om Tabergsgumman och hennes slott djupt inne i bergets sk?te. Man hade en g?ng, sade han, beslutat spr?nga ett valv tv?rs igenom berget, men d? man hunnit n?gra famnar in i detsamma, lj?d inifr?n en r?st, som f?rbj?d arbetarne att forts?tta, ty de hade nu hunnit n?ra gummans s?ngkammare. Men det p?b?rjade valvet finnes ?nnu kvar och kan beses av var och en, som bes?ker Taberg.
Det led nu l?ngt in p? natten, och dj?knarne k?nde behov av vila. De lade sig p? de anvisade b?nkarne, och tr?tta av dagens vandring, inslumrade de snart i oskuldens och ungdomens lugna s?mn.
Korporal Brant.
- Upp, gossar! lj?d en r?st i dj?knarnes ?ron.
De vaknade. Str?mmen brusade, b?lgarne fl?sade, hamrarne knackade: det var den gamla musiken, som oupph?rligt, ?r ut och ?r in, ljuder p? ett s?dant st?lle. Men framf?r v?ra v?nner stod Sven masm?stare med ett bylte i ena handen och sitt stora pinsbacksur i den andra.
- Ni sov s? gott, att jag tyckte det var synd att v?cka er f?rr, men nu ?r klockan fyra, och vi m?ste bege oss p? v?g, sade han.
G?ran och Adolf voro inom n?gra ?gonblick f?rdiga. De sade farv?l ?t de ?vriga masugnsarbetarne och f?ljde Sven. Visst voro de i b?rjan litet olustiga, ty m?nga timmar hade deras s?mn ej r?ckt, och ej heller voro de vana att sova med g?ngkl?derna