De Vandrande Djaeknarne | Page 2

f?rdig att med den l?rdomsskatt, som best?s i V?xj?, och icke s? litet d?rut?ver, som han p? egen hand samlat, begiva sig till akademien.
Adolf, hans kamrat, var en spenslig, finhyad gosse med sk?lmska ?gon. Son av den rike och allm?nt aktade baron Sparrf?lt p? Odensvik hade han slutit ett fast v?nskapsf?rbund med hemmans?garesonen G?ran, ett f?rbund, som olikheten i deras ?lder endast bidrog att g?ra ?nnu varaktigare. De bodde under terminerna tillsammans, delade sina l?rares och kamraters tillgivenhet och hade allt, till och med sina sm? oskyldiga uppt?g, gemensamt.
- Ack, du G?ran, vad detta varit en lustig dag! sade Adolf, i det han makligt str?ckte sig i gr?set och s?g upp mot den bl? himmelen. Jag gl?mmer aldrig de h?r ?ventyren.
- ?ja, nog har du haft pojkstreck f?r dig, sade G?ran.
- ?n du d?? Har du varit ett uns b?ttre ?n jag?... Ha, ha, d? jag t?nker p? den sn?le pr?sten, hos vilken vi i dag ?to middag, kan jag skratta mig f?rd?rvad...
- Vad var det f?r roligt, att du drack ur allt hans ?l? Stackars man, han f?ljde med ?ngsliga blickar var droppe du slukade.
- Och vad var det f?r roligt, att du tog fatet med fl?skpannkakan och l?t hela anr?ttningen, ett tu tre, f?rsvinna i ditt glupska ginungagap, innan den beskedlige mannen hann sucka! Ha, ha, ha!
- D? hade vi en b?ttre tillst?llning hos den rike n?mndemannen i Lomaryd, sade G?ran.
- Ack, den vackra Stina, hans dotter...
- Som du ville kyssa, men icke fick, i trots av ditt snutfagra ansikte, Adolf...
- Och som du fick kyssa, G?ran, i trots av dina fula, r?da polisonger.
- S?g icke "i trots av" utan "med anledning av" mitt manliga, i aftonrodnadens sk?na f?rg skiftande kindsk?gg. Du f?rst?r dig icke p? flickornas smak. Att kyssa dig eller en annan liten fr?ken kan komma p? ett ut... men jag -- jag ?r en man, och det ?r s?dana flickorna vilja ha.
- Skryt lagom, G?ran! Om du ej f?rst?tt dig p? svartkonsten, skulle Stina ej bev?rdigat dig med en blick.
- Ja, svartkonsten ?r en m?rklig konst. Du m?rkte v?l, att det rika n?mndemansfolket i b?rjan ej ville undf?gna oss med annat ?n svagdricka?
- De ?nskade oss p? d?rren, det m?rktes tydligt.
- Men d? fr?gade mig h?ndelsevis n?mndemansmor, vad jag studerade i V?xj?...
- Och jag skyndade mig att svara, att du studerade svartkonsten... Var infallet icke gott, vaba?
- Strax blev det annat ljud i pipan. Man betraktade mig med v?rdnad, n?stan med fruktan, och bullade upp ett frukostbord med skinka, medvurst och ?l, och jag smorde kr?set, medan du, lille Adolf, s?kte visa dig p? din ?lskv?rda sida f?r dottern i huset. Men du misslyckades, min gosse. Du k?nner icke bondt?serna; de ha icke ?ra f?r s?dana grannl?ter, som du l?rt dig att prata till de f?rn?ma fr?knarna. Emellertid kom n?mndemansmor till mig och ber?ttade j?mrande, att hennes ladug?rd var f?rh?xad, att kalvarne d? och korna ej ge mj?lk... hon fr?gade mig om r?d...
- Och du svarade?
- Att hon skulle fodra och sk?ta kreaturen v?l.
- Hon tyckte naturligtvis, att det var ett alltf?r simpelt r?d...
- Ja visst, hon l?t mig f?rst?, att ingenting annat ?n svartkonsten torde hj?lpa, och bad mig anlita mina kunskaper i den v?gen. Jag gjorde m?nga inv?ndningar, men d?rav blev gumman ?nnu entr?gnare. Till slut, sedan jag tagit tysthetsl?fte av henne, sade jag, att hon skulle taga ?gat av en vessla, hj?rtat av en ?rn, framtassen av en bj?rn och tungan av en tre och tre kvarts ?r gammal vit orm, insy dessa lemmar i skinnet av en ?dla samt nedgr?va alltsammans en torsdagskv?ll under ladug?rdstr?skeln, s?gande hokus pokus filiokus. Gumman blev hj?rtinnerligt glad, tackade mig f?r det goda r?det och bad mig l?mna de d?r trollsakerna (hon tog f?r givet, att jag hade dem i port?ren), s? skulle hon hederligt betala dem. Jag svarade, att mitt f?rr?d var slut, och r?dde henne att skaffa sig dem sj?lv.
- Och nu blev gumman ?nnu entr?gnare, inf?ll Adolf. Jag s?g, huru hon viskade och tasslade med dig.
- Ja, hon var i synnerhet bekymrad f?r, huru hon skulle finna en j?mnt tre och tre kvarts ?r gammal orm. Jag r?dde henne att f?nga en m?ngd och syna dem i munnen, s?som man g?r med h?star...
- Ha, ha, ha!
- Medan gumman anf?ktade mig med sina b?ner, hade jag ?gonen p? lilla Stina. Jag fann, att hon var en alltf?r t?ck flicka med en mun, liknande en frisk rosenkalk. N?, t?nkte jag, innan jag l?mnar st?llet, skall jag ha kysst Stina, bara f?r att f?rarga dig och g?ra dig svartsjuk, Adolf...
- H?r, mor, sade jag, jag vet ?nnu ett medel, som kan hj?lpa; jag har medlidande med er och vill uppt?cka det f?r er. Ni skall taga sex nubbar och spika dem i ladug?rdsgolvet, men nubbarne skola f?rst vara signade.
- Hur g?r det till? fr?gade hon.
- Ingenting