De Vandrande Djaeknarne | Page 3

?r enklare... Det beh?vs bara en flicka som icke fyllt tjugu ?r...
- G?r icke Stina an? Hon ?r bara sjutton, sade gumman.
- ? jo m?n. Jag, min kamrat och Stina st?lla oss p? golvet; ni, mor, och fader n?mndeman s?tten er p? var sin stol, h?llen er alldeles stilla under tiden och mumlen f?r er sj?lva:
"A, E, I, O, jag vill ha mj?lk av min ko; U, Y, ?, ?, ? ingen kalv f?r d?."
Stina skall s?ga hokus och taga en nubb mellan t?nderna, s? att blott sj?lva spetsen sticker fram; jag s?ger pokus och tar nubben med min mun ur hennes; min kamrat bugar sig d?refter och s?ger filiokus, som ?r det kraftigaste trollordet och bekr?ftelse p? det ?vriga. P? det s?ttet signas var nubb s?rskilt, och det ?r hela saken... N?v?l, saken blev snart arrangerad, och Stina gick g?rna in p? att vara med d?rom...
- Ja, f?r kornas skull, inf?ll Adolf.
- F?r kornas och kalvarnes skull, det medger jag, ty jag ?r f?r anspr?ksl?s att uppgiva mitt hyggliga ansikte s?som bevekelsegrund. Visserligen rodnade hon och var litet f?rl?gen, men allt gick efter ?nskan, och jag fick mina sex kyssar.
- Vad jag hade sv?rt att h?lla mig f?r gapskratt, n?r jag s?g gubben och gumman sitta och vagga med huvudet och mumla: "A, E, I, O" etc.
- Allvarsamt talat, Adolf lille, spelade du sj?lv den ?mkligaste figuren. Det gjorde mig riktigt ont om dig. Du fick st? och bevittna, huru jag tog den ena kyssen efter den andra, samt buga dig och s?ga filiokus.
- Tala icke d?rom! Det var ett elakt p?hitt av dig, G?ran, f?r vilket jag i sinom tid skall utkr?va vederg?llning. Men h?r p?, vi m?ste stiga upp och marschera vidare f?r att s?ka nattkvarter... Solen g?r nu ned. Vart skola vi nu st?lla kosan?
- Quo fata trahunt retrahuntque sequamur: vi m? g? dit ?dena f?ra! Stannom blott en stund f?r att betrakta solnedg?ngen! Vilken h?rlig afton! Huru sk?nt ?nd? att vistas i Guds fria natur!
- Medeltidens vandrande riddare m?ste hava f?rt ett h?rligt liv, G?ran?
- ?tminstone d? det var vackert v?der... Se, nu f?rsvinner hennes str?lande majest?t under himlaranden. O, drottning, f?r vilken altaren fordom rykte p? Persiens sl?tter och Mexikos berg:
"O, vor jag som du, s? n?ra den ?nskade strand, det nya lycksaliga land!"
S?! Nu ?r jag f?rdig. Fram?t marsch!
"Med sk?mt och s?ng, med munter g?ng vi vandra dit ?det befallt. Ej fr?gan ?r, vart kosan b?r, ty hembygden ?r ?verallt."
De b?da v?nnerna l?mnade kullen arm i arm, och deras friska r?ster genljudade i skogen.
Masugnen.
Dj?knarne hade visserligen icke beh?vt g? l?ngt f?r att finna nattkvarter, ty p? obetydligt avst?nd framf?r sig s?go de en vit herreg?rdsbyggning av st?tligt utseende, men de f?redrogo att g?sta i pr?st- och bondg?rdar; och d? de nu h?ndelsevis fr?n kullen varseblivit r?ken fr?n en p? andra sidan skogen bel?gen masugn och h?rde gnisslet av dess v?ldiga b?lgar, besl?to de begiva sig dit och tillbringa natten i hyttan bland bergsm?nnen.
De inslogo s?ledes den v?g, som f?rde genom den gamla, ?rev?rdiga granskogen. Det m?rknade hastigt, och masugnen var l?ngre bort bel?gen ?n de f?rmodat, men de f?rkortade v?gen med muntert glam och glada s?nger. F?r ?vrigt hade det ett eget behag att vandra i de allt t?tare skuggor, som f?llo ?ver skogen, att lyssna till kv?llvindens suckar och betrakta stj?rnorna, som tindrade s? klart ?ver granarnes bugande toppar. Och ju m?rkare det blev, desto livligare m?lade sig p? en viss fl?ck av himmelen ett r?daktigt, fladdrande ?tersken av masugnens l?gor. Det var en eldstod, som f?rde dem r?tta v?gen i skogens labyrint, och de h?rde allt tydligare, huru forsen brusade, huru b?lgarnes j?ttelungor fl?sade och hamrarnes slag genljudade bland skogens klippor.
Nu glesnade skogen, och de b?gge vandrarne s?go framf?r sig ett ?ppet f?lt, i bakgrunden begr?nsat av ett berg, p? vars vilda, stupande avsatser de ?ver masugnstaket uppstigande eldtungorna kastade en fantastisk belysning. Svarta gestalter visade sig kring elden, och tonerna av en vemodig, enkel visa, sjungen av en okonstlad r?st, blandade sig med det buller, som den arbetande maskinen och de lika ivrigt arbetande m?nniskorna f?rorsakade.
Adolf och G?ran gingo uppf?r den l?nga bro, som f?rde till mashyttans ?vre v?ning, och p? vilken kol- och kalkstenslaster brukade uppk?ras f?r att kastas i ugnens vilda gap. De h?lsade v?nligt p? de av r?k och sot sv?rtade m?nnen, och dessa besvarade h?lsningen p? samma s?tt. S?llan kommo bes?kande fr?n andra orter till denna avl?gsna del av bergslagen, och man undre d?rf?r ej, att bergsm?nnen med en viss nyfikenhet utfr?gade v?ra dj?knar, vilka de voro och varifr?n de kommo. Sedan dessa givit gott besked f?r sig, blev det deras tur att fr?ga, och de fingo nu bland annat veta, att ?garen till denna masugn liksom till flera andra, j?mte st?ngj?rnshamrar o. s. v., var den rike och m?ktige patron Brackander p? Trevnadsl?sa. Trevnadsl?sas karakt?rsbyggning