De Vandrande Djaeknarne | Page 4

var just det vitm?lade hus, som v?nnerna sett, medan de vilade p? kullen. D?refter beg?vo sig dj?knarne till mashyttans nedre v?ning, varifr?n s?ngen ?nnu h?rdes. I d?rr?ppningen till densamma visade sig en verklig j?ttegestalt, en karl p? sina sex fot och lika m?nga tum, insvept i skinnkl?der och med en bredskyggig hatt nedtryckt ?ver det sotiga ansiktet.
- Vad ?r ni f?r slags folk? fr?gade han t?mligen barskt.
- Vandrande dj?knar, svarade Adolf och G?ran p? en g?ng, och den senare tillade:
- Vi fundera p? att stanna h?r i mashyttan ?ver natten, om ni, gott folk, icke har n?got d?remot, och sedan forts?tta vi v?r resa i morgon.
- Dj?knar fr?n V?xj?? Pr?stges?ller? fortfor j?tten. Har ni g?tt vilse, eftersom ni kommer s? h?r? H?r ? just inga bekv?mligheter f?r s?dana g?ster. Men vill ni sova p? en b?nk d?r inne, s? st?r det er fritt.
- Jag har aldrig sett n?gon masugn f?rr, sade Adolf, och ?r d?rf?r litet nyfiken...
- Att se, hur j?rnet kommer utrinnande som en vitgnistrande str?m... ?ja, det ?r r?tt lustigt f?r den, som inte ?r van vid det...
- Och vad bekv?mligheter ang?r, inf?ll G?ran, s? ha vi m?nga n?tter sovit under ett tr?d i skogen, med en sten till huvudg?rd...
- Likasom Jakob, inf?ll j?tten skrattande. Jas?, ? herrarne av det slaget, s? ? herrarne v?lkomna.
Mannen gick in, och dj?knarne f?ljde honom.
Det var ett stort, m?rkt rum, i vilket de intr?dde. I st?llet f?r golv hade det ett lager av djup sand, dess bakgrund upptogs av ugnsmuren, b?lgarne och maskineriet, som s?tter dessa i g?ng; h?r och d?r s?gs en sl?gga, och mot v?ggarne lutade sig l?ngre och kortare j?rnspett. P? en b?nk sutto tvenne m?n, av vilka den ene sj?ng, och ?ver s?ngarens huvud h?ngde, fastspikad p? v?ggen, en lampa, som spridde ett ganska s?mnigt och otillr?ckligt sken. S?ngaren var en medel?lders man, sotig och kl?dd i skinn likasom de andra; de ord han sj?ng, d? dj?knarne intr?dde, voro f?ljande:
"Trol?sa flicka, du har en fager hy, men du har ock ett ostadigt sinn; ditt hj?rta vill jag likna vid en vinddriven sky, som far hela v?rlden omkring."
- Tyst nu, Pelle Larsson, med din dumma visa, sade den l?nge, som var ingen annan ?n masm?staren Sven, jag gitter icke h?ra den.
- N?, jag kan v?l tiga, eftersom du s? vill, svarade Pelle Larsson, helst som jag ser, att du har tv? herrar med dig, och de tycka v?l inte om enfaldiga bondvisor, kan jag tro.
- ?, forts?tt han med sin visa, sade Adolf, vi h?ra g?rna p?.
- Men jag g?r det icke, sade masm?staren Sven. Pelle g?r aldrig annat ?n sjunger ovett och l?gn om t?serna, om deras trol?shet och s?dant snack... Jag gitter icke h?ra det.
- Nej, m?nntro! sade Pelle, sedan Sven fick sig en f?stm?, tror han alla flickor om gott.
- H?ll munnen! sade Sven.
- Bevars v?l, jag tiger, masm?stare, svarade Pelle. Annars ska herrarne tro, att jag ?r den v?rste hojtaren i hela v?r f?rsamling; ni skulle bara h?ra mig i kyrkan. Klockaren skriker, s? att han ?r r?d som en tuppkam i synen, men mig ?verr?star han icke.
F?rtroligheten mellan masugnskarlarne och dj?knarne beseglades, d? dessa senare framtogo vinflaskan och l?to den vandra ur hand i hand, fr?n mun till mun.
- En tung sl?gga det h?r, sade G?ran, i det han pr?vande upplyfte en s?dan.
- Ja, inte duger en dj?kne att hantera henne, inf?ll Pelle Larsson.
- Icke det? sade G?ran, i det han fattade om ?ndan av skaftet och h?ll sl?ggan horisontalt med rak arm.
- Bra, bra, sade masm?stare Sven och klappade G?ran p? axeln. Herrn ?r en svensk gosse, det m?rker jag.
- Ja, s?dana ha vi m?nga p? gymnasium, sade lille Adolf, stolt r?tande sig. G?ran ?r icke den starkaste bland oss. Ni skall tro, att dj?knar icke g? av f?r hackor, gott folk.
- N?, vad s?ger herrn om den h?r lilla tingesten? inf?ll Sven, i det han pekade p? den st?rsta sl?ggan bland dem alla, en verklig Herkules-klubba. Lyft den ocks?, om herrn orkar.
G?ran v?gade ett f?rs?k, som gjorde hans krafter all heder, men icke desto mindre misslyckades.
J?tten skrattade, s? att de vita t?nderna lyste mellan de sotiga l?pparne, varefter han fattade sl?ggan, sv?ngde den ur hand i hand med f?rv?nande hastighet, kastade den upp i taket och uppf?ngade den i fallet, lyfte den slutligen i en halvkrets ?ver huvudet och l?t den sakta nedsjunka mot sin mun. N?r detta var gjort, sl?ngde han den bort i en vr? och sade torrt:
- Det d?r kallas bland oss bergsm?n att "kyssa" sl?ggan.
Adolf hade med verklig b?van ?sett detta atletiska m?sterprov.
- Finnes h?r n?gon annan, som kan g?ra detsamma? fr?gade G?ran undrande.
- Jag ber dem icke f?rs?ka, sade Sven, s?vida de ej vilja ha sina n?sor f?rvandlade till rotmos och sv?lja sina t?nder. Men uppe i norra bergslagen, i Barnarp och M?nsarp, finnas flera, som f?rst?